Eden didn’t tell her parents she was fleeing Eritrea and leaving them. She has dreams of reaching Europe and being reunited with her brother in Germany, but he doesn’t want his little sister to take the dangerous journey.
 "I had to leave Eritrea. Life there is really hard."

We first meet the twenty-year-old in a refugee camp in northern Ethiopia. It’s dry season, and the temperature is rising quickly during the morning hours, reaching almost 40 degrees. The ground is dusty and the trees don’t have enough green leaves to protect us from the sun.

Eden greets us outside the bright turquoise-painted house as we arrive, asking us to come inside. "I’ve lived here for a little more than a year now," she says.

She didn’t plan to stay that long.

"I want to go to Sudan, then Libya and further on to Europe," she explains. And yes, she is aware that it is a dangerous journey. She has friends who have taken the same route, some of whom made it to Europe. Others didn’t complete the journey.

Keeping her parents in the dark
In 2017, more than 25,000 Eritreans fled across the southern border of their country to Ethiopia. Most of them are youth and minors, and many fled alone. Most cite Eritrea’s mandatory national service, which is compulsory for citizens from the age of 18, as the main reason for leaving the country.

Four years ago, Eden’s 27-year-old brother made it to Germany. He took the long, dangerous journey through Sudan and Libya and across the sea to Europe. In November 2016, Eden decided to do the same. She said nothing to her family.

"If I had told them, I’m certain they would have stopped me."

First, she went to her grandfather’s place to hide from the military. While she was there, she asked her aunt to send her some money, which she then paid to a smuggler. On the day she left, she saw her father in the street. She managed to hide from him.

"I regret that I didn’t have the chance to say goodbye to him," she says, tears in her eyes. It was not an easy decision to leave her mother, father and siblings, but Eden felt she had no other choice.

As I see it, I have two options in life: to succeed or to fail. I have heard it’s very difficult, but as long as going through Sudan and Libya is the only way to reach Europe, that’s what I want to do."
Eden, 20.
Hid from the military
Along with a group of 16 others, she embarked on the journey from Asmara, the Eritrean capital. They walked for five days before the military showed up and started shooting, forcing them to hide for two days with no food or water. The entire time, Eden was afraid they would get caught. She knew there are penalties for evading or deserting the service. In the end, they decided to go back to Asmara. There, the smuggler called, urging them to continue the journey. Eden, along with four others from the original group, decided to try a second time, and about a week later, they arrived at the Ethiopian border.

"I miss my family. They didn’t support my wish to leave and my aunt considers me a thief. The only family I have now are the girls I stay with."

In the camp, Eden shares a small house with five young women her age. They didn’t know each other before they arrived but have become good friends. All of them left their families and fled their home country in similar fashion. Eden has not been in touch with her parents since she left, but when the internet works, she chats with her sister on Facebook. Earlier this week, she called her brother in Germany.

"He doesn’t want me to leave for Europe and keeps telling me to stay in the camp because there will be opportunities for me in Ethiopia."

Will either fail or succeed
Eden has made up her mind.

"As I see it, I have two options in life: to succeed or to fail. I have heard it’s very difficult, but as long as going through Sudan and Libya is the only way to reach Europe, that’s what I want to do."

Eden is not alone. Most of the Eritrean refugees leave the camps within the first year of their arrival. Many attempt the journey to Europe, often with assistance of smugglers and at great risk to their lives.

"The only reason I’m still here is that it has become more difficult to go. My plan is to go, and I will take the same route as everybody else. I don’t know when. It could be tomorrow, the day after, in a month or a year, but as soon as the sea-border is open, I will go."

Big plans
Eden spends her time in the camp planning for the future. Along with her roommate Winta, 23, she goes to cooking classes at the Norwegian Refugee Council’s (NRC) youth education centre in the camp.

"I am very happy that I have not wasted my year in the camp. Unlike others, who just sit around doing nothing, I have studied and worked hard," she says with a smile.

The next day, she will sit the cooking exam that will give her the Ethiopian government’s official certificate. She is not nervous.

“I am feeling fine. I am well prepared, and our teachers have been very good, so I hope I will pass.”

On the day of her cooking exam, we meet her at the youth education centre. She is wearing her cooking clothes and hat and looks ready.

During the six-month course, she has learned how to cook various meals, make sauces and bake bread. She has followed lessons in proper kitchen hygiene, learned how to make the table and serve customers. On examination day, she is showing her skills to the examination proctor from the Ethiopian government.

An hour later, she has a big smile on her face. She passed the exam.

