Då Sara var sju
och skulle gifta sig

«Utan pappa, mannen i familjen, hade vi inget skydd och betraktades som försvarslösa flickor»

Sara har valt att berätta sin historia för NRC Flyktinghjälpen för att hon vill att världen ska veta att hälften av alla människor på flykt faktiskt är barn och unga under 18 år. I slutet av 2019 stod de för cirka 40 miljoner.

– Det att pappa försvann… utan pappa, mannen i familjen, hade vi inget skydd och blev betraktade som försvarslösa flickor, säger Sara.

Hennes hemland, Afghanistan, har en mycket ung befolkning. Runt 40 procent är under 15 år.

Många minns den afghanska flickan Sharbat Gula som porträtterades av den amerikanska fotografen Steve McCurry för tidningen National Geographic.

Vem kan glömma det unga ansiktet med de intensivt stirrande, gröna ögonen? En ikonisk bild som togs 1985. Fotografiet blev själva symbolen för tillströmningen av flyktingar som kom i kölvattnet av det afghansk-sovjetiska kriget, som varade från 1979 till 1989.

Under de senaste åren har medierna visat andra bilder från Afghanistan. Bilder av konflikter, krig och förstörelse. Bilder av fattigdom.

Cirka 40 procent av befolkningen lever idag under fattigdomsgränsen och tre av tio lider av undernäring. Fattigdom är också en av anledningarna till att många flickor måste gifta sig när de fortfarande är barn.

I Afghanistan är det tradition att mannens familj tar initiativ till äktenskap. Kvinnans familj har inte positionen och kan inte ta initiativ till relevanta äktenskapskandidater.

– De ville gifta bort mig med en vuxen man som varen avlägsen släkting. De gjorde detta för att pappa inte var där och kunde stoppa det, fortsätter Sara.

Det lyser till i hennes stora bruna ögon

Farlig barndom

Hon lyfter glaset och dricker lite läsk. Ställer det ifrån sig och fortsätter:

– Min mamma växte upp med mycket krig omkring sig. Bland annat var familjen tvungen att i perioder bo i en tunnel för att undvika raketerna.

– Som barn fick jag inte leka ute. Jag kommer ihåg att de vuxna pratade om att det fanns många faror som vi måste passa oss för. Som att vi kunde bli kidnappade. Jag kommer också ihåg paniken i deras ansikten när bomberna slog ner i närheten av vår bostad.

– Jag tror att den främsta anledningen till att min mamma valde att fly ensam med oss barn var att det inte längre fanns någon man där för att ta hand om oss, säger Sara.

– När vi åkte hade pappa varit borta i två år.

Hopplös situation

– Mamma heter Solha. Det betyder fred på vårt språk pashto. Hon fick det namnet för att hennes föräldrar vill att hon skulle komma med fred till Afghanistan, säger Sara.

Hon berättar att mamman sålde allt hon ägde av värde. Guldsmycken från bröllopet och det lilla stycke land hon ägde som hon hade fått av sina föräldrar innan hon gifte sig.

– Mamma var 30 år då pappa försvann. Här i Norge vill vi nog säga att hon att hon var en ung kvinna. Om hon hade gift om sig för att få en man som kunde beskydda oss, skulle man nog sett ner på henne. Det är bara så det är i Afghanistan.

– En annan sak är att vi inte visste vad som hade hänt med min pappa. Hade hon gift sig med en annan skulle folk börjat prata om att hon skulle vänta på honom.

Riskerade allt

Saras mor sökte upp en bekant till sin man som hon hade hört kunde hjälpa dem att fly. En människosmugglare och en fantastisk chans:

– Det var den enda möjligheten vi hade. Tänk, mamma gav honom alla sina pengar, allt vi ägde. Hon hade ingen garanti och han hade kunnat dra med allt. Hon kunde bara hoppas att hon kunde lita på honom.

Det andra livet

I dag går Sara i skolan. Hon jobbar också. Dessutom reser hon runt med en ideell stiftelse och håller föredrag för ungdomar.

Hon ler:

– Så klart har jag kontakt med delar av familjen i Afghanistan. Både med mostrar, mormor och en kusin.

Min kusin är i samma ålder som jag. Hon slutade skolan för att gifta sig och jag kan inte klandra henne för det. För henne var det naturligt. Men jag säger till henne, «Du kan gå i skolan själv om du du är gift, du kan bli något och skaffa ett jobb.» Men för henne är det inte ett alternativ.

Sara ler med ett litet skratt:

–Kanske tror min kusin att jag egentligen bara går omkring i «Landan» och bara väntar på att bli gift?

– Då talar jag inte om kultur som förtryck och krig. Men om musik, dans och goda traditioner.

– Jag minns att även om det fanns mycket våld på TV i Afghanistan, fanns det en speciell kanal med musik som vi ofta tittade på hemma. Det var mormor som brukade sätta på den.

– Då dansade vi. Det gör vi fortfarande, jag älskar att dansa. Allt från Bollywood-dans och traditionell afghansk dans till hiphop och Street Dance.

– Det är den gode kulturen jag vill komma ihåg från Afghanistan, säger Sara.

– Det är den jag ska ta med mig vidare in i framtiden.