Läs bildtexten Hon passar bra in i den glada och fridfulla julstämningen på Oslos huvudgata, Karl Johan. Men Suze van Meegen kommer direkt från Jemen – «världens största katastrof». Foto: Ingebjørg Kårstad / NRC.

Suze van Meegen: Vår röst i Jemen

Text: Kristine Grønhaug | Foto: Ingebjørg Kårstad|Publicerat 21. jan 2019
Planen släpper bomber över Jemen. I flera delar av landet strider väpnade grupper med missiler och tungt artilleri. Svälten härjar och ingen annanstans är de humanitära behoven så stora som här. Mitt i allt detta står en 35-årig kvinna från Australien. ”Det viktigaste jag kan göra är att berätta för världen om befolkningens enorma behov”, säger NRC:s Suze van Meegen.

Ett mötesrum på NRC:s huvudkontor i Oslo. Suze van Meegen sitter i skräddarställning på stolen. Kläderna är lösa och runt det blonda håret har hon knutit en färgstark scarf. Hon ler ofta, verkar ljus i sinnet. En kontrast till det allvarliga ansikte hon vanligtvis har på tv.

En kollega beskriver henne som "spin doctor med hjärta". En spin doctor är en som driver strategisk kommunikation, en som styr eller hanterar ett meddelande i en viss riktning. När det gäller van Meegens kommunikation handlar det om att hjälpa världen att förstå vem konfliktens offer är - det jemenitiska folket.

– Ja, är det vad jag gör? Spinner det komplexa som sker i Jemen till något som människor kan känna och förstå, säger hon och skrattar, innan hon lägger till:

– Journalister kommer inte in i Jemen, och därför har vi hjälparbetare fått en viktig roll. Min arbetsdag består av att prata med människor och läsa mycket. Göra analyser. Jag försöker bilda mig en uppfattning om vad som händer, vad som har hänt, och göra om det till kraftfulla budskap till media och internationella givare. NRC ska bidra till att skapa en förändring.

Al Jazeera, BBC och CNN

Tre år av krig mellan den internationellt erkända regeringen och oppositionsgruppen Ansar Allah (Houthi) har lett till en humanitär katastrof. Åtta miljoner har drabbats av allvarlig matbrist, och FN säger att antalet ökar. Omkring 14 miljoner - hälften av Jemens befolkning – riskerar nu hungersnöd. Över 10 000 människor har dödats sedan kriget började, enligt Världshälsoorganisationen.

På nyheterna hör vi om stormakter som kämpar för inflytande och makt. Men för att veta något om hur befolkningen har det, måste tv-stationer och nyhetsbyråer hitta någon som kan förmedla detta. Al Jazeera, BBC, CNN och många av de andra medierna väljer Suze van Meegen.

  

Läs bildtexten Suze van Meegen talar om kriget och blockaden i Jemen. Foto: Nuha Mohammed / NRC.

  

Inspirerad av mamma och pappa

Hon växte upp i Australiens huvudstad, Canberra. Mammans familj är ursprungligen från landsbygden, utanför en stad sydost i landet - Wagga Wagga. Pappan emigrerade till Australien efter andra världskriget, och reste med sina föräldrar upp och ner utmed kusten på jakt efter jobb. Som barn tillbringade Suze mycket tid på morföräldrarnas gård.

– Mamma och pappa månade om att vi skulle förstå vikten av social rättvisa. De kommer från arbetarklassfamiljer och menar att alla borde ha det vi i Australien kallar "en rättvis chans" - en möjlighet att komma sig upp och fram här i världen. Det var förmodligen det som ledde till att både min syster och jag började med socialt arbete. Sedan gick vi vidare till humanitärt arbete, säger hon och berättar att systern bor och arbetar i ett aboriginsamhälle.

Van Meegen studerade ämnen med inriktning mot urbefolkningspolitik och tog en master i tvångsmigration. Hon arbetade för Australiens Röda Korset, först med beskydd av barn, och senare med flyktingar och asylsökande. Därefter åkte hon till Östtimor för att arbeta för en kvinnorättsorganisation, innan det blev Kenya och Sydsudan för Rädda Barnen. I juni 2017 anställdes hon av NRC för att arbeta i Jemen.