“I have got a lot of plans,” she says, serving us freshly made club sandwiches, potato bread and salad. “I would like to work in the restaurant of a big hotel, preferably in Europe. Then, with time, I want to open my own restaurant. I will call it Asmara.” Photo: Ingrid Prestetun/NRC

Varför blir vissa katastrofer ignorerade?

Text: Thale Jensen|Publicerat 28. maj 2019
Hur kommer det sig att vissa katastrofer får mycket uppmärksamhet och stöd, medan andra ignoreras? Den 5 juni lanserar NRC årets lista över världens tio mest försummade flyktingkriser, de så kallade tysta kriserna. Det här är flyktingkriser som får liten uppmärksamhet i media, som politiska aktörer inte prioriterar att lösa och som får otillräckligt med pengar från givarländer. Hur kan det bli så?

Brist på politisk vilja

Ofta handlar det om bristande politisk vilja. Länderna på listan anses inte som strategiskt och ekonomiskt viktiga, och därför finns det inget internationellt intresse för att bidra till en lösning på konflikten.

– Så är fallet med Centralafrikanska republiken, nummer tre på förra årets lista, säger Tiril Skarstein. Hon är teamledare i NRC och har varit med om att ta fram årets lista över de tysta kriserna.

I andra konflikter är fallet det motsatta. Där finns det många aktörer med motstridiga politiska intressen, men ingen visar viljan att kompromissa. Ett par exempel är Jemen och Palestina, som båda var på förra årets lista, och där de politiska intressena sätts framför civilbefolkningens bästa.

Kriserna mäts utifrån tre kriterier, innan de hamnar på listan. En bristande politisk vilja att arbeta för en lösning på kriserna är ett av dem. De andra två är brist på medieuppmärksamhet och brist på finansiering för humanitär hjälp.

Brist på uppmärksamhet från media

Och varför väljer media att fokusera på vissa kriser framför andra?

– Närhet är ett nyckelord. Ju närmare oss en kris utspelar sig, desto mer uppmärksamhet ger vi den. Då är det också lättare för oss att identifiera oss med de som är drabbade. Närhet och identifiering är två viktiga nyhetskriterier, säger Skarstein.

Ett exempel är den så kallade flyktingkrisen under 2015, då ett stort antal flyktingar kom till Europa. Det skapade ett stort medieintresse kring de länder som människor flydde från, till exempel Syrien. När vi känner någon som har flytt från en kris, är det mer troligt att vi bryr oss.

En annan anledning är att det är extremt svårt för journalister att arbeta i några av länderna på listan. Det gör också att en kris får mindre uppmärksamhet.

Brist på finansiering

Kriser som får liten internationell uppmärksamhet och lite uppmärksamhet i media, får ofta heller inte det ekonomiska stödet som behövs för att möta nödhjälpsbehoven.

Omfattningen av medias bevakning av en kris är ofta en dålig indikator, när vi ska bedöma vilka områden som har störst behov av hjälp.

– Nödhjälp måste ges utifrån behov, men det är tyvärr lättare att få stöd till kriser som får mycket uppmärksamhet från politiker och media.

Stora behov

Behoven av nödhjälp är stora i alla länder på årets lista, som lanseras den 5 juni. Flera av de tio är afrikanska länder.

– Det verkar vara en tendens att kriser på den afrikanska kontinenten får mindre uppmärksamhet. Många av de drabbade kommer aldrig att få möjlighet att fly hela vägen till Europa eller USA, och de allra flesta uppehåller sig i sitt eget land eller flyr till relativt fattiga grannländer. ”Om de inte syns, så finns de inte” är tyvärr något som drabbar människorna i de här kriserna, säger Skarstein.

Glöm inte kriserna

Det viktigaste för de här länderna i nuläget är att införa politiska lösningar. Det är bara så man kan få slut på lidandet.

Det finns också ett behov av akut humanitär hjälp. För att ha en chans att skapa politiska lösningar, måste man först möta de mest akuta behoven av hjälp. Hungriga magar, brist på arbete och svårigheter att försörja familjen är inte en bra utgångspunkt för stabilitet.

– Vi gör den här listan för att påminna oss själva och andra att vissa kriser behöver ökad uppmärksamhet. Det är så vi kan skapa en förändring. Vi måste se till att vi pratar mer om kriserna, att vi arbetar för att de människor som drabbats blir hörda och att vi arbetar för att nödhjälp ska baseras på behov, och inte bara där det är enklast att få pengar.


Vill du stötta vårt arbete för människor på flykt?