DR Congo country director Ulrika Blom standing outside the NRC office in Goma.

Photo: Christian Jepsen, Norwegian Refugee Council

På jobb i en av världens dödligaste kriser

Text: Thale Solnørdal Jenssen|Publicerat 11. jan 2019
I två år har Ulrika Blom från Sverige lett NRC:s arbete i en av världens dödligaste kriser - Demokratiska republiken Kongo.

– Jag är lite sliten nu, säger hon.

Ulrika Blom är på NRC:s kontor i Oslo för att säga hej och god jul till kollegor, innan hon sätter sig på bussen hem till Göteborg. Hon ser fram emot ett traditionellt julfirande med familjen och skidsemester i Dalarna.

Kontrasten till hennes vanliga arbetsplats kunde inte vara större. Under två år har Ulrika Blom lett NRC:s arbete i Demokratiska republiken Kongo, ett land där civilbefolkningen har drivits på flykt av våld och konflikter i årtionden.

Ett sådant jobb tar på, och nu är det dags för en lång semester. Men först ska Ulrika ge sina kollegor en statusrapport om den humanitära situationen i Afrikas näst största land, som också är nummer ett på NRC:s lista över världens mest försummade flyktingkriser 2017.

  

Outgoing CD in DRC, Ulrika Blom is holding her last presentation at HO in Oslo.
Photo:Beate Simarud/NRC
Läs bildtexten Läraren i Ulrika Blom träder fram när hon står framför ett fullsatt mötesrum, för att berätta för NRC:s medarbetare om det arbete som organisationen gör i Kongo. Foto: Beate Simarud / NRC.

  

Maktkamp före valet

– Det har varit en ökning av antalet nya internt fördrivna flyktingar varje år de senaste åren. Anledningen är att det är en aktiv konflikt. Nu är vi i en förvalsperiod, och då är det normalt att det pågår en kamp om makten, förklarar hon.

Valet, den 23 december, har redan skjutits upp flera gånger under de senaste två åren. Men två år är inte så lång tid i ett land som drabbats av en av världens svåraste och mest allvarliga humanitära kriser i över 20 år. Och eftersom konflikterna i landet blir värre och fler, och rekordmånga människor är på flykt, finns det få saker som tyder på att krisen kommer att vara över den närmaste framtiden.

  

NRC team meeting with residents of Mbulungu village. 

Nearly 17,000 people—or close to 95 per cent of Mbulungu’s population was forced to flee into the forest when fighting broke out between armed groups in March and April of 2017.  Some had to walk up to seven days to find a safe place to hide.  Many lost family members, were assaulted and nearly starved to death while on the move.  All lived in horrific conditions not certain of whether or not life would ever return to normal.

Though calm has returned to Mbulungu and several villages and towns just like it across Kasai-Central, people are not able to continue their lives as normal.  The violent conflict of 2017 left mass destruction in its wake—homes, markets, schools, sanitation facilities and health infrastructure in complete disarray.  In fact, 67 per cent of families living in Mbulungu do not have access to proper latrines and 55 per cent have no access to soap.  These absence of these basic necessities coupled with malnutrition and lack of proper shelter can lead to a host of diseases and death.

For that reason, NRC visited Mbulungu, in early 2017, where they met with the community to understand their primary needs.  NRC used its “community-based approach” by consulting with these communities to better understand their primary needs, to properly target the most vulnerable people and facilitate their ability to choose the assistance they require.

This intervention, however, is only a drop in the ocean of the vast needs of this community.  NRC is currently the only humanitarian actor in the zone and funding is not enough to address other acute needs such as food assistance, household items and education.  The Humanitarian Response Plan is currently only 25 per cent funded eight months into the year.  Humanitarian capacity is critically low.  If donors do not act now for the people of Mbulungu and for the rest of DR Congo, it will be too late.

August 29, 2018, Kasai-Central Province, DR Congo. 
Photo: NRC/Aléxis Huguet
Läs bildtexten NRC hjälper människor som var tvungna att fly när centrala Kasai-regionen drabbades av våld och konflikter under 2016 och 2017. Vi bidrar med kontantstöd, så att invånarna kan bygga upp sina hem igen. Foto: Aléxis Huguet / NRC.

