Covid-19 och konflikter: en dödlig blandning

– Det är dags för en nedstängning av väpnade konflikter och att fokusera på den verkliga kampen i våra liv.

Förenta Nationernas generalsekreterare António Guterres sade i mars att pandemin är ett hot mot fred och säkerhet. Han uppmanade alla stridande parter till eldupphör för att bekämpa coronaviruset.

Konflikter och pandemier är en dödlig blandning.

Trots uppmaningen från FN:s generalsekreterare tvingades 660 000 människor bort från sina hem i 19 länder, från mars till mitten på maj 2020.

Det gör det svårare att organisera en systematisk kamp mot coronaviruset. Samarbete – både nationellt och internationellt – är inte bara önskvärt utan absolut nödvändigt.

Flyktingläger kan bli smitthärdar

Det är ganska uppenbart att överfulla flyktingläger snabbt kan bli till smitthärdar om man inte snabbt sätter in åtgärder för att hejda coronavirusets spridning. Anledningen är att många människor lever på en liten yta, med bristfällig sjukvård och dåliga sanitära förhållanden.

Det är svårt att upprätthålla god handhygien och social distansering i trånga flyktingläger, där det ofta är brist på både tvål och vatten. I många länder finns det ingen möjlighet att skydda de äldre. De bor inte på ett äldreboende. De är beroende av sina familjer för att överleva.

Coronaviruset har nått de överfulla läger i Bangladesh där Rohingya-flyktingar lever, och hjälporganisationer gör allt de kan för att förhindra fortsatt spridning.

I dessa läger bor så många som 90 000 människor per kvadratkilometer. Människor är skräckslagna och covid-19 läggs till känslan av allmän hopplöshet. Detta gör att många blir sårbara för trafficking. I maj räddade Bangladesh kustbevakning 396 flyktingar som i desperation hade försökt fly till Malaysia i en fiskebåt.

Vatten och sjukvård är avgörande

Covid-19-pandemin har också skapat stor oro beträffande de stora flyktinglägren i Mellanöstern. Internflyktingar har till exempel redan begränsad tillgång till vatten och sjukvård. Flera års krig i länder som Irak och Syrien har förstört många sjukhus och offentliga hälsovårdscentraler.

I det överbefolkade lägren är det nästan omöjligt att upprätthålla social distans och regelbunden handtvätt kräver god tillgång på vatten. Flyktingar och internflyktingar är därför mycket sårbara och det är mycket viktigt att de inkluderas i de olika ländernas krisplaner.

Situationen i det krigshärjade Jemen har ytterligare förvärrats av coronapandemin. Utöver striderna, som har skördat många liv och förstört mycket av infrastrukturen, löper befolkningen risk att drabbas av utbrott av kolera, malaria och covid-19. FN sade i maj att de fruktar att coronaviruset har fått stor spridning i Jemen.

En flykt från kris till kris

Miljoner flyktingar lever inte i läger utan i slummen i stora städer. Många av dem lever en ur hand i mun-existens på gatan.

Dessa människor har ingen möjlighet att hålla sig inomhus. Nedstängningen av hela städer i kampen mot covid-19 har ödelagt många människors existensmöjligheter. De kan inte längre få jobb och man ser ner på dem som potentiella smittbärare. Det finns inget socialt skyddsnät.

Detta är anledningen till att fler och fler venezuelaner lämnar Colombia och återvänder till krisen i Venezuela – där sjukvårdssystemet har kollapsat för länge sedan. Andra försöker överleva i Colombia. Men utan hjälp hamnar de i en desperat situation. Många går in i prostitution eller rekryteras till kriminella gäng.

Flyktingar i andra delar av världen vänder också hem – fastän det inte är säkert. Mellan den 8:e och 14:e mars i år har så många som 53 000 afghaner återvänt från Iran. I genomsnitt blir det 8 000 personer om dagen. Som jämförelse återvände 1 400 om dagen under 2019.

Pandemin har slagit mycket hårt mot Iran och på grund av rädslan för infektion har de flesta flyktingar lämnat landet frivilligt. Det finns ingen organiserad testning av dem som återvänder till Afghanistan. De humanitära insatserna har fokuserats på hygienåtgärder och att ge information.

Nytt epicentrum i Latinamerika

Under maj månad 2020 steg infektionstalen snabbt i Latinamerika. Världshälsoorganisationen talade om regionen som det globala epicentret för covid-19-pandemin.

Pandemins konsekvenser kan komma att stärka kriminella nätverk i många delar av världen, inte minst i Centralamerika. I april började mexikanska drogkarteller i gränsstaden Matamoros att tillhandahålla mat, mediciner och nödpaket till de äldre och sjuka i området. Paketen innehöll också en bild på den fruktade drogbaronen Joaquín “El Chapo” Guzmán.

Många företag i området riskerar att gå i konkurs och för varje företagare i nöd finns det en kartell som står redo att investera. Om myndigheterna väntar för länge med att hjälpa krisande företag kommer det att vara för sent.

Drabbar de fattigaste och dem som tvingats fly

Utöver svaga råvarupriser har turismen kollapsat, och mängden pengar som skickas från släktingar i USA och Europa till familjer i andra delar av världen har minskat kraftigt.

