Liliias inre kamp

– Det var ett svårt beslut att ge sig av. För att vara ärlig kändes det som om mitt hjärta blödde. Och nu försöker jag göra något för att hjälpa – åtminstone göra något som står i min makt för hjälpa mitt folk.

Liliia Derkach (32) flydde från sitt hem i Ukraina för bara några veckor sedan. Nu arbetar hon för NRC Flyktinghjälpen och bidrar till att skala upp hjälpinsatserna i Rumänien vid gränsen.

Vill du hjälpa människor som tvingats på flykt? Stöd vårt arbete idag.

Liliia samtalar med ukrainska flyktingar som korsat gränsen till norra Rumänien.

Vi träffar Liliia på en gammal gård i norra Rumänien. Bostadshuset har omvandlats till en tillfällig tillflykt för familjer som flyr från striderna i Ukraina.

När vi kommer är Liliia djupt inbegripen i ett samtal med en ukrainsk flyktingfamilj. Hennes sätt är lågmält men fyllt av empati. Hon lyssnar uppmärksamt på familjens problem, informerar om deras rättigheter och om var de kan få de upplysningar de behöver.

Senare, under en paus i arbetet, sätter vi oss ned tillsammans. På den kalla, men fridfulla, rumänska landsbygden berättar Liliia sin historia för oss.

Drömmen om en restaurang

Vi skulle öppna en restaurang i Kyiv. Den skulle ha öppnats en vecka före invasionen. Allt var klart. Vi höll på att utforma vår logotyp och slutföra det sista.

Nästa dag fick vi ett samtal från min partners mamma, som sa: ”De bombar! De bombar precis nu, så ni måste göra något och försöka ge er av.”

Restaurangen finns där, men vi kunde inte öppna. Vi bara packade allt – allt vi kunde packa – och lämnade sedan vårt hus i Kyiv.

Bombningarna börjar

Vi lämnade huset tidigt på morgonen, ungefär en timme efter att bombningarna började. Det var väldigt, väldigt tidigt på morgonen och många sov fortfarande. Och sedan såg vi köerna vid bensinstationen. Folk började få panik.

Vi fick köa en timme för att få tanka. Vi tänkte bege oss till Ivano-Frankivsk, men insåg att vi inte hade tillräckligt med bensin och att det inte fanns någonstans där vi skulle kunna skaffa mer.

Så vi beslutade oss för att åka till Moldavien, eftersom den närmaste bensinstationen vi kunde ta oss till från Kyiv låg där.

En traumatisk gränsövergång

Vi väntade i 12 timmar på att få passera gränsen. Vi såg kön av bilar – alla från Ukraina – fulla av allt som folk hade kunnat ta med sig från sina hem. Vi såg barn, och alla var utmattade, trötta och rädda. Kvinnor som grät, med sina föräldrar. De var helt enkelt skräckslagna. De visste inte vart de skulle ta vägen.

“Vi såg barn, och alla var utmattade, trötta och rädda.”

Och det fanns många som inte hade någon bil, som inte hade möjligheten att åka bil. De gick över gränsen, med sina barn och vad de kunde bära. Alla väntade i timmar på att få passera gränsen.

Min partner är inte ukrainsk medborgare så han kunde lämna landet. Men det kunde inte ukrainska män mellan 18 och 60 år. Det är mest bara kvinnor och barn som kan passera gränsen.

Många kvinnor finns kvar i Ukraina. Men de som har mycket små barn tar med dem utomlands, eftersom de inte vill att de ska behöva vara med om bombningarna. Det är verkligen traumatiskt för barnen.

Flyktingar från Ukraina anländer till Rumänien.

– Jag började gråta

När jag äntligen kom över, upplevde jag liksom motstridiga känslor ... en kamp inom mig. Å ena sidan var jag lättad över att vara i säkerhet och att jag inte skulle bli dödad av bomber, men å andra sidan kände jag mig så ... jag började gråta.

“Jag upplevde liksom motstridiga känslor ... en kamp inom mig.”

Mitt hjärta blödde för att jag lämnade mitt land och för att jag inte var där, mitt i striderna, och på något sätt hjälpte barnen och de gamla.

