Jeanette tvingades bevittna morden på sina tre barn:
”Jag ber till Gud att jag aldrig ska drömma om dem”
En natt attackeras Jeanettes by i Kongo av män beväpnade med macheteknivar och automatvapen. Hon fångar upp en av sina unga söner och tillsammans flyr de för sina liv längs med stranden till Lake Albert. De får plats i en överlastad fiskebåt som ska segla över sjön, mot tryggheten i Uganda. Men var är resten av hennes familj, de tre barnen och hennes man? Skräckslaget söker Jeanette av stranden med blicken tills hon ser dem.
Alla fyra blir knivhuggna till döds på stranden.
Uganda erbjuder skydd till människor på flykt undan våld
Mer än 20 år har i dag förflutit sedan den fruktansvärda natten i början av år 2000.
Jeanette, nu 61 år gammal, sitter på en sliten stol framför sitt lilla hus i Kyangwali, Uganda. Hon har på sig en blommig klänning, men inga skor, då hon inte äger några. Hennes händer är svårt märkta av tungt slit och arbete. Hon lägger dem i sitt knä medan hon berättar.
“Ayenya var 11 år, Ageno var 8 och Munguhik 6. När jag drömmer kan jag se alla de som jag känt och som har dött. Men jag ser aldrig mina barn i drömmarna. När de försvann bad jag till Gud att jag skulle slippa möta dem i drömvärlden. På något sätt visste jag att om jag träffade dem där så skulle jag inte orka fortsätta leva,” säger hon.
Under tiden som flykting i Uganda bestämde sig Jeanette att någon gång återvända till Kongo med sin son, trots sin rädsla, eftersom hon har hus och mark där. Efter hemkomsten försvann hennes son, som då hunnit med att gifta sig, skilja sig och däremellan skaffat två barn. Jeanette lämnades ensam med ansvar för två barnbarn.
2016 attackerades Jeanettes by ännu en gång av beväpnade män, det hände under natten. Några av Jeanettes kvinnliga grannar blev bundna och våldtagna, andra flydde ut i skogen för att gömma sig.
”Men de kom tillbaka, nakna,” säger Jeanette.
Med stadig röst berättar hon om människorna som sköts ihjäl den natten. De som blev halshuggna eller – som hon uttrycker det – upphackade – av macheteknivar. Hon såg kropparna, och för andra gången tvingades hon fly för sitt liv undan våldet och återvända som flykting i Uganda.
Jeanette ser ner på sina fårade händer och säger:
“Livet på flykt är hårt. Man saknar mat, är fattig och utlämnad. Men vi är i alla fall säkra. NRC Flyktinghjälpen hjälper mina barn med skolgång, något jag är mycket tacksam för. Det ökar deras chanser att bygga en bra framtid. Jag kommer aldrig att återvända till min by, jag vill slippa den ondska som bor där”.
Väster om Kampala
Morgonsolen sträcker ut sig över bilens vindruta. Vi är i Kikuube-distriktet i västra Uganda. Landskapet är grönt och frodigt.
Vår bil passerar hydda efter hydda med flätat tak. På fälten arbetar lokalborna med böjda ryggar. Vi svänger av den stora vägen, och befinner oss snabbt på en skakig liten väg byggd av endast jord. Barn i skoluniformer vandrar bestämt mot en bättre morgondag, vi ser kvinnor med spädbarn hängande i ryggselar, kvinnorna balanserar samtidigt de karaktäristiska gula vattenkrusen på sina huvuden.
I en by struttar en vit höna längs med mitten av bygatan. Två män spelar kort på något som liknar en träbänk. En pojke iakttar några insekter som utför en märklig dans.
Till slut anländer vi vår destination: Flyktingbosättningen i Kyangwali.
Kyangwali
Bosättningen uppfördes redan på 60-talet och har sedan dess välkomnat flyktingar från Rwanda, Burundi, Sudan, Sydsudan och - inte minst - Kongo. Många har bott på platsen under lång tid och ser i dag Kyangwali som sitt hem. I dag bor ungefär 118 000 flyktingar i lägret, 57% av invånarna utgörs av barn och kvinnor.
Flyktingarna välkomnas
Flyktingarna här bor inte i tält, utan i små hyddor och hus. De tilldelas en bit land, för att bruka jorden och bidra till sin egen mathållning.
| Uganda |
| Uganda är världens tredje största värdnation för flyktingar, bara Turkiet och Pakistan är värd åt fler människor på flykt. Det afrikanska landet har unika lagar och regelverk som erbjuder trygghet för flyktingar och ett bättre liv. Lagstiftningen “The Refugee Act” från 2006 slår fast att flyktingar har rätt till friheten att arbeta och röra sig fritt i landet, att starta företag och även tillgång till offentliga tjänster, som sjukvård och utbildning. |
I dag är Uganda hemvist för 1,4 miljoner flyktingar och personer som söker asyl. Det humanitära behovet är enormt, och de medel som finns tillgängliga räcker inte för att täcka ens de grundläggande behoven. NRC Flyktinghjälpen och andra organisationer på plats gör sitt yttersta för att hjälpa de som tvingats på flykt. Men med mer finansiellt stöd skulle många fler kunna få hjälp.
