Det var den sjätte natten med massiva israeliska luftangrepp. Det fanns ingenstans att gömma sig. Hur skulle han kunna skydda sin gravida fru och sitt barn? Det enda han kunde göra var att hålla sina armar om dem.

– Jag lever för mina barn, ingen pappa älskar sina barn mer än jag. Men där, den där sinnessjuka natten, kom en galen tanke in i mitt huvud: Det är inte rätt att sätta barn till världen i Gaza.

– Den tanken fyllde mig med sorg, säger Yousef Hammash.

Inget ”tjusigt”

Yousef gifte sig med Manal Aljori, 23, 2017. De nygifta ville egentligen vänta några år med att få barn. Det stora bröllopet hade varit dyrt och de ville spara ihop lite pengar innan de fick barn.

– Men Manal blev gravid och vi fick Ilya, säger Yousef.

Han ler och fortsätter:

– Min dotter har eget rum. Det betydde mycket för mig att kunna ge henne det. Min pappa blev arbetslös som ung och vi var fattiga under min uppväxt. Jag vill att mina barn ska få ett bra liv. Inget ”tjusigt” men ett vanligt medelklassliv. Jag hade inte något eget rum förrän jag gifte mig. Jag kommer aldrig att glömma känslan när jag, innan Manal och jag flyttade in, tittade förbi vår lägenhet och var helt ensam.

Han knackar pekfingret mot bordet medan han säger:

– E-N-S-A-M. För första gången hade jag något alldeles eget. Det var otroligt.

Sedan får han ett nästan bistert ansiktsuttryck och säger:

– Men trots att Ilya har eget rum sover både hon och Ahmad med oss. Vi måste vara tillsammans. För på natten kan vad som helst hända.

NRC Flyktinghjälpen arbetar med att bistå flyktingar i över 30 länder världen över. Stöd vårt arbete idag.

The Washington Post

Den 21 maj 2021, publicerade Washington Post, genom tidningens chef i Berlin, Loveday Morris, en längre intervju med Yousef Hammash i vilken han berättar om sina upplevelser under de senaste fientligheterna i Gaza

De publicerade också hans videor. I den här artikeln citerar vi (i kursiv stil) nästan hela intervjun.

På tisdagen, den första dagen, var jag hemma och skulle just ta en dusch. Jag förberedde mig för att besöka mina föräldrar, det var ramadan och vi brukar fira iftar tillsammans. Min fru var i åttonde månaden. Min dotter är 3. Klockan var 6 på kvällen. De attackerade grannhuset. Ljudet av den där missilen ger mig fortfarande huvudvärk. Alla sprang, alla skrek. Vi ville bara springa, vanligen är en raket en varning. I det ögonblicket var jag skräckslagen. Jag började filma vad som hände där. Sedan attackerade de med den andra raketen.

Jag tog mig till mina föräldrars hus och där stannade jag hela natten. Bakom huset pågick en väldigt, väldigt tung attack. Så där en 30 luftangrepp på en minut. Jag samlade alla i korridoren i mitten av huset. Jag skrek åt dem att lägga sig ned, att ligga kvar, för vi visste inte var bombningen pågick. Det var verkligen en helt sinnessjuk natt.

Två miljoner krigshistorier

Yousef fortsätter:

– Vi ställs dagligen inför en eskalering av konflikten, som den stora återvändandemarschen (protester som inleddes 2018 där palestinier på Gazaremsan krävde att få återvända till sin mark där staten Israel etablerades 1948, plus att Israel skulle avsluta belägringen av kustenklaven, reds. anm.).

– Det finns inte en enda familj i Gaza som inte har förlorat ett barn eller en familjemedlem under eskaleringen av konflikten. Själv har jag två kusiner som dödades. Min bror skadades. Vårt hus skadades allvarligt. Och det är bara min historia. Två miljoner andra i Gaza har också sina historier.

– Problemet för unga människor här är att vi är så medvetna om situationen. Vi förstår att det inte finns något hopp om att det någonsin kommer att finnas en lösning på detta.

NRC Flyktinghjälpen arbetar med att bistå flyktingar i över 30 länder världen över. Stöd vårt arbete idag.

Nästa dag återvände jag till lägenheten för att hämta lite kläder åt min fru eftersom jag hade bestämt mig för att skicka henne och min dotter till hennes föräldrar. Jag tyckte att det var säkrare för dem att bo hos min svärfar. Där finns inga höga byggnader och det är ett tvåvåningshus, så inga grannar. Jag är den enda mannen för mina föräldrar så jag tänkte att jag borde stanna.

Jag var inne i lägenheten bara några sekunder. De flesta fönstren var trasiga och sovrummet var verkligen skadat.

De attackerade igen. Jag sprang till fönstret. Det enda jag tänkte på under det där ögonblicket var att springa. Affären intill demolerades, grannarna försökte ta sig in för att släcka branden. Jag måste springa till mina föräldrar. Och sedan beslutade jag att även mina föräldrar skulle fly därifrån.

Jag följde med dem till farmor och farfars hus. Våra andra släktingar hade varit tvungna att fly dit så det var många där. Huset har två rum och ett (vardagsrum) och de hade cirka 10 till 15 personer där. Alla var spända; vi förstod att det inte fanns någon säker plats.

På fredagen flyttade jag till mina svärföräldrar; de insisterade på att jag skulle komma dit. Som min dotter väntade på mig på trappan till huset. Hon är tre år men hon är verkligen smart. Jag var glad men också verkligen livrädd och jag försökte bara se till att ha henne bredvid mig hela tiden. Vart jag än gick, ville jag ha henne med, henne och min fru.

