År 2021

SUDAN

– Den största gåvan är att ha mina vänner omkring mig

Unga flyktingar har organiserat sig för att göra livet lättare för både dem själva och andra i flyktinglägret Um Rakuba.

I ena stunden var Aklilu en topprankad ingenjörsstuderande med en ljus framtid framför sig. I nästa var han en flykting som bodde i ett provisoriskt tält. Men Aklilu vägrar att ge upp. I lägret där han nu bor har han bildat en ungdomsförening tillsammans med en grupp av studenter. Tillsammans är de fast beslutna att göra livet bättre för sitt samhälle.

Utöver att sträva efter att få fortsätta sina utbildningar, samarbetar studenterna med en annan grupp ungdomar i lägret för att mobilisera lokalsamhället.

– Det finns så stora behov här och vi kan bidra med något, säger Aklilu. Vi planerar hur vi kan göra lägret bekvämare för både ungdomarna och alla andra här. Det är vad vi gör som förening och som grupp. Därför att det är mycket viktigt att vara tillsammans.

Varje fredagsmorgon samlas föreningens medlemmar i ett samlingstält för sitt veckomöte. De har organiserat sig i kommittéer och planerar för den kommande veckan.

Läs Aklilus berättelse

SUDAN

Melat ler igen

Då Melat och familjen kom till flyktinglägret Um Rakuba för ett år sedan saknade de allt. Tack vare våra generösa givare har NRC Flyktinghjälpen kunnat bygga ett tillfälligt hem åt familjen och Melat är tillbaka i skolan.

Leendet är tillbaka hos femåringen, men krigshandlingarna har satt djupa spår i det unga barnasinnet. Melat saknar fortfarande hemmet, skolan, vännerna och läraren hemma i byn.

– Jag önskar att jag kunde åka hem, men jag är rädd för kriget, säger hon.

Skola byggdes

I december förra året besökte NRC Flyktinghjälpens generalsekreterare Jan Egeland flyktinglägret där Melat bor.

– Då kom nya flyktingar dagligen till lägret, och de var i extrem nöd. Lyckligtvis var vi beredda att hjälpa, säger Egeland.

– På rekordtid delade vi ut pengar så att flyktingarna kunde köpa det allra nödvändigaste. Vi byggde tillfälliga hem och vi byggde en skola så att vi kunde ta hand om barnen och skapa en trygg punkt i en i övrigt kaotisk vardag.

Känner sig tryggare

Melats mamma, Fiyori Kidonewaria, har varit bekymrad för sin dotter:

– Hon kommer ihåg allt och berättar fortfarande om det hon hörde och såg, säger Fiyori.

– Men efter att hon började i NRC Flyktinghjälpens skola, pratar hon mer sällan om det hemska hon har upplevt och hon är på väg att bli den positiva och glada flicka hon var förut.

Läs Melats berättelse

COLOMBIA

Familjen som byggde en gård

Det har gått tre år sedan Solmarina och hennes man packade ihop sina tre barn och lämnade Venezuela. De hade ingen mat och inget kvar av dotterns livsviktiga medicin. Trots fattigdomen och otryggheten i Colombia har den här strävsamma, kärleksfulla mamman i dag byggt en fristad för att skydda sina barn.

Solmarina bor med sin familj i utkanten av staden Cucuta. För att ta sig hem till dem måste man passera en ranglig bro över ett mörkt vattendrag. På andra sidan finns en fristad.

Den här avskilda platsen har varit familjens hem sedan de kom till Colombia. Ägaren hade tidigare använt den lilla byggnaden och markbiten till sina grisar. Det var inte en människovärdig bostad.

Men inte nu längre. Det råder en omedelbar hemkänsla här. Platsen är lugn, välkomnande och sval. En plats där man vill stanna och som lockar till utforskning. Solmarina har omvandlat den till ett hem som är nästan helt självförsörjande och till och med vackert.

I trädgården växer papaya, potatis, citroner och tropiska växter. Dussintals höns, en handfull ankor, två hundar och en kattunge rör sig fritt på gården. Två grisar och en griskulting har en liten stia i trädgården. I ett hörn har barnen sin ”läxhörna” med färggranna målningar på väggarna.

Solmarinas man arbetar i byggbranschen men arbetet är nu mycket osäkert. Det gör det svårt för familjen att betala för enkla förnödenheter, som gas till matlagning. Men genom att odla sin egen mat har de kunnat lätta lite på den ekonomiska pressen.

– Vi har gjort det till ett hem, lite i taget, säger Solmarina stolt. Vi har vatten vid huset nu. När vi kom fanns det ingenting. Vi har inte elektricitet än, men vi hoppas att få det en dag.

När vi frågar trebarnsmamman vad hon tycker mest om med hemmet, svarar hon:

– Tystnaden. Vi hade djur innan vi flydde, så det här är vår lilla bit av Venezuela.

Läs Solmarinas berättelse