Drömmar
Före kriget levde Jeanette ett ordnat liv hemma i Kongo. Hon hade en egen plätt mark, där hon odlade grönsaker som hon kunde sälja på marknaden.
“Här, i Uganda, är det svårare att få det att gå ihop. Jag har en liten bit land och ett hus, och jag försöker att ta småjobb. Men hälsan sviker mig, jag har hjärtproblem och dras sedan länge med en hemsk hosta som gör det svårare att ta ansvar för mig och mitt barnbarns liv.
“Mitt liv har varit som en enda lång kamp. Jag har förlorat nästan hela min familj. Jag har kvar två barnbarn, och jag fortsätter kämpa på för att stötta dem och se till att de klarar sig.
“De dagar jag inte får något arbete så blir jag kvar hemma. Jag förbereder mat åt barnbanen. Vi äter två mål mat om dagen, antingen ris eller bönor.
“I Kongo pågår ett krig, det är ett långt lidande. Jag vill inte tillbaka, och det vill inte barnen heller. Här i Uganda får de en skolgång. De planerar för fortsatt utbildning och vill stanna här. Det är min enda dröm, att det verkligen får bli så.”
Jeanette ler lite.
Hennes trettonårige sonson står bakom henne. Han heter Dongijo.
“Vad tycker du är bra med att bo i Uganda?” undrar jag.
“Skolan”.
“Vad är dåligt?”
“Det finns aldrig tillräckligt med mat.”
| Kyangwali |
| Flyktingarna är spridda över sex olika zoner. Zonerna omfattar 20 huvudbyar och 359 mindre bosättningar, där varje bosättning huserar 100 hushåll. Lägret har två center för mottagande. Just nu anländer mellan 150 och 300 flyktingar varje dag. NRC Flyktinghjälpen stöttar de nyanlända i Kyangwali med akuta insatser, exempelvis genom att dela ut mat och rent vatten, tillhandahålla tak över huvudet och säkerställa att latrinsystemen fungerar, allt för att undvika föroreningar som kan sprida sjukdomar som kolera. Vi är också djupt engagerade i att ge flyktingarna långsiktigt stöd, som utbildning och träning. Våra juridiska stödpersoner hjälper flyktingarna med det viktigaste pappersarbetet, till exempel att säkerställa identitetshandlingar. Vi ger också råd och information i frågor som handlar om flyktingars rättigheter, såsom att äga eller köpa en fastighet eller mark. |
Personal från NRC Flyktinghjälpen hjälper nyanlända i lägret med information om deras rättigheter. Vi tillhandahåller både akut och långsiktigt stöd till flyktingar.
Personal från NRC Flyktinghjälpen hjälper nyanlända i lägret med information om deras rättigheter. Vi tillhandahåller både akut och långsiktigt stöd till flyktingar.
Dongijo bor med sin mormor Jeanette i flyktinglägret. Han tycker att det jobbigaste med att vara på flykt är att maten aldrig räcker. En sak som är bra med att vara i Uganda är att han får gå i skolan.
Dongijo bor med sin mormor Jeanette i flyktinglägret. Han tycker att det jobbigaste med att vara på flykt är att maten aldrig räcker. En sak som är bra med att vara i Uganda är att han får gå i skolan.
Lake Albert
Den 31 januari 2020 befann sig nära 403 000 flykting från Kongo inne i Uganda, enligt FN-organet UNHCR.
Många av dem har kommit över sjön Lake Albert, som utgör en gräns mellan Kongo och Uganda. Flyktingströmmarna med båt över de stora vattenytorna återupprepar sig var gång det sker nya väpnade attacker inne i Kongo.
Höggravida Mariam, 22, är en av många Kongoleser som har lämnat sitt hem på grund av våldsamheter i sin hemby.
Mariam kom till Kyangwali in februari 2018. Hon minns de dramatiska dagarna:
”När attacken kom hade vi inte tid att samla ihop ägodelar och förnödenheter, ingenting. Vi flydde genom skogen och ner till Lake Albert. Det var många människor där. Gamla, unga, barn, kvinnor och män. När vi kom fram till båten berättade min kusin att flera kvinnor, inklusive en annan av våra kusiner, utsatts för våldtäkt av okända män. Men det var för farligt att vända om och leta efter henne. Än i dag vet jag inte var hon är eller om hon är i livet.”
“Alla som var där ville ha en plats i båten, som bara var 10 meter lång. Folk trängde sig ombord, knuffades. Vi var nog ungefär 80 personer ombord när båten la ut, och jag var säker på att vi alla skulle drunkna. Det tog oss två timmar att ta oss över sjön till Uganda. Som tur är kom vi alla fram med livet i behåll.
