Afghanistan

För andra gången på tre år har Saatullah, 67, flytt från sin by i Badghis till provinsstaden Qala-e-Naw.

– Just när vi trodde att det kanske skulle bli bättre, tvingades vi [att lämna våra hem] ännu en gång, säger han. Årets torka kommer att få ännu mer förödande följder än den för tre år sedan, eftersom vi inte har återhämtat oss från konsekvenserna av den och det finns inga jobb och inget bistånd.

Samtidigt som han plattar till en yta där han ska sätta upp sitt tält i lägret Chakiran, berättar Saatullah:

– Det finns varken vatten eller mat i byarna. Halva min familj har redan kommit hit och den andra halvan kommer inom två veckor.

Vill du hjälpa människor som tvingats på flykt? Stöd vårt arbete idag.

Fälten här är fortfarande gröna men i granndistrikten torkar veteskörden bort. På grund av regnbristen dröjer det inte länge innan även skördarna här förstörs.

Kampen för överlevnad

I Shahrak-e-sabz, en informell bosättning i utkanten av staden Herat, bor fler än 12 000 familjer. Många har bott är sedan de tvingades att lämna sina hem för tre år sedan. De har inte mycket hopp kvar.

– Det är ett mirakel att vi har överlevt här, säger Mohammad Rafiq, 45, en av lägrets invånare.

– Livet kan inte vara svårare än det vi lever nu. Om förhållandena förvärras blir det vår död.

Rafiqs bror återvände till Badghis förra året men fruktar att de måste fly igen på grund av årets torka.

– Vi har levt ett miserabelt liv de här senaste tre åren. Jag säger åt dem att inte tänka på att komma tillbaka till lägret om det överhuvudtaget är möjligt att låta bli, säger Rafiq.

Rafiqs granne i lägret, Daud Barakzai, tvingades också att fly på grund av torka och stridigheter.

– Jag hade åkrar, hästar, boskap och ett eget hus. Nu har jag ingenting kvar, säger Barakzai och fortsätter:

– Människorna i lägret är frustrerade och utmattade. De kan inte skaffa en bit bröd till sina familjer. Det finns inte tillräckligt med rent vatten. Inte ens domedagen kommer att bli lika svår som att leva i det här lägret.

Påverkan på barn

Torkan kommer att ha långvariga effekter på landets barn. Mohammad, 11, har bott med sin familj i flyktinglägret Zaimati i tre år nu.

Det finns ingen formell skola i lägret, bara en informell klass. Det har inneburit att Mohammad har gått i första klass i tre år i rad.

– Jag önskar att det fanns fler klasser för oss så att vi kunde lära oss mer, säger han. Jag kan hela boken utantill nu eftersom jag har läst samma bok i tre år.

I februari i år gav sig Wakil Ahmad, 16, och hans brorson Saifullah, 10, iväg upp i bergen nära deras hem för att samla ved. En mina exploderade och Wakil förlorade båda benen men överlevde. Saifullha dog av sina skador.

Torkan har förstört familjens vinterskörd. Tillsammans med hundratals andra lastade Wakils familj sina tillhörigheter på ett bilflak och lämnade sitt hem för tredje gången under de senaste tre åren. Familjen hade precis kommit iordning i lägret när Wakil och Saifullah gav sig iväg för att samla ved och den livsförändrande olyckan inträffade.

– Det har gått tre månader sedan jag skadades. Jag har väldigt mycket smärtor i kroppen, säger Wakil. Vi har inte råd med medicinerna och vi har ingen som hjälper oss. Vi har inte fått någonting sedan olyckan och inte ett öre sedan vi tvingades på flykt. Sjukhuset här lyckades inte särskilt bra med operationen och jag kan inte åka till Herat för att få behandling.