Den bortglömda krisen i Kamerun:

Våldet exploderade i Centralafrikanska republiken. Tusentals familjer korsade gränsen till Kamerun för att söka trygghet. De välkomnades. De fick mat och husrum. Men det är mer än sju år sedan. Nu är de bortglömda.

Kamerun ställer sig inte främmande till mångfald. Landet är känt för ett omväxlande landskap, med vidsträckta ökenvidder, lummiga regnskogar och vidunderliga vattenfall. Det är också känt för en imponerande kulturell diversitet med 25 miljoner invånare som inbördes pratar ungefär 250 olika språk.

Men tyvärr utgör Kamerun också skådeplats för tre olika humanitära kriser. I den nordligaste regionen har landet blivit inblandat i Lake Chad Basin-krisen tillsammans med Nigeria, Tchad och Niger. I de nordvästliga och sydvästra regionerna försöker beväpnade grupper bilda en oberoende stat och för en våldsam kamp mot Kameruns militär, vilket har fångat många civila mitt i striderna.

Men den kanske minst kända bland Kameruns humanitära kriser återfinns i landets östra delar, nära gränsen till Centralafrikanska republiken (CAR).

Politiskt och sekteristiskt våld bröt ut i CAR 2013. År 2014 hade många invånare flytt från sina hem och satt sig i säkerhet i andra delar av landet. Men andra ansåg att de endast kunde finna trygghet genom att lämna landet helt och de flydde därför till Kamerun. Följden blev att det i mars 2021 fanns ungefär 290 000 flyktingar från CAR i Kamerun.

Enligt det humanitära analysprojektet ACAPS lever cirka 30 procent av dessa flyktingar i flyktingläger. Läger som Lolo flyktingläger, administrerat av UNHCR, FN:s flyktingorgan, där det bor 12 395 flyktingar.

NRC Flyktinghjälpen kommer inte ignorera dessa kriser. Vi hjälper till i de mest försummade kriserna i världen och stöttar människor i desperat behov av hjälp. Skänk en gåva idag.

Aissatou, 30 år, är också flykting från CAR och bor i Lolo flyktingläger.

När hon flydde 2014 lämnade hon först bara sin by och tog sig till en stad i närheten. Men där vistades hon endast fem dagar innan våldet åter tvingade henne på flykt och då korsade hon gränsen till Kamerun med sin familj.

Efter att hon kom till Lolo fick hennes familj livsmedelsstöd och fortsatte att få det även efter att UNHCR begränsade antalet människor som fick stöd. Det fick de för att ett av barnen var allvarligt undernärt och familjen ansågs vara mycket sårbar. Aissatou fick stöd i form av pengar på en mobiltelefon. Men även detta stöd kan komma att upphöra.

– UNHCR gav oss mobiltelefoner och skickade oss ett sms som vi kunde visa i en butik och sedan välja det vi behövde. Vi brukade köpa ris, olja, pasta, tomater, kött och till och med såser. Men de valde bara ut några få som fick detta kontantstöd via mobiltelefon.

– De av oss som fick detta stöd delade ofta med oss av det lilla vi kunde med våra grannar som inte fick något alls. UNHCR berättade att stödet skulle pågå under två år och nu har de två åren gått. Vi vet inte om det kommer att förnyas eller inte.”

Samtidigt som många flyktingar lever i läger som Lolo, lever de flesta (ungefär 70 procent) faktiskt i byar jämsides med kamerunska samhällen som generöst har välkomnat dem.

Hapsata, 62 år, har bott i byn Gaïna, i Kameruns östra region sedan 2014.

– När vi kom till den här byn gick vi och pratade med byns ledare. Han lät oss stanna här och skänkte oss till och med den här marken som fortfarande var skogsmark. Vi byggde små hus att sova i och byledaren gav oss några fält att odla på.

Denna uppvisning i generositet och gästfrihet från det kamerunska värdsamhället är anmärkningsvärt, särskilt i en tid då flyktingar ofta svartmålas och beskrivs som lata, farliga och kostsamma.

Vi pratade med ledaren för en kamerunsk by för att få en insikt i värdsamhällenas perspektiv.

NRC Flyktinghjälpen kommer inte ignorera dessa kriser. Vi hjälper till i de mest försummade kriserna i världen och stöttar människor i desperat behov av hjälp. Skänk en gåva idag.

Younousa Ibrahim, 48 år, lämnade sin by i CAR och flydde till Bedobo by 2014. Han säger att rörelsefriheten är ett av de främsta problemen som flyktingar i Kamerun klagar på.

– När jag reser med allmänna färdmedel och stoppas vid en checkpoint tar jag fram mitt (flykting-) ID-kort. När det ser på kortet att jag är flykting säger de: "Vart är du på väg? Ni flyktingar får inte resa fritt."

– De säger att vårt flykting-ID-kort innebär att vi ska stanna där vi är och inte resa. Även när vi blir allvarligt sjuka eller försöker besöka en sjuk släkting stoppar de oss och skickar tillbaks oss. Så vi är här som ett slags fångar. Vi får inte resa fritt. De vill bara att vi ska stanna i den här byn.

Mounira, 11 år, var bara fyra år när hon och hennes föräldrar flydde från CAR till Kamerun. Hon är ett av barnen som får sitt födelsebevis idag. Hon vet hur viktigt födelsebeviset är.

Men enbart födelsebevis kommer inte att lätta på de prövningar som flyktingar i Kamerun möter. Vikande livsmedelsstöd, svåra lägerförhållanden och begränsad rörelsefrihet för dem som bor i byar är fortfarande svåra utmaningar.

De svårigheter som mer än 290 000 flyktingar i Kamerun lever i går olyckligtvis under radarn. Det minskande internationella intresset för denna kris tillsammans med minskat finansiellt stöd hos givare har lett till att kontor som ger humanitär hjälp till flyktingar i östra Kamerun har tvingats till nedskärningar och rent av stänga ner helt.

Det är avgörande att det internationella samfundet och humanitära organisationer visar ett förnyat intresse för centralafrikanska flyktingars öde i Kamerun för att de enorma behoven ska kunna mötas.

Du har makten att stoppa detta negligerande. Ju mer du vet, ser och hör om dessa flyktingar, desto mindre negligerade blir de.