Den största gåvan
Ett barn på väg
Graviditeten var komplicerad. Läkaren beordrade henne att hålla sig i stillhet tills barnet hade fötts. Hennes enda tanke när hon flydde från Syrien till norra Irak var:
– Jag får inte förlora mitt barn.
Att vara tvungen att sitta i en bil var tillräckligt skrämmande. Men när jag blev tillsagd att sitta upp på en häst blev jag verkligen rädd, säger Kamla.
Den bästa julklappen är den du ger. Köp ett barnpaket idag:
Magen och ryggen bränner av smärta. De lyfter upp henne på hästen och hon sätter sig så försiktigt hon kan. De ger henne Ibrahim, 4, som ska sitta med henne i sadeln. Hon håller hårt om sin lilla son. Han tyckte att det var spännande när han först såg hästen, men blev rädd när de lyfte upp honom på dess rygg. Nu försöker hon att lugna honom. Hon viskar i hans öra att han måste sitta stilla, måste vara tyst.
En av människosmugglarna håller tyglarna och leder djuret framåt i mörkret.
Hon kan inte se sin hand framför sig. Ändå anstränger hon ögonen för att försöka urskilja konturerna av sin man Omar, 35, och sin äldsta son Ali, 6.
Berg och klippor omger dem. Hovslagen ekar mot stenarna i den oländiga terrängen. Fotsteg knastrar mot grus.
Så hör hon Omars lugna röst i natten.
– De säger att vi snart är framme, Kamla.
Men hon är så rädd. Marken är så stenig! Tänk om hästen snubblar och de ramlar av? Då är allt hopp ute.
Hjärtat bankar i bröstet och det enda hon kan tänka på är: KOMMER JAG ATT FÖRLORA MITT BARN?
Sedan exploderar ett skott i mörkret.
Ett tält i månlandskapet
Bardarash-lägret ligger bara 120–130 kilometer från gränsen till Syrien, i ett torrt, platt månliknande landskap – en kontrast mot det annars så vackra bergslandskapet i norra Irak.
Bardarash drivs av myndigheterna och öppnades till en början för att hysa irakiska internflyktingar under kriget 2014–2017 i Irak. I slutet av 2017 stängdes lägret. Men det öppnades på nytt i oktober 2019 för att hjälpa de 17 000 syriska kurder som flydde från nordöstra Syrien undan väpnade grupper i gränsområdena.
Idag (i maj 2021) bor 3 727 syriska kurder i Bardarash.
En av dem är Kamla, 41.
– När vi kom hit var jag gravid i sjätte månaden, berättar hon.
Hennes tredje graviditet liknade hennes andra två. Hon hade fått sprutor som skulle förhindra en för tidig förlossning och hon hade uppmanats att hålla sig i stillhet.
– Läkarna hemma i Syrien sa åt mig att ligga stilla. I annat fall kunde barnet dö.
Hon fick också veta att hon aldrig skulle kunna föda naturligt. På sjukhuset sa de att allt annat än ett kejsarsnitt skulle vara för riskabelt. Både Ali och Ibrahim förlöstes med kejsarsnitt.
Kamlas nya hem
På golvet ligger en matta. Längs tältets väggar finns några madrasser. I övrigt innehåller tältet ingenting mer än en TV, som är en present från en släkting. Utanför dörren finns en smal hall där familjens skor står uppradade.
Barnens kläder hänger på ett klädstreck.
Två plastpåsar med torkade örter hänger från taket. Ljudet från en tvättmaskin hörs från det lilla köket. Där finns också en kokplatta och en liten, skinande vask.
En annan dörr leder till ett litet rum med dusch och toalett.
De två bröderna, Ali och Ibrahim, ligger på golvet och tittar på tecknade filmer tillsammans med sin lillasyster Sundus, 2.
Kamlas tre barn ser på TV – en present från en släkting.
Med jämna mellanrum vill Sundus till mamma. Hon lutar sig mot mamman och kryper upp i knäet.
Kamla snurrar dotterns hår mellan fingrarna och stryker henne över ryggen.
Den bästa julklappen är den du ger. Köp ett tillfälligt hem åt en familj:
Omar och solen
Kamla sitter på en av madrasserna och börjar berätta för oss om sin man, Omar:
– När han var i Alis ålder genomgick han en operation som krävde en blodtransfusion. Men det var något fel på blodet han fick. Och därför fick han en allvarlig hudsjukdom. Han kan inte vistas i solen någon längre stund. Och ibland har han ont. Han säger att det känns som att någon kastar kokande vatten på honom, säger Kamla.
Ett fotografi som visar Kamla med sin man, Omar. Han kidnappades av en väpnad grupp i Syrien. Av säkerhetsskäl har vi anonymiserat hans ansikte.
