Sydsudan

För några av teammedlemmarna är situationen mycket utmanande. Sitima är fylld av känslor. För över 30 år sedan tvingades hon att fly för livet längs samma vägar som hon nu åker på.

– Ankomsten till Ezo återkallade barndomsminnen; hur vi lämnade vår hemby och flydde mot Centralafrikanska republiken. Jag tänker på hur situationen var, på de utmaningar vi mötte längs vägen, på de långa avstånd vi gick, ibland utan mat, hur det var att sova utomhus under träden, säger hon.

Utanför den intilliggande kyrkan samlar en grupp kvinnor ihop sina tillhörigheter. Bredvid dem leker barn glatt. De har sovit i kyrkan under natten. Nu kommer lokalbefolkningen till kyrkan för morgongudstjänsten.

– Det här får mig att minnas hur det var för mig för 30 år sedan, fortsätter Sitima.

– Jag gick längs samma väg när jag var barn och idag är jag här igen för att hjälpa familjerna som flyr från Tambura. Det är ett gammalt men så starkt barndomsminne och det får mig fortfarande att komma ihåg hur vi kämpade för att ta oss framåt, hur vi grät. Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle återvända till den här vägen.

Viktigt att ha hopp

Men hon är glad över att vara tillbaka.

– Jag känner mig tillfreds när jag ser hur människor som vi hjälper återhämtar sig, säger hon.

– Får lindring från de traumatiska händelser som de har varit med om och får möjlighet att skaffa livets förnödenheter. Jag gläder mig när barn på flykt kan fortsätta sin skolgång och får den kvalitetsundervisning som de förtjänar.

– Jag har gått i skolan under svåra tider, och det bereder mig alltid glädje att kunna uppmuntra flyktingbarn genom att berätta om mina egna erfarenheter och råda dem att hålla ut och att fortsätta sin skolgång. Det är alltid viktigt att hoppas, även i de svåraste situationerna. Det är alltid mycket viktigt att ha hopp om framtiden och om att det ska bli bättre.

Raymond är teamets bostadsexpert men han måste också hantera andra behov.

– Vi är ofta först på plats för att tillgodose humanitära behov. Det allra viktigaste är mat och tak över huvudet, men många människor på flykt lider av trauman på grund av alla hemska saker som de har varit med om. Jag träffar nyanlända familjer och stressen syns i deras ansikten. De är traumatiserade, säger han.

– Vi försöker att vara starka och inte visa för mycket känslor eftersom det kan få människor att känna att det inte finns något hopp om att det kan bli bättre, fortsätter Raymond.

– Jag valde att arbeta med humanitärt bistånd eftersom jag har varit i samma situation som de är i nu. Jag har flytt och levt som flykting ganska länge. Till slut förlorar man hoppet, men de humanitära biståndsarbetarna gav oss tillbaka hoppet.

– Humanitärt bistånd är ett viktigt arbete. Jag mår bra av det. Jag och mitt team får mycket gjort och förändrar människors liv.

Arbetet har blivit en passion för Raymond.

– Jag älskar att ge tillbaka och påverka människors liv, se leendena i deras ansikten och åstadkomma förändring, säger han.

Vi pratar med Raymond när han just ska lämna lägret, där han har avslutat utdelningen av viktiga förnödenheter som presenningar, filtar, myggnät, kläder, soldrivna lampor, matlagningsutrustning, vattenhinkar, tvål och andra hygienartiklar.

– Det var svårt, men vi är glada att vi kom till Ezo för efter en veckas arbete med människorna där upplevde vi en växande känsla av hopp. Efter att ha umgåtts med flyktingarna i så många dagar kan vi se hur deras leenden och ansikten förändras, och att barnen leker. Vi känner att vi i nödhjälpsteamet har åstadkommit något.