Antalet barnsoldater i världen ökar - nästan hälften av dem är flickor

Forskade om barnsoldater i Kongo

– Jag kände att jag verkligen skulle genomföra detta forskningsprojekt. Några av barnen har varit föremål för värsta tänkbara överfall, säger Milfrid Tonheim.

Hon började sin forskning om barnsoldater i Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo) efter att hon under 2008 erbjudits en forskarplats vid Centrum för Interkulturell Kommunikation (SIK) i Stavanger, Norge. Idag är hon forskare vid NOCRE Norwegian Research Center AS. 

– Det tog ett tag innan vi fick de medel vi behövde för att komma igång med vår forskning. Under tiden arbetade jag som rådgivare för ett integrationsprogram i DR Kongo, som finansierades av the Norwegian Agency for Development Cooperation. Där fick jag lite praktisk erfarenhet under tiden som jag forskade, säger hon. Hennes forskning resulterade i en doktorsavhandling 2017.

De flesta av flickorna Tonheim pratade med hade kidnappats och tvingats ansluta sig till väpnade grupper. Några få flickor valde att gå med i grupperna själva. En av dem gjorde det för att hämnas mordet på sin far.

– Såvitt jag vet har ingen forskning gjorts på detta område. Men det verkar som om de som hade gått med i grupperna på eget initiativ, oftare var med i krigshandlingar än de som var där under tvång", säger Tonheim. "Det kan ha med tillit att göra - att de som har tvångsrekryterats är mer benägna att ge sig iväg än de som sökt sig dit själva.

Sexuellt utnyttjade

Tonheim förklarar att flickor ofta har flera olika uppgifter och roller. Vissa är krigare. Andra används till exempel som spioner. De har också samma uppgifter som de skulle ha haft hemma - tvätta, laga mat och hämta vatten.

Trots att pojkar också är utsatta för sexuella övergrepp, är det betydligt vanligare bland flickorna. Vissa flickor ges bort till en manlig soldat eller officer, vissa blir sexslavar för en eller två män, och vissa är fria att utnyttjas sexuellt av alla som vill ha dem.

– Några av flickorna har fött ett eller två barn efter att ha våldtagits. De jag intervjuade älskade sina barn. Deras barn var oerhört viktiga för dem. Deras ögon lyste upp när de talade om sina barn, även om de också var oroliga över dem. Deras kärlek till dem var tydlig. Det var vackert och starkt, säger Tonheim.

Flickor får mindre hjälp

– För att få hjälp behöver du vanligtvis ett demobiliseringsdokument som bekräftar att du är en före detta barnsoldat. Det är ett dokument som krävs av många organisationer som arbetar med detta, i all fall har det varit vanligt i DR Kongo. Men de flickor som flydde på egen hand har inte det dokumentet. Det leder till att de känner sig väldigt ensamma, säger Tonheim.

Hon hävdar att flickor i allmänhet förbises i processen att befria barnsoldater. De barnsoldater som befrias mest är pojkar. Många av flickorna flyr på egen hand.

– Det beror på att du måste samarbeta med befälhavarna för att befria barnen. UNICEF och andra organisationer som utför denna typ av arbete får listor med namn på soldater under 18 år, som behöver räddas. Flickornas namn finns ofta inte på listorna, eftersom befälhavaren eller soldaterna ser dem som deras fruar eller älskarinnor.

Hon menar att problemet i stor utsträckning beror på att världen - och inte bara de väpnade grupperna - har en tendens att klamra sig fast vid någon slags standardtanke om vad en barnsoldat är:

– Om du förutsätter att barnsoldater endast bär vapen och är krigare, är många flickor uteslutna. Flickor har fler uppgifter och roller. Därför får de inte den hjälp de har rätt till.

Att fly på egen hand är farligt. Många av flickorna riskerar sina liv, säger Tonheim. I vissa fall kan deras flykt också gå ut över andras liv. Om flickan är gravid kan det vara både tungt och farligt. Om hon redan har fött barnet måste hon kanske fly med sitt barn på ryggen, och lägga till en extra börda på resan.