Det är omöjligt för människor i Gaza att fly till säkerhet eftersom de inte kan lämna Gazaremsan.

Yousef berättar om sina upplevelser av återkommande fientligheter:

– Jag var på väg till skolan, jag tror jag var 12. Det var första gången jag såg en stridsvagn. Den var alldeles intill vårt hem. Det var spännande. När fientligheterna började igen i slutet av 2008, var det rena galenskapen och den varade i 22 dagar. Jag var femton år. F16-plan flög alldeles ovanför våra huvuden.

– Första gången jag såg någon dödas var 2009. Det var min kusin. Det hände precis framför mina ögon. Då upplevde jag känslan av att förlora någon man älskar.

– Det är den värsta känslan.

– Det var inte lika illa 2012. Då var det mest andra områden i Gaza som utsattes för luftangrepp. 2014 var jag journalist och då var det massor av stridsvagnar och massiva luftangrepp. Över hundra människor dödades på en dag. En av dem var en vän till mig.

– För första gången såg jag människor fly från sina hem – i tusental.

– Att fly är nästan det värsta, man kan inte klara sig själv utan måste söka hjälp. Det får dig att känna att du förlorar din värdighet, Och när du väl är i säkerhet, kommer traumat över dig. Du kan inte tänka på något annat än de hemska saker du har upplevt.

”Född att leva”

Cirka 10 minuter efter att jag träffade dem, angrep de igen, nära min svärfars hus. Det var en väldigt hög explosion. Min dotter satt mellan mina ben och lekte och jag tog tag i henne för att krama henne. Det är en normal reaktion – jag ville bara försäkra mig om att hon var trygg. Hon skrek på grund av min reaktion, inte bombningarna. Då förstod jag att min fru hade övertygat henne om att allt det där bara var fyrverkerier.

Vi försökte undvika ordet ”bombning”, gasaf på arabiska, vi kallade det ”fyrverkerier”. Det var tung granateld den natten och tung bombning. Alla, även mina svärföräldrar, satt i ett rum på baksidan av huset där det inte fanns några fönster. Vi förstod att det var det säkraste stället...

... jag hade aldrig sett sådana bombningar. Sådana explosioner. Husets skakningar. Ljudet. Den massiva förstörelsen. Gatorna har demolerats, det finns platser i Gaza som vi inte känner igen. Det är verkligen sinnessjukt.

Yousef tänker ett ögonblick innan han fortsätter:

– Det finns ingen lösning i Gaza. Vi är under belägring. Under blockad. Men ingen hör talas om oss. Vi är andra klassens människor.

– Samtidigt säger en del här i Gaza: ”Vi är födda att lida.” Men jag säger: ”Nej! Vi är födda att leva.”

– För det är faktiskt inte så som ofta sägs, att vi i Gaza är så starka och klarar att uthärda allt detta gång på gång utan att klaga. Att vi är gjorda av järn.

– Nej, vi är också människor. Vi är rädda hela tiden. Det är vad som är normalt.

Att slutligen kunna sova

Jag flyttade fram och tillbaka till mina föräldrars hus och försökte att få utrymme i pressen för NRC Flyktinghjälpen. Jag arbetade på min bärbara dator ansluten till internet. Jag valde en plats i skydd av en vägg. Om en attack kom skulle jag bli skadad, men vi minskade dödstalen.

Jag kunde bara duscha en gång på 10 dagar och det var den snabbaste duschen i mitt liv. Jag var tvungen att ta den med kläderna på för jag var rädd att bli bombad när jag var naken. Jag duschade med underkläderna på. Även min fru sov i sin hijab.

Jag visste inte vilken dag det var. Jag visste bara att jag ville klara av dag för dag och om jag fortfarande överlevde en dag, gå vidare till nästa. Det var vad jag och 2 miljoner andra människor gjorde.

När de sedan tillkännagav vapenstillestånd klockan 2 på morgonen, ringde en vän mig för att vi skulle gå ut på gatorna. ”Där finns ledsna ansikten, glada ansikten och fyrverkerier”. För att vara ärlig var mitt svar ”Jag vill sova”. Jag ville sova utan att vara rädd för att bli bombad. Det enda jag gjorde var att sova. Jag kan inte komma ihåg att jag hade fått en hel timmes sömn på ett dygn.

Hans ansikte är allvarligt:

– Världen måste få veta vad som händer. Jag är stolt över att NRC Flyktinghjälpen berättar öppet och fritt om vår situation här. Vi i NRC Flyktinghjälpen talar ut och kräver ett slut på blockaden. Vi talar om för människor att de har rättigheter.

– INGEN talade om de tolv barn som dödades (de barn som deltog i NRC Flyktinghjälpens skolprogram som hjälpte barn med konfliktrelaterade trauman, reds. anm.) i maj innan NRC Flyktinghjälpen gjorde det. Det var inte förrän vi talade ut om detta som internationella medier vaknade upp. Men det var vi i NRC Flyktinghjälpen som gjorde världen medveten om att detta hände, säger Yousef.

Han blir tyst.

Sedan säger han:

– De där tolv barnen var precis som mina barn. De var som min Ilya och min Ahmad. De var födda att leva. Vi är födda att leva.

Källor: BBC, nrk.no, Wikipedia, Store norske leksikon