Att bli mamma i en krigszon
Joud kommer från Harasta, östra Ghouta. Hon minns med värme hurdan hennes stad var före kriget.
– Den var mycket vacker och ren. Det fanns många grönområden och livliga marknader. Det var ett perfekt antal människor, någonstans mellan trångt och tyst. Vart man än gick var det vackert, säger hon.
– Nu är den förstörd.
Harasta var en krigszon under många år. Dessutom har staden genomlevt fem år av belägring. Även om freden nu har återvänt till området uppvisar en stor del av staden omfattande skador. Och invånarnas ärr går djupt – särskilt för Joud som tvingades fly och leva som flykting under sin tonårstid.
– Krisen förändrade mitt liv. På grund av den träffade jag en del människor jag inte borde ha träffat. Det komplicerade mitt liv. Om vi inte hade varit flyktingar och långt hemifrån hade vi gjort bättre val kring vilka människor vi släppte in i våra liv.
NRC Flyktinghjälpen arbetar för att hjälpa flyktingar och fördrivna personer i över 30 länder runt om i världen, inklusive Syrien. Stöd vårt arbete idag.
Moderskap
Joud gifte sig i början av 2014. Hon var bara 17 år gammal.
– Jag blev gravid nästan omedelbart och födde min första pojke i slutet av samma år. Jag var jätteglad över att välkomna mitt första barn. Men ändå, att ha man och barn vid 17 års ålder var ett stort ansvar.
– Jag var glad men inte så glad som jag hade föreställt mig att jag skulle vara i den situationen.
Om det inte hade varit kris skulle jag ha förberett mer för mitt första barn. Jag skulle ha haft min familj omkring mig och de hade väglett mina första steg i moderskapet.Joud
Joud levde långt hemifrån. Hon tvingades sluta skolan efter årskurs nio på grund av flykten, vilket gör att hon bara har fått grundskoleutbildning. När kaos uppfyllde landet såg hennes framtid osäker ut.
– Om det inte hade varit kris hade jag haft ett bröllop som vilken annan tjej som helst och skulle ha förberett mer för mitt första barn. Jag skulle ha haft min familj omkring mig och de hade väglett mina första steg i moderskapet.
Joud fick ett andra barn med sin make, som hon nu är separerad ifrån. Hon är nu ensamstående mamma med två små barn. Joud och hennes familj har återvänt till Harasta, men livet är inte mindre komplicerat. När de kom tillbaka till staden upptäckte de att deras hem hade blivit förstört.
– När vi såg vårt hem för första gången blev vi tunga om hjärtat. Det var inte bara vårt hus som hade drabbats utan också min pappas butik i samma område. När vi åkte förväntade vi oss att vi skulle vara borta från huset under några veckor och sedan återkomma till vår stad och att allt skulle vara som innan. Men vi hade varit borta i sju år.
Vi frågar Joud om hennes drömmar när hon var i yngre tonåren.
– Jag brukade tro att inget kunde stoppa mig och att min viljestyrka skulle bana vägen ...
Joud börjar gråta och kan inte avsluta meningen.
En väg ut ur svårigheter
Efter att Joud och hennes man separerade blev hon deprimerad. Lite senare blev hon uppringd av en bekymrad vän sent en kväll.
– Hon föreslog att jag skulle delta i NRC Flyktinghjälpens utbildningsprogram och jag blev så glad! Timingen var perfekt. Jag ville hitta en väg ut ur de svårigheter jag hade fastnat i, minns Joud.
Tidigt nästa dag gick hon iväg för att gå på intervju och fick en plats i vårt skrädderiprogram.
– Det var så underbart att en av mina drömmar gick i uppfyllelse. När jag var liten var jag alltid så nyfiken på symaskinen och jag ville försöka använda den. Men jag vågade aldrig för jag visste inte hur man gjorde.
Joud har nu slutfört programmet. Liksom alla våra utexaminerade har hon försetts med den utrustning hon behöver för att påbörja sin nya yrkeskarriär.
– När jag kom hem med symaskinen blev mina barn nyfikna! De följde efter mig och frågade:
”Vem äger den här maskinen?”
Den är min
”Men, vet du hur du ska använda den?”
Ja, det vet jag, jag har lärt mig det ...
– Varje gång jag går dit där jag har min maskin anstränger de sig för att springa före mig! De är jättenyfikna och vill se vad jag gör och hur jag använder den.
Fast besluten att uppfylla en dröm
Joud mötte motstånd från några familjemedlemmar som var negativa till hennes nya yrke.
– Min bror kunde inte acceptera tanken på att jag skulle arbeta. Men nu är det han som hjälper mig. Han erbjuder sig att hitta försäljare som jag kan samarbeta med och han förser mig med tyger.
– Och min pappa är ett stort stöd. Han sa att om jag bad honom skulle han hjälpa mig att öppna en liten butik för att utveckla mitt projekt.
Joud har börjat använda en traditionell broderiteknik som kallas aghabani och som hon var mycket intresserad av som barn.
– Ingen här vet vad aghabani är, kanske väldigt gamla människor. Det var en jättestor prestation för mig att lära mig det här gamla hantverket. Att kunna arbeta med något som ingen annan kan ger en känsla av att vara unik. Till och med min mamma vill lära sig och ber mig att undervisa henne!
Med pågående krig och landet vid randen av ekonomisk kollaps är livet fullt av osäkerhet. Men i och med att Joud har fått lära sig denna nya färdighet har hon fått hopp för sina barns framtid.
– Jag hoppas att mina pojkar ska få en bättre framtid än jag och jag kommer att sträva efter att den önskan ska bli sann. Jag vill stärka dem och stötta deras utbildning eftersom det kommer att vara det enda sättet för dem att bli framgångsrika och aktiva medlemmar i samhället.
– Och nu när jag har börjat etablera mig själv kan jag få mitt liv tillbaka!
***
NRC Flyktinghjälpen är en av endast ett fåtal hjälporganisationer som är verksamma i hela Syrien. Mot en bakgrund av intensiva konflikter arbetar vi med att ge nödhjälp, övergångsstöd och mer långsiktigt stöd till människor som behöver det.