Arwads liv som flykting under pandemin
Pandemin påverkar oss alla. Enligt Centre for Stress and Trauma Psychology kommer olika människor att uppleva konsekvenserna av coronaviruset på olika sätt, inte bara baserat på tidigare erfarenheter och personlighet, utan också på den utsträckning i vilken de blir direkt drabbade av pandemin.
Staden Dohuk ligger i nordvästra Irak, omgiven av bergskedjorna Bekhair och Zaiwa. Den har alltid legat längs handelsvägen mellan Irak, Turkiet och Syrien. Dessutom är Dohuk porten till irakiska Kurdistan.
Arwad öppnar dörren till sin lägenhet och ber sina gäster att stiga in. Hennes hår är dolt av en svart hijab och hennes ansikte täcks av ett ljusblått munskydd. Hon bär en lång vit blus, en lång svart jacka med smalt bälte, svarta strumpbyxor och sandaler.
***
Alans uppdrag
En ung man med en fotoväska står och väntar i mitten av staden. Han heter Alan Jalal Ayobi. Han är 28 år gammal och arbetar med kommunikation för NRC Flyktinghjälpen och är baserad i Irak och Mellanöstern.
Alan har rest till Dohuk för att intervjua Arwad. Målet är att ge NRC Flyktinghjälpens givare en bild av hur det är att leva som flykting mitt i coronapandemin.
Han väntar på skjuts till staden Zakho där Arwad bor.
Irak har en befolkning på cirka 40,5 miljoner. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) hade totalt 637 000 irakier smittats med covid-19 den 12 februar 2021 och 13 144 hade dött till följd av detta.
NRC Flyktinghjälpen arbetar för att hjälpa flyktingar och fördrivna personer i över 30 länder runt om i världen, inklusive Irak. Stöd vårt arbete idag.
De sitter i soffan och pratar. Alan gör sig redo att ta några bilder och genomföra intervjun. Han öppnar väskan och tar fram sin fotoutrustning. Arwad säger att det går bra för henne att bli fotograferad, men hon vill inte att han ska ta foton av hennes ansikte – inte ens med munskyddet på. Alan frågar artigt varför. Har hon inte gått med på porträttfoton för intervjun?
Hon svarar att det måste bli så här. Hon planerar att åka tillbaka till Syrien en dag och vill inte utsätta sig för eventuell förföljelse. Hon har också vissa familjeskäl för att hålla sin identitet hemlig. Även om Alan är besviken är han van vid att det här händer i Mellanöstern.
***
Pandemin kommer att drabba kvinnor extra hårt i 2021
Kvinnor och flickor, vars liv påverkas av konflikter och katastrofer, kommer att möta en ännu svårare tid under 2021, enligt nyhetsbyrån The New Humanitarian.
FN har varnat att framstegen inom kvinnor och flickors rättigheter och hälsa riskerar att förloras på bakgrund av Covid-19. Nedstängningen, i förbindelse med pandemin, har fört till att våldet mot kvinnor har ökat med 25 procent.
I flera länder upplever kvinnor nedstängda kliniker och nedgraderade hälsovårdstjänster. Oönskade graviditeter och högre dödlighet bland mödrar är bara några av problemen.
Alan har rest till Dohuk från Erbil, sätet för Kurdistans regionala regering. Erbil är en av de äldsta städerna i världen. Den ligger i det som en gång var Mesopotamien – området mellan och runt floderna Eufrat och Tigris. Idag kallas området ”den bördiga halvmånen”.
Alan ser NRC Flyktinghjälpens chaufför Shawkat Omar i hans pickup. Körningen till Zakho tar drygt 50 minuter.
Covid-19 i Dohuk – med Arwads ord
”Första gången vi hörde talas om covid-19 var på internet. Vi trodde aldrig att pandemin skulle komma hit till Zakho. Men den kom, och när människor blev infekterade här började vi använda handdesinfektion och tvätta händerna ofta.
Sedan kom nedstängningen. Den varade i nästan tre månader och började samtidigt som jag och min man höll på att slutföra vår skilsmässa. Vid den tidpunkten kände jag mig redan eländig. Det kändes nästan normalt att ha ont.
Men det riktigt dåliga var att nedstängningen fick så stora ekonomiska konsekvenser för oss. Jag kunde inte jobba längre. Men jag var fortfarande tvungen att betala hyra för både lägenheten och salongen.
Det var svårt.
Det är fortfarande svårt.
Även om vi inte är infekterade med viruset blir vi fortfarande drabbade – och på ett sätt som kanske till och med är värre än att vara infekterade. Skolorna har varit stängda hela tiden, med undantag för ett fåtal veckor. De är fortfarande stängda. Vi har varit tvungna att vara inomhus. Barnen bråkar om minsta lilla sak. De är trötta på att allt ska skjutas upp. De är trötta på att vi inte har råd att köpa något.
Jag har ingen ekonomisk trygghet. Jag är ständigt rädd att något ska hända mig – för hur ska då mina barn kunna överleva?”
Alan sätter fast säkerhetsbältet. Men han känner sig lite orolig – han funderar över det faktum att han befinner sig i ett område med relativt mycket smitta. Varje dag rapporteras mellan 300 och 500 nya fall av covid-19 i Dohuk-guvernementet där det bor cirka 1,3 miljoner människor. Alan måste vara mycket försiktig för att skydda sig.
I Zakho
I bilen pratar de om hur snabbt coronaviruset verkar ha spridit sig i landet. De kör in i Zakho. Khaburfloden rinner genom staden. En uråldrig stenbro tronar över vattnet. Den kallas Dalal på irakiska och Pira Dalal på kurdiska. Den är 114 meter lång och 16 meter hög. På våren har människor ofta picknick nere vid floden och runt bron.