Sanaa - en vacker stad

Jemen har beskrivits som "Det glömda kriget" och "Världens största katastrof".

Genom att beskriva landet som "glömt" antyder man att människor inte vet vad som händer. Jag skulle hellre beskriva Jemen som försummat. Världen vet vad som händer, men väljer att negligera det.
Suze van Meegen

– När du kommer till de största städerna Sanaa och Aden blir du överraskad. Städerna är fascinerande och fantastiskt vackra, båda med sin speciella arkitektur. Sanaa finns på UNESCO:s världsarvslista. Allt ser ut att fungera normalt - det finns varor i butikerna och du ser nödvändigtvis inte så många sönderbombade byggnader. Du måste skrapa lite på ytan för att ta reda på hur eländig situationen egentligen är. Första gången du inser att det är krig i Sanaa, är när du hör planen. Ljudet av flygplan betyder bomber.

  

Läs bildtexten Sanaa finns med på UNESCO:s världsarvslista. Foto: Suze van Meegen / NRC.

  

Rädd i källaren

Van Meegen tycker att det är lite pinsamt att hon och andra västerländska hjälparbetare på något sätt ses som "hjältar", som kommer till Jemen för att rädda människor.

– Men vi har möjlighet att resa från landet. Våra jemenitiska kollegor måste stanna, säger hon.

I april i år dödades den libanesiska biståndsarbetaren Hanna Lahoud från internationella Röda Korset i en attack i staden Taizz. Som utländsk hjälparbetare finns det många säkerhetsåtgärder att ta hänsyn till.

Vi kan säga att vi bor i Jemen, men på ett sätt gör vi inte det, eftersom vi måste stanna inne i våra egna inhägnade områden. Det är strikta regler för hur vi ska förflytta oss från en plats till annan, eftersom det finns risk för bombattacker och våld.
Suze van Meegen

I december 2017 skrev van Meegen en blogg för Huffington Post. Redaktören valde att sätta den här rubriken till hennes text: "Jag är en hjälparbetare i Sanaa, en plats där ingen kan känna sig trygg".

Har du varit rädd för ditt liv?

– I december det året var det stora sammandrabbningar i Sanaa, följt av det som kändes som en hänsynslös bombning. Vi visste att vi inte var mål för några av attackerna, men vi visste också att det kan gå fel. Vi hade beskjutning och tungt artilleri utanför huset, och det kändes som att planen svävade över taket.

– Det var mestadels markstrider, och det känns säkrare än när bomberna faller. Bombangrepp från luften känns mycket närmare. Hade vårt hus blivit träffat, hade vi förmodligen inte haft någon möjlighet att klara oss. Så jag tror att ja… vi som satt i den källaren var rädda. Men det här är inte något familjen vill höra om, säger hon och ler lite.

   

Läs bildtexten 8-åriga Ali flydde med familjen till Sanaa från Nehem, efter att deras hem bombades. Foto: Alvhild Stromme / NRC.

  

Bomber och extremister

Under angreppet i december 2017 ringde hon några av sina jemenitiska kollegor, för att kontrollera att de hade vatten och annat de behövde. Och om de hade en plan för att komma ut.

– Jag pratade med en kollega som var i en källare med sin mamma. Hon behövde komma till sjukhuset. Familjen hade försökt att lämna huset men insåg att det fanns krypskyttar utanför, så de var tvungna att stanna där de var. Efter ett tag ringde han tillbaka och berättade att en 13-årig grannpojke hade blivit skjuten och dödad när de försökte komma undan.

Förra året i januari var det flera tunga strider. Den här gången var van Meegen i staden Aden. Tillsammans med tre kollegor satt hon i ett hus utan källare i sex dagar medan de sköt tungt över hela staden.

