Burkina Faso:
Barnen som är rädda för skolan

När Saïbata fick höra att hon äntligen kunde återvända till skolan efter att ha varit borta ett helt år blev hon inte jätteglad utan rädd. För den här 12-åringen var skolan helt enkelt inte en trygg plats att vara på.

Saïbata

Saïbata, 12. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Andra klass skolböcker

Skolböcker för andra klass i Burkina Faso Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Saïbata

Saïbata, 12. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Andra klass skolböcker

Skolböcker för andra klass i Burkina Faso Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Många barn runtom i världen har upplevt ångest och störningar i vardagen på grund av covid-19, en i stort osynlig fiende. Men Saïbatas rädslor var av en mycket mer påtaglig karaktär. När hon får frågan om det var pandemin som orsakade hennes årslånga skoluppehåll skakar flickan med den mjuka rösten på huvudet.

– Det var inte på grund av corona. Det var för att människor jagade oss.

– Det var inte på grund av corona. Det var för att människor jagade oss.
Saïbata, 12.

Attacker mot skolor

Sedan 2016 har våldsamheter i norra Mali spillt över till angränsande Burkina Faso. Våldet har sedan spridit sig och vuxit i styrka.

Fångade i korselden mellan beväpnade grupper, anti-terroristinsatser och självförsvarsstyrkor har mer än 1,2 miljoner människor i Burkina Faso tvingats bort från sina hem under de två senaste åren. Omflyttningar i den skalan hade man inte tidigare hört talas om i detta land utan egen kust, som tidigare setts som ett föredöme av stabilitet och fred.

Mer än 60 procent av den fördrivna befolkningen är barn och har betalat ett högt pris under våldsamheterna. Konflikten har tvingat bort 350 000 barn från skolan och Burkina Faso har registrerat det högsta antalet attacker mot utbildningsinstitutioner i centrala Sahel-regionen, under perioden som löper från 2019.

Beväpnade oppositionsgrupper har hänsynslöst attackerat skolor. De har rövat bort och dödat lärare, plundrat och satt byggnader i brand. De ser skolor som en symbol för den stat de försöker riva ner, förkroppsligandet av en typ av västerländsk utbildning som de föraktar.

Souleymane

Souleymane och de andra barnen i denna skola i Barsalogho tvingades alle bort från sina hem på grund av konflikten. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Souleymane

Souleymane och de andra barnen i denna skola i Barsalogho tvingades alle bort från sina hem på grund av konflikten. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Att lära sig att övervinna rädslan

Eftersom skolor hade valts ut som måltavlor började barnen förknippa dem med fara. När en skola för internflyktingbarn öppnade i oktober i Barsalogho, dit tusentals familjer hade flytt för att få skydd, hade många blandade känslor inför det.

Ångesten var hög under de första skoldagarna.

Klassrummet. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Skolans rektor, Hamado Ouedraogo, minns barn som sprang ut genom dörren i panik vid ljudet av en förbipasserande motorcykel. Beväpnade motorcykelgrupper som slog ner på samhällen och terroriserade invånarna hade blivit så vanliga i konfliktdrabbade delar av landet att myndigheterna i vissa områden förbjöd motorcykelkörning i ett försök att stävja våldet.

Vare sig de hade flytt till Barsalogho flera månader tidigare eller för bara några veckor sedan, som Saïbata, kämpade merparten av internflyktingbarnen med minnen av plötsliga attacker och hastig flykt. Många var rädda att det skulle hända igen här och att skolan än en gång skulle bli en farlig plats att vistas på.

Ungefär 675 barn var inskrivna vid skolan men inledningsvis var det dussintals av dem som inte dök upp.

Skolans rektor, Hamado Ouedraogo. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

– Vi visste inte vad vi skulle göra, minns Ouedraogo.

– Vår uppgift är att lära ut, men hur gör man det när barnen är så stressade och traumatiserade?

Lärarna förstod att de först behövde lära sig hur de kunde hjälpa barnen att bli trygga. Det var då Better Learning Programme (BLP ungefär ”Program för bättre inlärning”), flaggskeppet bland NRC Flyktinghjälpens utbildningsprogram, kom in i bilden.

Klassrummet

Klassrummet. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Klassrummet. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Skolans rektor, Hamado Ouedraogo

Skolans rektor, Hamado Ouedraogo. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Skolans rektor, Hamado Ouedraogo. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Hur Better Learning Programme (BLP) har hjälpt elever komma tillbaks och övervinna sin rädsla:

  • Pilotprogrammet som inleddes i Barsalogho i år används i och med det för första gången i ett fransktalande land.
  • Trettiofyra personer ur utbildningspersonalen genomgick utbildningen, från skolinspektörer till lokala lärare och utbildningsassistenter.
  • Mer än 1 600 studenter deltar i detta psykologiska program dagligen eller veckovis, med lugnande aktiviteter som andningsövningar och andra bemästringstekniker som integreras i den ordinarie läroplanen.

Närvaron är numera hög, och registreras på den här svarta tavlan. Alla 82 barn i Saïbatas skolklass i andra klass var där den dag vi var på besök.

– Vi märker att de är mer uppmärksamma i klassrummet och deras skolarbete har förbättrats, säger Ouedraogo.