Det finns många gamla människor i Kyiv som är ensamma. Ingen hjälpte dem, och en del har funktionsnedsättningar, så det var svårt för dem att lämna sina lägenheter. Så… jag kände mig faktiskt hemsk.

Jag har släkt i Moldavien och de hjälpte oss komma till sans under två dagar. Sedan beslutade vi oss för att ta oss hit till Rumänien, närmare gränsen till västra Ukraina, och att försöka hjälpa till på något sätt.

Jag fick veta att NRC Flyktinghjälpen behövde hjälp här på den rumänska sidan, och jag var glad att jag kunde vara till nytta. Jag försöker hjälpa till så mycket jag kan, för jag vet att folk behöver det just nu.

Ett nytt uppdrag

Vi är igång med hjälparbetet här för att stödja dem som kommer över gränsen från Ukraina.

Det första steget var att se hur situationen vid gränsen såg ut, att kartlägga behov och ta reda på hur NRC Flyktinghjälpen kan arbeta för att nå så många människor som möjligt. Vi pratar med myndigheter både här i Rumänien och i Republiken Moldavien.

Den första veckan besökte vi två gränsövergångar. Jag pratade med ukrainare som kom över gränsen för att samla så mycket information som möjligt. Vill de registrera sig som flyktingar? Vad har de för planer? Vad behöver de, hur mår de, och hur kan NRC Flyktinghjälpen stödja dem?

Jag arbetar med att utforma programmet för överföring av kontanter. Vi försöker ta reda på om folk har bankkort eller åtkomst till ukrainska banker och om de kan motta kontanter i det systemet.

Information är avgörande

Dessutom övervakar jag lagstiftningen, ifall att det kommer några nya lagar som är viktiga att känna till.

Information är kritiskt här. Folk är förvirrade. "Vad innebär det att vara flykting? Vilka rättigheter har jag? Måste jag registrera mig i Rumänien? Får jag jobba?"

“Folk är förvirrade. "Vad innebär det att vara flykting? Vilka rättigheter har jag?"”

Det är viktigt att komma ihåg att just nu finns det mycket desinformation i Ukraina. Så folk är väldigt ivriga att ta reda på vilken information som finns tillgänglig och om den kommer från en trovärdig källa.

Minnen av hemmet

Medan vi pratar börjar Liliia tänka på sitt hem och sin familj.

Kyiv är helt underbart, en stad full av begåvade människor. Och man kan alltid hitta festivaler, konserter och musik. Fantastiska restauranger. Folk är väldigt trevliga och det finns så mycket att göra. Jag älskar Kyiv, och jag älskar Ukraina. Det är hjärtskärande för mig att se det som händer nu.

Min familj finns i Mykolajiv-regionen i södra Ukraina. Det är en stad intill en kärnkraftsanläggning och jag är väldigt orolig för att den kan vara ett strategiskt mål för angrepp.

Det är svårt, för jag har förstått att min familj inte vill ge sig av. De säger att det är deras hus, deras ägodelar, deras land – och de vill helt enkelt inte lämna allt.

Och jag delar den känslan. Det är mitt land också. Jag föddes i vårt hus, och alla mina minnen finns där.

“Jag föddes i vårt hus, och alla mina minnen finns där.”

När jag kommer hem lagar min mamma alltid en massa mat, och bordet är fullt av olika rätter. Och vi sitter bara där, hela familjen, och pratar. Och det är verkligen viktigt – vi har alltid upprätthållit den traditionen – men nu kan vi inte göra det, därför att vi är så långt ifrån varandra, utspridda, och rädda.

Jag önskar att jag kunde få sätta mig vid bordet och bara se att hela familjen är i säkerhet.

Och hur är det med restaurangen?

Det är ett litet ställe, med plats för 16 gäster. Tanken var att byta meny varje månad och använda råvaror från lokala gårdar. Vi skulle erbjuda en mix och ha spännande rätter för folk som tycker om att pröva nya saker, experimentera med smaker.

Menyn från Liliias restaurang i Kyiv. Foto: Liliia Derkach

Menyn från Liliias restaurang i Kyiv. Foto: Liliia Derkach

Det var planen, och vi hade redan menyn klar och allt. Jag fick bara inte chansen att förverkliga den.

Men det ska jag. Någon gång ska jag det.