Här träffar Alan sina kollegor Omar Ahmed och Media Sleman. De arbetar för NRC och tillhandahåller ekonomiskt stöd för att förbättra livsmedelssäkerheten och självförsörjningen för människor på flykt. De känner Arwad, kvinnan de ska intervjua, mycket väl. Omar, som talar arabiska, kommer att översätta för Alan under intervjun. De visar honom vägen till hennes hem. De stannar vid ett trevåningshus.
Media Sleman hjälper människor som tvingats fly så att de kan bli självförsörjande. Foto: Alan Jalal Ayobi/NRC Flyktinghjälpen
Omar Ahmed arbetar också för NRC i Zakho. Hans mål är att göra det möjligt för människor som tvingas fly att ta ansvar för sina egna liv. Foto: Alan Jalal Ayobi/NRC Flyktinghjälpen
Detta är Arwads berättelse
Jag heter Arwad. Jag är 32 år gammal och kommer från Damaskus som är Syriens huvudstad. Jag är nyskild. Jag har fyra barn.
Vi är ursprungligen kurder. Vi bodde i ett grannskap med andra kurder. Men jag lärde mig aldrig kurdiska. Jag växte upp med fem bröder som den enda flickan i familjen. Jag lekte med pojkarna och blev lite som dem.
Min barndom var underbar.
Jag gick ut gymnasiet och mitt favoritämne var arabiska. Min dröm var att skriva böcker på arabiska eller bli lärare i arabiska. Men min pappa ville inte att jag skulle vidareutbilda mig.
Han brukade arbeta i en möbelbutik, och han var också anställd i den syriska militären en tid. Han dog för ett och ett halvt år sen. Han var en god och ödmjuk man.
Mycket älskad.
Min mamma har alltid stöttat mig. När jag var liten tog hon med mig överallt och jag lärde mig namnen på alla grannskapen i Damaskus.
Efter att jag gått ur skolan hjälpte min mamma mig så att jag kunde lära mig ett yrke. Våra grannar drev en skönhetssalong och när jag var 17 började jag jobba där. Efter två år visste jag hur man gjorde det mesta.
Jag gifte mig. Och jag började ta emot kunder i hemmet.
Flykten från bomberna
Då kom kriget.
Det började med demonstrationer. Sedan kom bomberna. Vårt grannskap drabbades flera gånger.
Kan du tänka dig? Det var hemskt.
Två av mina bröder flyttade till Kurdistan i Irak. Jag följde efter dem senare med min mamma och mina barn. Min man stannade i Syrien för att hitta arbete. Planen var att vi skulle stanna i Kurdistan i sex månader och sedan återvända hem när allt hade lugnat ner sig.
Men IS tog kontroll över flera områden i Syrien och vi kunde inte åka hem.
Ett nytt liv i Kurdistan
Min man anslöt så småningom till oss i Kurdistan. Han fick jobb inom livsmedelsproduktionen och jag arbetade en kort tid på ett företag som tillverkar glas. Men det var svårt eftersom jag fortfarande ammade min yngsta dotter. Varje dag var min son tvungen att ta med sig barnet till mig på jobbet så att jag kunde mata henne.
Jag var så trött.
Livet var svårt när vi först kom till Zakho. Vi kom från ett annat land med ett annat språk och det var särskilt svårt för vissa av barnen att anpassa sig.
Men jag lyckades registrera dem för att gå i skolan. Detta är min dröm: att alla fyra får en bra utbildning. Jag har tre döttrar och en son. Min äldsta dotter, Tasnim, läser nu företagsekonomi på universitetet, andra året. Min son heter Mohamed och går andra året på gymnasiet. Sana går i sjätte klass och Jana i fjärde.
Fem underbara dagar
I våras hittade jag en lokal här i Zakho som jag hyrde för att driva en skönhetssalong. Men den behövde renoveras och jag hade inte pengarna som krävdes. En dag fick jag ett mejl från en vän. Hon skickade en länk till NRC Flyktinghjälpen där jag kunde läsa om hur man ansöker om ekonomiskt stöd för att starta ett småföretag. Jag ansökte.
Och fick ett positivt svar!
Först var jag tvungen att gå en kurs på fem dagar som hölls av NRC Flyktinghjälpen. Det var de bästa fem dagarna i mitt liv. Det var så roligt! Jag lärde mig så mycket.
Men sen slog pandemin till. Allt sköts upp.
I maj fick jag ekonomiskt stöd från NRC Flyktinghjälpen, och tack gode gud för det. De betalade ut pengarna i två omgångar. Jag använde pengarna till att renovera salongen. Jag kunde inte avsluta allt. Men jag fick det mesta gjort.
***
Arwads budskap till världen
Hon blir tyst.
Alan tittar på henne. Han frågar:
”Om du skulle säga något till världen, Arwad, vad skulle du säga?”
”Jag skulle säga att även om krig förstör många liv, kan det också göra människor starkare. Det kan göra dig till en bättre människa. En människa bör vara stark nog att hantera alla situationer. Om hon är mamma får hon aldrig svika sina barn. Oavsett hur svårt livet blir.”
Hennes ögon ler nu. Hon säger:
”En människa bör göra sitt bästa för att uppfylla sina drömmar. Om hon inte lyckas bör hon hjälpa sina barn så att de kan uppfylla sina drömmar.”
Alan tänker: Arwad är stark.
Hon har hopp.