– Vi hade nästan inget skydd och visste att förutom striderna så finns det mycket extremistisk aktivitet i området. Då var det viktigt att vi höll en låg profil tills det värsta var över. Det var samma sak för många av våra jemenitiska kollegor, och de är nu vana vid att vänta tills saker och ting har lagt sig.

Vad gör du när du är rädd?

– Jag bara jobbar. Det känns absolut nödvändigt. Det viktigaste jag kan göra är att berätta för världen hur situationen är.

Arbetsdagen

Men en vanlig arbetsdag för Suze van Meegen i Jemen är egentligen inte så dramatisk. Hon går upp vid sjutiden, arbetar en timme, kontrollerar e-post och tar reda på vad som har hänt under natten. Ofta finns det förfrågningar från media om att kommentera situationen i Jemen. Hon skapar en prioriterad arbetslista. Till frukost kanske hon äter en banan. Inget kaffe. Så hämtas hon av en bil med förare och körs till kontoret. Där dricker hon kaffe. Jemen är kaffets hemland och jemeniterna är stora kaffedrickare.

   

Läs bildtexten Van Meegen tycker att det är lite pinsamt att hon och andra västerländska hjälparbetare på något sätt ses som "hjältar", som kommer till Jemen för att rädda människor. ”Vi har möjlighet att resa från landet. Våra jemenitiska kollegor måste stanna”, säger hon. Foto: Ingebjørg Kårstad / NRC.

   

Ofta körs hon till andra hjälporganisationer, där målet är att utbyta information och kanske planera aktiviteter tillsammans. Hon transporteras hem igen vid 19-tiden. Middagen kan bestå av flingor eller pasta. Sedan arbetar hon i några timmar till.

Ger du dig ut på fältet?

– Då måste vi först ägna oss åt en hel del pappersarbete. Myndigheterna måste veta vad vi tänker göra, vem som ska vara med oss, vilket fordon vi ska använda och så vidare. De måste ha det en vecka innan vi ger oss iväg.

Vad gör du ute på fältet?

– Då möter jag kollegor och de människor som tar emot våra tjänster, för att förstå vad som händer. Jag uppsöker också myndigheterna i området, för att höra deras åsikter, säger hon.

Hon berättar att det är begränsat hur mycket hon kan röra sig runt på grund av säkerhetsrestriktioner. Besöken väcker uppmärksamhet, som kan sätta de jemenitiska kollegorna i fara.

– När så är fallet, bör vi stanna där vi är.

Försiktig optimism

När vi intervjuade van Meegen i början av 2018 var hon inte särskilt optimistisk om situationen i Jemen. Sedan dess har fredsförhandlingar inletts mellan parterna. Men det är inte första gången som man försöker komma igång med samtal, den senaste gången var i september.

– Jag hade rätt i att inte vara optimistisk, för situationen har blivit mycket värre. Å andra sidan har det skett positiva saker under de senaste veckorna. Fredssamtalen i Stockholm. Det internationella samfundet ser nu hur allvarlig situationen är, och att det inte kommer att bli bättre utan ett seriöst politiskt ingripande. Det här är en liten positiv utveckling, men tar inte bort det stora humanitära behovet.

Du slutar jobbet om några månader. Är det en lättnad?

På ett sätt. Men jag reser från så mycket som är ledsamt. Det är så att om du jobbar med Jemen och tycker om landet, så slutar du egentligen aldrig att jobba. Man håller på hela tiden. Jag älskar Jemen och vårt team. Vi delar mycket när vi jobbar så tätt.

Är det något speciellt du tänker på?

– Till exempel det här som hände för ett par veckor sedan - vi intervjuade en kandidat för ett jobb. Halvvägs in i intervjun hörde vi bombflygen och fick vänta i källaren. Där nere var stämningen liksom lite ”fnittrig”, för det var ju den här stackars killen som var på jobbintervju. Han sa: "Jag var nervös inför intervjun. Men nu känner jag mig mycket mer avslappnad. Eftersom jag är här med er - hela teamet”.

  

Vill du hjälpa oss att hjälpa?