Internationella valutafonden (IMF) och FN:s Ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien förutsäger en brant nedgång i ländernas BNP. De uppskattar att andelen människor i fattigdom kommer att öka till 35 procent under 2020. Antalet människor i extrem fattigdom kommer att öka med 16 miljoner – till 83 miljoner. Detta är dystra siffror för den del av världen som redan har störst ojämlikhet mellan rika och fattiga.

Åtgärder för att hejda pandemin har begränsat möjligheterna att nå människor med humanitär hjälp. Det har också blivit svårare för internflyktingar att ta sig in i grannländer eftersom gränserna har stängts.

Trots detta försöker många fortfarande att fly våldet i El Salvador och Honduras. Men de mexikanska myndigheterna arresterar migranter och asylsökande och skickar dem till gränsen mellan Guatemala och Mexiko. Många som har varit inspärrade i förvar vid amerikanska gränsen har också skickats tillbaka av mexikansk polis.

Konsekvenserna kommer att slå hårt mot barn

Även om covid-19 verkar vara mindre dödligt för barn kan de förlora mycket i det långa loppet. Stora ekonomiska påfrestningar och pågående beväpnade konflikter kommer att leda till att miljontals barn hamnar i extrem fattigdom. De har inte tillräckligt med mat, de nekas utbildning och läkemedel och det löper större risk att utsättas för våld och övergrepp.

NRC Flyktinghjälpens lista över världens mest försummade flyktingkriser lyfter fram tio länder som befann sig i kris redan innan covid-19-pandemin. Nio av dem finns i Afrika. Världen får inte glömma dessa kriser.

FN:s hållbarhetsmål i fara

Världsbanken publicerade en prognos i april 2020 där man förutsäger en recession i de afrikanska länderna söder om Sahara, för första gången på 25 år.

Enligt nuvarande indikationer kommer det att bli extremt svårt att nå FN:s mål för hållbar utveckling att avskaffa extrem fattigdom senast 2030. Utan en kraftig uppskalning av nödhjälp och allmänt finansiellt stöd under kommande år kommer konsekvenserna för Afrika att bli ödesdigra.

Lyckligtvis är antalet bekräftade fall av covid-19 i Afrika ännu lågt (juni 2020). Hälften av fallen har registrerats i Nordafrika vilka ligger närmre länder som Spanien och Italien.

Vi vet att ålder är en viktig faktor för hur hårt coronaviruset slår. Afrika har den yngsta befolkningen i världen, med en genomsnittlig förväntad livslängd som är 30 år kortare än den i Sverige.

Dessutom satte myndigheterna i flera afrikanska länder snabbt in åtgärder för att hejda spridningen av covid-19. I länder som Uganda, Sydsudan och Rwanda vidtogs åtgärder redan innan de första fallen hade bekräftats.

Vidare har ett antal länder i Afrika lärt sig av varandra i kampen mot tidigare epidemier. Under ebolautbrottet under 2018 kunde Demokratiska republiken Kongo dra nytta av sina erfarenheter av kampen mot ebola i Västafrika några år tidigare.

Trots det råder stor osäkerhet om vad som kommer att hända härnäst.

I skuggan av coronaviruset

Svaga sjukvårdssystem och samhällelig sårbarhet innebär att många länder i till exempel Afrika och Latinamerika och står utan den verktygslåda som rika länder har tillgång till för att tygla coronaviruset. De har dålig kapacitet att kartlägga, förebygga och hantera en pandemi.

De har långt färre läkare och lider brist på nödvändig medicinsk utrustning. Till exempel, i mars i år hade Centralafrikanska republiken endast tre respiratorer till fem miljoner invånare.

På många håll har hälsovårdssystemen inte prioriterats. På grund av storskalig privatisering i många länder är god sjukvård tillgänglig endast för dem som har pengar.

Eftersom pandemins initiala epicentrum låg i Europa och USA kan man befara att de mest sårbara länderna kommer att stå utan nödvändig utrustning när krisen drabbar dem.

Utan internationellt samarbete är det fara värt att det blir köpkraft snarare än behov som kommer att fälla utslaget för var utrustning och läkemedel till slut hamnar.

Vi behöver solidaritet över gränser

Den fråga många människor ställde sig under våren 2020 var huruvida vi skulle kunna arbeta tillsammans för att lösa ett gemensamt problem eller om länder skulle föredra att klara sig själva. Vi har sett tendenser till det senare, liksom försök till att politisera krisen, men hoppet om att förnuftet ska segra har gradvis ökat.

Flyktingars rättigheter har satts under ytterligare tryck. Det finns ingen motsägelse mellan att säkerställa deras rättigheter och samtidigt skydda den lokala befolkningen. Tvärt om. När man ger internflyktingar riktig sjukvård och förebygger smittspridningen bland dem kommer det också att gynna samhällena där flyktingarna finns.

Miljarder och åter miljarder av dollar har pumpats in i de rika, industrialiserade ländernas ekonomier, samtidigt som människor på flykt saknar tvål och vatten.

En pandemi respekterar inga gränser. Den enda lösningen för oss alla är internationellt samarbete, solidaritet och att vi värnar alla sårbara grupper. Inklusive flyktingarna.