Efter att hon hade träffat Omar blev han kidnappad av medlemmar i en väpnad grupp i Syrien. De höll honom fången i nio månader. När han kom tillbaka hem igen berättade han att de hade tvingat honom och andra män att träna för att ”bli som dem”.
Kamla säger att Omar var arbetslös. Till slut såg han ingen annan utväg än att kontakta gruppen. Han skulle arbeta för dem mot lön.
De samtyckte till det. Men det innebar att han måste vara mycket ute i solen. I det långa loppet påverkades hans hälsa alltför mycket.
En dag rymde han.
Kamlas tre barn ser på TV – en present från en släkting.
Kamlas tre barn ser på TV – en present från en släkting.
Ett fotografi som visar Kamla med sin man, Omar. Han kidnappades av en väpnad grupp i Syrien. Av säkerhetsskäl har vi anonymiserat hans ansikte.
Ett fotografi som visar Kamla med sin man, Omar. Han kidnappades av en väpnad grupp i Syrien. Av säkerhetsskäl har vi anonymiserat hans ansikte.
Varför fly?
Den första fasen av kriget i Syrien började med demonstrationer i huvudstaden Damaskus 2011, som ledde till konflikter mellan de syriska myndigheterna och olika väpnade grupper. Med tiden blev livet i norra Syrien farligt. Till slut flydde många till norra Irak.
Kamlas syster och svåger sa åt henne att hon och hennes familj också borde sätta sig i säkerhet. Hennes svåger kunde kontakta människosmugglare. Omar och Kamla samtyckte.
– Det var hemskt att lämna min mamma. Men jag kunde inte stanna i Syrien med mina barn. Hur skulle jag klara att försörja dem på egen hand? Det hade blivit farligt för Omar att stanna i Syrien. Om den väpnade gruppen hade hittat honom, vem vet vad de skulle ha gjort?
Skottet.
Varifrån kom det?
Ännu ett skott.
Blodet isas i ådrorna.
Smugglaren säger: – Var inte rädd! Fortsätt bara!
Omars röst: –Kamla, var inte rädd! Jag hjälper dig ner från hästen så fort vi kommer fram. Vi är snart där.
Magen gör ont. Ryggen. Får inte förlora barnet. Tänk om något händer Ibrahim och Ali?
En skrämd röst i mörkret: –Vem sköt på oss?
Smugglaren: – En väpnad grupp. De vill inte att männen ger sig av eftersom de vill rekrytera dem. Vi delar upp gruppen. Det blir säkrare för er”
Ingen utbildning
Barndom.
– Vi var lyckliga. Vi lekte. Vi hade inte en tanke på några problem.
Kamla kommer från en kurdisk by i nordöstra Syrien, i Al-Malikiyah-distriktet, Derika Hemko på kurdiska. Distriktet har en stad med samma namn, och floden Tigris flyter bara 20 kilometer bort, i gränslandet mellan Turkiet, Syrien och Irak.
– Vi var fem syskon och jag var näst äldst, fortsätter hon. Min pappa var byggnadsarbetare i staden och mamma tog hand om oss. Vi hade ett hus med två sovrum.
– Ett av mina första minnen – jag måste ha varit runt fem år då – var att min pappa ville skicka iväg mig till skolan. Men jag ville inte gå, för jag var rädd för läraren. Jag kan fortfarande varken läsa, skriva eller räkna.
Kamla rycker på axlarna:
– Det var ganska vanligt att barnen i vår by inte gick i skolan. Skälet var att vi inte var registrerade i det offentliga systemet. Vi hade inga ID-papper. Idag önskar jag förstås att jag kunde läsa och skriva. Mest för att jag vill kunna hjälpa mina barn med läxorna.
Kraftig smärta nu. Magen, ryggen och nu också benen.
Resan över gränsen tar bara 15 till 20 minuter. Men det känns som evigheter.
Omar: – Nu! Vi är framme.
Äntligen. Han hjälper henne ner från hästen.
Peshmerga är kurdiska väpnade styrkor, en samlingsbeteckning för militär och andra säkerhetsstyrkor i de kurdiska självstyrande områdena i norra Irak.
Peshmerga är kurdiska väpnade styrkor, en samlingsbeteckning för militär och andra säkerhetsstyrkor i de kurdiska självstyrande områdena i norra Irak.
Ljus från ficklampor. Fyra uniformerade män säger att de är från den kurdiska armén, Peshmerga, och välkomnar dem till den autonoma kurdiska regionen i norra Irak. De är hjälpsamma. De delar ut vatten. De säger att de ska köra flyktingarna till centret där de ska bli registrerade och ges en bostad.
En av soldaterna vänder sig till Kamla: – Du är gravid. Du ska sitta i framsätet.
