Monique poses for a photo behind her new house.

Photo. Itunu Kuku/NRC

Äntligen hemma efter fem månader på flykt i skogen

För Monique är ett hem mycket mer än bara fyra väggar och ett tak. Efter att ha flytt från sin by, förlorat sin man och tillbringat fem månader gömd i skogen, betyder ett hem för Monique säkerhet och stabilitet.

Ads_web_GMM_1024x448_SE.jpg
I augusti 2016 var provinsen Kasaï-Central i Demokratiska republiken Kongo brännpunkten för en väpnad konflikt som så småningom spände över fem provinser. Konflikten, känd som Kamuina Nsapu upproret, dödade över 3 000 människor och fick 1,6 miljoner att fly från sina hem.

Monique och hennes tio barn var bland dem som flydde.

Överlevde på vildvuxen frukt

Monique kommer ihåg allt mycket tydligt. Det var april 2017 mitt på dagen, då hon la märke till att beväpnade män närmade sig byn. Hon samlade snabbt ihop barnen och flydde till skogen tillsammans med flera grannar.

Monique blev lättad när hennes man, och många andra, anslöt sig till dem dagen efter. De byggde ett temporärt läger i skogen med pinnar och palmblad för att skapa någon form av skydd.

This vast expanse of greenery in Kasaï-Central, DR Congo.
Landskapet i Kasaï-Central är grönt och vackert. Men att överleva i skogen är en utmaning. Foto: Itunu Kuku/NRC Flyktinghjälpen

Det fanns nästan ingenting att äta och dricka. Hennes man gick ibland iväg och letade efter vildvuxen frukt och annat som de kunde äta.

En dag när han gick iväg kom han inte tillbaka.

“Vi sa till oss själva - va inte orolig, han kommer snart tillbaka - men han kom aldrig tillbaka.” Monique minns med en tung suck. Hon vet inte vad som hände honom, men hon misstänker att han fångades och dödades av beväpnade krigare.

Återvände till total förödelse

Monique och de andra byborna levde i skogen från april till augusti 2017 tills en dag när regeringssoldater hittade deras gömställe. Soldaterna sa till dem att de inte kunde stanna kvar längre eftersom de kan kunde tros vara beväpnade krigare. De blev förda till en annan by och lämnades där.

“Vänliga själar hjälpte oss med vad de kunde och vi fick mat och kläder, men trots det var det fortfarande mycket svårt för oss,” erkänner Monique.

De skapade enkla skydd med träbitar och palmblad, men chefen för byn övertygade dem om att gå tillbaka till sin hemby i oktober 2017. När de återvände fann de sin by helt förstörd. Alla hus hade bränts ner och det gick inte ens att känna igen sig.

Monique Kanku Luboya, 45, stands in front of her new house with her youngest child Bambi Angel, 3, in Dimbelenge, Kasaï-Central. 

Photo: Itunu Kuku/NRC
Monique håller sitt yngsta barn, Bambi Angel 3 år. Hon levde med sina tio barn i ett liten lerhydda i tre år. Foto: Itunu Kuku/NRC Flyktinghjälpen

Monique gjorde sitt bästa och byggde ett litet lerskjul med halmtak. Hon och hennes familj bodde där i ungefär tre år, hela tiden rädda för att behöva fly igen.

NRC Flyktinghjälpen hjälpte dem

Idag är provinsen Kasaï-Central relativt lugn. Det värsta våldet slutade under 2019 genom invigningen av en ny president i DR Kongo. Ett resultat av det är att många tidigare flyktingar, som Monique, nu har återvänt till sin by. Med de kom tillbaka för att inse att de förlorat sina hus och allt de ägde.

För att möta denna situation beslutade NRC Flyktinghjälpen att stödja några av de mest utsatta återvändande. Vi gav villkorade kontanta medel till utvalda familjer så att de kunde bygga nya hem.

Som änka och mamma till tio var Monique en av dessa sårbara återvändare. Tillsammans med 1 600 andra personer i 40 byar tog hon emot en summa om 80 USD (ca 800 svenska kronor) för att kunna påbörja byggnationen av sitt nya hem.

Det här huset ska aldrig brinna ner.
Monique

Byborna använde pengarna för att kunna anlita hantverkare som byggde deras hus, betala dem för arbetet och materialet. När byggnationen nådde en viss nivå fick byborna resten av pengarna, 60 USD (600 svenska kronor) för att färdigställa huset.


Tack vare stödet från människor som du, kan fler få livsavgörande hjälp såsom tak över huvudet. Stöd NRC Flyktinghjälpens arbete idag.

Monique Kanku Luboya, 45, stands in front of her new house with her  children (from youngest to oldest) Bambi Angel, 2; Sylvain, 4; Elyse, 6; Mopero, 8; Monique Kapinga,10; Berthine, 12; Marie, 18; and Agnes, 20. 

Photo: Itunu Kuku/NRC
Monique står stolt framför sitt nya hus tillsammans med åtta av sina barn. Foto: Itunu Kuku/NRC Flyktinghjälpen

Monique tog emot sin första kontantsumma i juli 2020. I september samma år var hennes hus färdigt och hon kunde flytta in med barnen.

“Jämfört med hur vi har levt förut känner jag mig mycket speciell och mycket stolt över vårt nya hus,” säger Monique.

“Jag vägrade att använda halmtak för jag vet hur lätt det brinner, så jag valde metalltak istället. Det här huset ska aldrig brinna ner. Jag känner mig trygg här. “

Ett hus att vara stolt över

Monique’s situation är fortfarande en utmaning. Efterdyningarna av konflikten har lämnat hela regionen fattig och det är ont om tillgång på mat. Hon har inte råd att köpa möbler ännu, för det lilla hon tjänar prioriterar hon att ge barnen mat.

Men idag står Monique i sitt hus och är mycket stolt. Huset är fortfarande ganska tomt, men hon drömmer om de möbler hon eventuellt kan köpa i framtiden och att inreda huset klart med bland annat målning.

Ads_web_GMM_1024x448_SE7.jpg

Livet är inte perfekt för Monique och hennes familj. Det nya huset de bor i har inte löst alla deras problem. Men det faktum att de kan lägga sig och sova på en plats de kan känna sig säkra på, med ett tak över deras huvuden, betyder att de kan börja lägga sin trauman bakom sig.

De kan äntligen känna sig hemma.