Hon berättar också hur andra barnsoldater kan straffas om någon annan klarar att fly:

– Så då har du det hängande över dig, om du funderar på att fly – att det kan gå ut över dina vänner. Det är inte ett enkelt beslut att ta, säger hon.

Är rädd för stigmatisering

En anledning till att många flickor flyr på egen hand, är att de inte vill att någon ska veta att de har varit barnsoldater.

– Det här är en svår balansgång. För som flicka och barnsoldat har du överskridit några könsgränser. Du har också varit i en grupp som ger människor negativa associationer. Det är därför du kommer att uppleva stigmatisering.

Flera flickor som Tonheim intervjuade sa att de hade hoppats att återvända hem till sin by och familj - utan att någon visste vad de verkligen hade gjort medan de var borta.

– Men det är väldigt svårt. De flesta i byn vet vem som har bortförts - det är inte något som är lätt att dölja. Så även om flickan kommer hem på egen hand, kommer många ändå att dra sina egna slutsatser.

En tuff och svår process

Att återfå ett normalt liv är en tuff och svår process som tar tid. Tonheim förklarar att vissa barn och ungdomar naturligtvis kan ha förändrats under tiden de varit borta. Mycket kan ha hänt hemma också – hela familjekonstellationen kan vara förändrad. Samtidigt kanske hemmet ligger i ett krigsområde, med de kaotiska förändringar som det för med sig.

– Av de flickor jag pratade med fanns det en som hade varit barnsoldat i bara två dagar innan hon lyckades fly. Även hon talade om stigmatiseringen som hon upplevde efteråt. Flickan som varit där längst, var där i fyra år.

Flickorna berättade också för Tonheim hur det var att komma hem:

– Det fanns några hjärtskärande historier. Den dagen som flickorna kom hem, visade många familjer sin överraskning och stor glädje. Men efter en tid upplevde många av flickorna ett avståndstagande. Många delade smärtsamma historier. Tänk dig: Du kidnappas och måste leva ett brutalt liv i skogen - samtidigt som du drömmer om din mamma och pappa och längtar hem. Och sedan får du ett sådant mottagande. Men ibland finns det också lyckliga slut.

Blir stämplade som farliga

Flickorna måste hantera fördomar och tabun. Det kan vara svårt att inse att flickan som återvänt hem inte är en oskuld längre. Det blir inte lätt för föräldrarna att gifta bort sin dotter. Dessutom kommer de inte att få ett ”brudpris” för henne, och hon blir en ekonomisk börda.

Tonheim tror att flickorna själva är väldigt medvetna om detta faktum:

– Kanske tänker hon jag är inte välkommen längre . Om hon har barn blir situationen ännu svårare. Kanske ser föräldrarna barnet som ett ”rebellbarn”, ett barn de inte vill ha där.

Flickorna möts ofta också av rädsla.

– Det beror lite på hur länge hon stannade hos en väpnad grupp, men familjen kan se att hon har utvecklat ett annat beteende än hon hade tidigare. Hon kan bete sig mer maskulint, säger Tonheim och berättar att det handlar om jargong, kläder, språk. Sånt som är lätt att stigmatisera:

– Flickorna blir ofta stämplade som våldsamma, aggressiva och farliga.

Milfrid Tonheim stannar till för att tänka en stund, innan hon tillägger:

– Den bild du har från filmer och media är så våldsam. De barn som är soldater är på något sätt farligare, mer brutala än vuxna soldater. Att de inte har några spärrar. Men det är inte verkligheten för de allra flesta. Kanske för några få. Jag har det bestående intrycket att många flickor är mycket försiktiga. Att de hellre döljer sin ilska och sorg än att släppa ut det. Att de drar sig tillbaka. Att de undviker konflikter till varje pris. 

Det här gör vi genom NORCAP:

Ger barnen deras frihet tillbaka

Stener Vogt är en av experterna i NRC:s beredskapsstyrka NORCAP. Femton gånger har han skickats till länder med kriser eller konflikter, för att hjälpa barn som används i krig. Han har arbetat för att frigöra flera tusen barnsoldater i Nepal, Tchad, Liberia och senast i Sydsudan.