På centret sover kvinnor och män i olika husvagnar. Men det är så trångt i kvinnornas husvagn att det inte finns någonstans där hon kan lägga sig. En stund klarar hon att ligga på sidan. Alternativet är att stå eller att försöka sitta.
Hon är dödstrött. Hon oroar sig för barnet. Hon känner sig som i koma.
Nästa dag blir de skjutsade till Bardarash.
Höns i Damaskus
Lilla Sundus lägger armarna om mammans hals och trycker in ansiktet mot henne. Kamla fortsätter:
– Till slut blev det svårt för min pappa att hitta jobb. Först flyttade vi till staden Al-Malikiyah och senare till Damaskus där hela familjen arbetade på en hönsfarm.
Kamla blir tyst en stund innan hon frågar:
– Hur kan man förväntas att leva ett normalt liv när man är fattig?
Hon skakar på huvudet:
– Jag kommer ihåg hungerkänslan. Att vara så hungrig att jag inte kunde sova, säger hon.
– När oroligheterna tilltog i Damaskus, återvände vi till Al-Malikiyah. Senare träffade jag Omar, som kände min farbror. Omar arbetade på den tiden i norra Irak.
– Vi gifte oss i Syrien.
Kamla är till en början rädd för att bo i ett tält. Utanför rasar vinterstormar med hårda vindar och kraftigt regn. Tältet skakar. Hon är också rädd att elledningarna ska börja brinna.
Hon gråter mycket.
Mindre och mindre hjälp
– När vi kom hit fick vi mat och vatten från lägerledningen. Vi måste sätta upp tältet själva. Det var svårt eftersom min man var sjuk.
– Senare hjälpte NRC Flyktinghjälpen oss att skaffa födelseattester till barnen och ett vigselbevis till mig och Omar. Det är viktiga papper för allt, från skolgång till sjukvård och ett potentiellt huslån i framtiden.
– Vi hade bott här i ungefär två veckor innan vi fick veta att det fanns en hälsoklinik i lägret. Men nu är den stängd.
– Vi är tacksamma mot Bardarash, för att ha någonstans att bo. Men det finns mindre och mindre hjälp att få. Och det finns inget arbete här, säger hon.
Det tar knappt två timmar att köra från Bardarash till staden Dohuk. Omar åker dit för att söka tillfälliga jobb på marknaden. Där finns också läkare som han går till för att få vård.
Han stannar i staden cirka två veckor åt gången innan han återvänder till sin fru och sina barn. Efter en dag hemma, återvänder han till Dohuk.
Vardagslivet
Veckodagarna ser ut ungefär så här:
– Sundus vaknar klockan sju på morgnarna, jag stiger upp och hjälper Ali iväg till skolan. Jag tar fram rena kläder åt honom, ger honom frukost och gör iordning ett lunchpaket, och när jag har lite extra pengar ger jag honom en slant så att kan köpa något gott.
– De två yngsta stannar hemma med mig. Jag lagar mat och sköter hushållet. Jag har en vän i granntältet, i övrigt är jag med mina barn. Det är i princip tryggt här i lägret men å andra sidan kan man aldrig vara säker på vilket slags människor som finns här.
Den beräknade dagen för förlossningen närmar sig snabbt. Hon besöker kliniken i Bardarash för att förklara att hon inte kan föda normalt utan måste förlösas med kejsarsnitt. De skickar henne till en läkare i Dohuk som säger att hon ska föda naturligt.
Två veckor senare återvänder Kamla till läkaren för att försöka övertyga honom, men utan framgång.
Barnet kan komma vilken dag som helst nu. Hon återvänder till kliniken i lägret. Där pratar hon med en kvinna som arbetar för FN och som samtycker till att kontakta lägerledningen. Det är mycket fram och tillbaka och dagarna går. Kamla har gått över tiden.
Slutligen ordnar de en tid på sjukhuset för ett kejsarsnitt och Kamla skickas dit.
Nu har hon så ont att hon bara skriker.
På sjukhuset säger läkarna att hon skulle ha förlösts tidigare.
Barnet kunde ha dött i livmodern.
Den bästa julklappen är den du ger:
Sundus försöker manövrera en kulspetspenna i sin knubbiga barnhand. Hon vill rita. Kamla tittar på sina tre barn.
– Jag älskar alla mina barn lika mycket.
Så ler hon lite:
– Men jag har alltid drömt om att få en flicka. När jag förstod att barnet levde, blev jag så otroligt lättad. När de lade Sundus i min famn var jag lycklig. Nu hoppas jag att Gud ska hjälpa oss att göra livet lättare.
Källor: Syria.direct, UNHCR, Wikipedia
På bilden i Irak:
Kristine Grønhaug (text), Beate Simarud (foto)
Built with Shorthand