– De har överkommit sin rädsla. Se nu, de leker! De gjorde de inte tidigare. De är inte rädda längre. När ett fordon passerar tittar de ut, sitter kvar och behåller fokus.

– Varje minut i klassrummet är dyrbar eftersom de här barnen har tre år att hämta igen, säger Ouedraogo.

Saïbata, till exempel, går i andra klass fastän hon är 12 år gammal. Under hennes påtvingade ”time out” när hennes skola stängdes tillbringade den unga flickan sina morgnar med att sälja dricksvatten vid vägkanten.

Hon understryker att hon inte var tvingad att göra det. Hon hade bara inget bättre för sig och hennes föräldrar lät henne behålla inkomsten som fickpengar. När hon tillfrågas vad hon köpte för pengarna pekar hon på kläderna hon har på sig.

Utbildning svårt försummad

Många av internflyktingbarnen i Barsalogho tycker att de har haft tur som har kommit till en plats där de kan få utbildning, särskilt som den är gratis tack vare sponsring genom organisationer som NRC Flyktinghjälpen. Trots sin låga ålder är de fullt medvetna om att de är i minoritet.

Ungefär tre av fyra internflyktingbarn i Burkina Faso har inte tillgång till någon form av skolgång, varken formell eller informell. Efter att de har tvingats fly från sina hem kommer dessa barn ofta till platser med överfulla skolor som är underbemannade och inte kan ta emot inflödet av nykomlingar.

Den humanitära nödplanen i Burkina Faso är särskilt svårt underfinansierad vad gäller utbildning, med knappt 27 procents täckning av behoven. Otillräcklig finansiering bidrar till att Burkina Faso är en av världens mest negligerade kriser, andra året i rad.

Läs om världens mest negligerade internflyktingkriser.


NRC Flyktinghjälpen ger stöd till skolor som denna i Barsalogho, men de är i desperat behov av mer finansiellt stöd, så att fler kan gå i skolan.

Nafi Zango

Nafi Zango, 8. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Nafi Zango

Nafi Zango, 8. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Föräldrar har inte råd att skicka sina barn till skolan

Nafi Zango, 8 år, har aldrig satt sin fot i ett klassrum.

Hon och hennes familj flydde till Kaya, några timmars bilfärd från Barsalogho. Enbart staden Kaya har tagit emot mer än 100 000 internflyktingar under de senaste åren och dess invånarantal har fördubblats.

De humanitära behoven, inklusive utbildningssektorns behov, har som en följd av det varit mycket stora.

Nafis pappa, Yabyouré Zango, säger att det skulle kosta 10 000 västafrikanska CFA-francs (ungefär 150 svenska kronor) i böcker och annan materiel att låta Nafi gå i skolan, ungefär samma summa som han får kämpa för att få ihop till hyran varje månad.

Yabyouré Zango, Nafis far. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Zango-familjens skrala tillgångar har tömts ut genom åren på grund av flera påtvingade omflyttningar. Strider i deras hemstad Arbinda tvingade dem att flytta för tre år sedan, innan de åter igen gjordes hemlösa förra året.

– Beväpnade män rusade in i byn en morgon, säger Yabyouré.

– Vi flydde ut i bushen för att gömma oss när de tände eld på vårt hus. När de hade åkt därifrån kom vi tillbaka för att se vad som fanns kvar. Det fanns ingenting att rädda. Allt hade brunnit ner. Vi flydde samma dag.

Familjen Zango. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Bland de personliga tillhörigheter som gick upp i rök fanns födelsebevisen för fem av hans barn. Yabyouré säger att han måste betala för nya bevis för att kunna skriva in sina barn i skolan, vilket lägger ytterligare ett hinder i vägen i form av en utgift som familjen inte har råd med.

Yabyouré Zango

Yabyouré Zango, Nafis far. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Yabyouré Zango, Nafis far. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Familjen Zango

Familjen Zango. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Familjen Zango. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

En anledning att sjunga varje dag

Saïbata, 12 år, är glad att gå i skolan. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Saïbata, 12 år, är glad att gå i skolan. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Internflyktingbarnen i Barsaloghos klassrum drömmer om att återvända hem och sjunger om det varje dag. Sången var ursprungligen en uppmaning till utvandrade burkinier runt omkring på den afrikanska kontinenten att komma tillbaka till sitt hemland, men internflyktingarna, som nu är spridda runtom i landet, har gjort den till sig egen.

Saïbata säger att just nu är tanken på att återvända hem inget mer än en orealistisk dröm. Vad än hennes föräldrar skulle bestämma skulle hon inte vilja lämna den nyfunna känslan av säkerhet och syfte som hon har funnit i sin nya klass.

– Jag skulle stanna kvar även om de återvände. Jag vill stanna här, i skolan, säger hon.


Vi måste prioritera utbildning

Utbildning har negligerats alldeles för länge i humanitära hjälpinsatser vid konflikter och omflyttningar.

NRC Flyktinghjälpen vägrar att passivt stå vid sidan av och låta generationer av barn lida som ett resultat av det. Vi ber om stöd till vårt arbete för att säkerställa att fler barn som Saïbata kan hitta sin plats igen, i säkra och välkomnande skolor.