Vår expert arbetar för att ge barnen deras barndom tillbaka. I samarbete med landets myndigheter och organisationer som UNICEF, organiserar Stener Vogt de processer som leder till att barn lägger ned sina vapen. Han har just återvänt från Sydsudan, där 210 barn släpptes från rebellgrupper. Konstigt nog var bara tre av dem flickor.

– Jag nämnde för befälhavaren att jag hade hört att det skulle finnas fler flickor där. Men han svarade: "Nej, vi har bara några fruar här, och de kan du inte få", säger Vogt, som pekar på ett stort problem som särskilt berör flickor - de blir "fruar" eller "flickvänner" och hamnar utanför de officiella listorna. Ibland talas det om att flickorna är mycket unga, ungefär 12-13 år gamla.

Flickor får inte tillbaka sin frihet

Sydsudan har härjats av krig och konflikter sedan 2013. Mer än 19 000 barn har rekryterats till väpnade grupper sedan konflikten bröt ut. Under de senaste åren har många barn också släppts, men bland dem finns det troligtvis väldigt få flickor. Flickorna skäms ofta över att ha blivit utnyttjade och väljer därför att stå utanför frigörelseprocesserna.

Läs mer om Sydsudan här.

Ledningen för den sydsudanesiska armén har klargjort att de inte vill ha barn i sina led. Det finns fortfarande några barn under 18 år i armén, men enligt Vogt är de få. Det finns dock flera barn i oppositionsgrupper.

– Sydsudan upplever det som stigmatiserande som nation om de har barn som används i väpnade styrkor. Jämställdhets- och socialministern i Boma State är en kvinna. Hon är vår samarbetspartner, och är naturligtvis väldigt oroad över det här problemet, säger Vogt.

Framtiden

Att få till en formell frigörelse är bara början på vägen mot en bra framtid. Vad kommer hända med barnen efter att de har lagt ner sina vapen? Hur ser vi till att de får nödvändig vård och hjälp? NORCAP-experten anser att det är väldigt viktigt att stärka familjerna och samhällena, så att de kan ta emot barnen på bästa möjliga sätt.

– Barnen måste känna sig helt säkra på att familjer och samhällen är tillräckligt starka för att ge dem det skydd och den omsorg de behöver. Om barnen inte får det stöd de behöver, återvänder de till krigsherrarna, säger han.

NRC hjälper barn som är traumatiserade av kriget

Skolprogrammet "Bättre lärande" hjälper traumatiserade barn i konflikt- och krigsområden. Skolprogrammet började i Uganda - där det också stödde tidigare barnsoldater. Det är utvecklat i samarbete med Tromsö Universitet och NRC.

Utbildning är en av NRC:s främsta prioriteringar.

– Barn ska inte dra runt på gatorna - det kan vara farligt. Istället borde de vara i skolan där de är under tillsyn. Skolan ger barn och ungdomar skydd mot exempelvis rekrytering till väpnade grupper, säger Anneliez Ollieuz, som leder NRC:s globala utbildningsprogram.

Ett av dem är "Bättre lärande".

Målet med programmet "Bättre lärande" är att hjälpa barn som kämpar med smärtsamma erfarenheter att kunna fokusera och lära sig i klassen. Barn och ungdomar med trauma har höga ångest- och stressnivåer. NRC lär dem flera enkla metoder, så att de själva kan reglera överväldigande känslor.

Professorn i pedagogisk psykologi, Jon-Håkon Schultz, har lett arbetet med att utveckla skolprogrammet.

Han säger att den bygger på två huvudprinciper:

– Den första principen är att hjälpa barn att lugna sig. Inte bara efter att de har haft en krigsupplevelse, men också senare - när de tänker tillbaka på vad som hände och blir rädda. Den andra principen handlar om att bygga upp en känsla av säkerhet.

Programmet är indelat i tre moduler:

1: Riktar sig till alla elever i klassen och handlar om att förebygga. Barnen får hjälp att förstå och hantera vanliga krissituationer.

2: Fokuserar på alla elever som kämpar för att koncentrera sig i skolan.

3: Hjälper elever som har mer definierade problem, såsom sömnproblem och traumatiska mardrömmar.

Vill du stötta vårt arbete för människor på flykt?

• Ge valfritt belopp eller bli månadsgivare online

• Det här går ditt fadderbidrag till