Svimmar när hon hör skottlossning
Mariams hår är bakåtkammat från hennes allvarliga ansikte och samlat i en liten knut bakpå huvudet. Hon säger att hon är den yngste av åtta syskon En dag blev familjens kor och tjurar stulna. För familjen var det ett hårt slag. Möjligheten till försörjning och mat på bordet försvann på ett ögonblick.
”Min far, som också var präst, kämpade hårt för vår skull. Kyrkan betalade ett års utbildning för oss barn. Efter det var far tvungen att sälja de djur vi hade kvar för att jag och mina syskon skulle kunna avsluta vår skolgång. 2016 började jag arbeta som lärare, och jag var både lycklig och stolt att jag kunde försörja min familj.”
”I februari 2018 spred sig oroligheterna i Kongo och upprorsmän började sprida skräck i byar bara sex kilometer bort. Man rådde oss att ta oss bort, ta oss i säkerhet. Men jag hade inte fått min januarilön vid det tillfället, så jag väntade. Den 7 februari stod jag framför mina elever i klassrummet när jag hörde ljudet av skottlossning. Jag blev så skräckslagen att jag svimmade. En kvinna gav mig sockervatten för att få tillbaka mig på fötter. Mina föräldrar ringde runt till mina syskon och sa att vi var tvungna att fly till Uganda, direkt, omedelbart”.
Rädd för framtiden
“Jag mötte min make här i Kyangwali, han är också från Kongo. Han heter Makibapo och är 28 år gammal. Han har skadat ett ben och kan inte arbeta just nu.”
“Trots det har vi det bra i Uganda. Vi är väldigt glada för all hjälp som vi får.”
NRC Flyktinghjälpen hjälper henne med att uppdatera hennes identitetshandlingar. Mariam vill få sitt och sin makes äktenskap registrerat. Hon får också juridisk hjälp i frågor som rör den bit mark de nu brukar, då den inte nu är parets i laglig mening. Vid sidan av det administrativa finns även praktiska saker att ta tag i, som att laga ett läckande tak.
“Efter att min make blev sjuk så var vi tvungna att ta honom till sjukhuset. När vi kom hem hade de få saker vi ägde blivit stulna. Vi hoppas förstås på att vi ska hitta riktiga arbeten. Just nu jobbar jag bara deltid med att anordna aktiviteter på skolan, och jag tjänar nästan ingenting alls.”
Mariam ser ner på sin stora mage och säger:
"Jag ser verkligen fram emot att få bli mamma. Men framtiden oroar och skrämmer mig.”
Hon träffade sin make i flyktinglägret. Båda drömmer om ett arbete så att de kan försörja både sig själva och det barn som växer i Mariams mage. NRC Flyktinghjälpen hjälper Miriam att öka henns kunskaper om vilka rättigheter hon och andra har som flykting.
Hon träffade sin make i flyktinglägret. Båda drömmer om ett arbete så att de kan försörja både sig själva och det barn som växer i Mariams mage. NRC Flyktinghjälpen hjälper Miriam att öka henns kunskaper om vilka rättigheter hon och andra har som flykting.
Ett desperat behov av hjälp
År 2002 var Grace, från Kongo en liten tioårig flicka.
“Jag såg dem döda min mamma, pappa, moster och ett av hennes barn. Alla i byn hade fått veta att de skulle ha en skjutövning, så när vi hörde skotten så trodde vi inte att det var något farligt. Men skottlossningen ökade i intensitet, och det visade sig att det var en ren attack.”
I dag är Grace 27 år, och hon bor med sin elvaårige son i Kyangwali. De anlände till Uganda för ett år sedan och jag möter henne i lägrets trädgård.
Myndigheterna i Uganda driver de flyktingläger där NRC Flyktinghjälpen och andra organisationer utför sitt arbete. Myndigheternas bild är att de bäst hjälper flyktingarna genom att kommunicera direkt med dem istället för genom medlare. Grace har valts ut av de boende i hennes område att vara representant i relationen med ledningen för lägret. Kvinnorna kommer till Grace när de har något de vill förmedla eller berätta.
Så här summerar Grace den situation flyktingarna befinner sig i:
“Att vara på flykt är att inte ha trygghet eller livskvalitet. Den största utmaningen är att det alltid är brist på mat, och det är liten variation på de livsmedel som finns. Pengar är ett annat problem. Det är svårt att hitta ett arbete när det enda språk du behärskar är franska, som vi fick lära oss i skolan i Kongo, och inte engelska som de pratar här i Uganda. Det är också en farlig situation för oss kvinnor, nyligen var det till exempel fem kvinnor som gick ut för att samla ved, tre av dem kom tillbaka och hade blivit våldtagna.”
Hon tar en paus, ser mig i ögonen och talar sakta med sänkt röst:
“Bland de tre finns en fjortonårig flicka som fortfarande är mycket svårt traumatiserad.”
Himlen över Kyangwali mörknar. Innan vi tar ett slutligt farväl säger Grace:
“Livet är inte lätt. Trots allt är vi ändå glada att vi får stanna här. Det är ju ändå fred i Uganda.”
Built with Shorthand