  

Inte en, men många konflikter

– Det är inte så att det finns en konflikt i Kongo, det finns många olika konflikter mellan olika lokalsamhällen som slåss om tillgången till resurser, land och så vidare, säger Ulrika.

Det var tillfälligheter som gjorde att hon började med humanitärt arbete. Hon har en bakgrund som lärare, först på gymnasiet, sedan som forskare med undervisning på universitetet, med en doktorsexamen i kulturgeografi.

– Jag har alltid varit intresserad av internationellt arbete och fick möjligheten att arbeta med utfasningen av NRC:s arbete i Angola, när de fick fred 2002.

Sedan har det bara fortsatt, tills att hon började arbeta i DR Kongo hösten 2016.

Läraren i henne träder fram när hon står framför ett fullsatt mötesrum, för att berätta för NRC:s medarbetare om det arbete som organisationen gör i Kongo. Det klirrar lite i besticken, de flesta har satt av sin lunch för detta. Men annars är det tyst - Ulrika har allas fulla uppmärksamhet.

– Kongo är ett väldigt resursrikt land som har varit i konflikt i många år. Och när man tittar på orsakerna bakom konflikterna, spelar resurser en roll - hur de är fördelade, vem som har tillgång till dem och vilka som gör sig rika på dem.

Det är just denna skeva fördelning som gör att stora delar av den kongolesiska befolkningen lever i extrem fattigdom.

– Om en befolkning är så undernärd att de nästan inte kan överleva, tar de till åtgärder som leder till instabilitet, konflikter och krig.

   

"After giving birth, I suffered with these children because I couldn't find anything to eat. I didn't have anyone. I was alone," Elamegi recalled.  "When we finally got out of the forest, I had nothing left. My house had been burned down. I didn't get anything back." 

Elamegi is one of the beneficiaries of the shelter reconstruction assistance programme launched by NRC. 

Before the conflict, only six per cent of the people living in the Mbulungu area were living on one meal or less a day.  After the conflict, nearly half of the population who has returned are living one meal or less per day.

The Greater Kasai Region has the highest rate of malnutrition in the country with 770,000 children under the age of five living with acute malnutrition—440,000 of which suffer from severe acute malnutrition.  Unfortunately, food isn’t the only exigent need in this region.

In early 2017, NRC visited Mbulungu where they met with the community to understand their primary needs.  NRC used its “community-based approach” by consulting with these communities to better understand their primary needs, to properly target the most vulnerable people and facilitate their ability to choose the assistance they require.

This intervention, however, is only a drop in the ocean of the vast needs of this community.  NRC is currently the only humanitarian actor in the zone and funding is not enough to address other acute needs such as food assistance, household items and education.  The Humanitarian Response Plan is currently only 25 per cent funded eight months into the year.  Humanitarian capacity is critically low.  If donors do not act now for the people of Mbulungu and for the rest of DR Congo, it will be too late.

August 29, 2018, Kasai-Central Province, DR Congo
Photo: NRC/Aléxis Huguet
Läs bildtexten Elamegi Kankolongo, 26 år, håller sin en vecka gamla dotter Simba i sina armar, medan hennes 18 månader gamla tvillingar sätter sig tätt intill. Den nyfödda dottern och tvillingarna är tydligt undernärda. Elamegi förlorade ett barn på flykt från våldet som drabbade hennes by i centrala Kasai-regionen. Foto: Aléxis Huguet / NRC.

  

Nästan hela Norges befolkning på flykt 

Så många som 4,5 miljoner kongoleser är på flykt i sitt hemland. Det är nästan hela Norges befolkning. Dessutom har cirka 800 000 flytt till grannländer som Angola, Zambia och Tanzania.

Enligt Ulrika behöver först och främst internt fördrivna kongoleser skydd.

– Skydd handlar om många saker, men framförallt om att man inte längre klarar sig på egen hand. När man flyr har man inte skydd. Man har inte skyddande tak över huvudet, mat eller skola. Behovet är enormt.

Därför arbetar NRC med att vara närvarande i alla områden i landet, där det finns ett stort antal människor på flykt. Där ger vi nödhjälp, bland annat i form av kontantstöd, och analyserar befolkningens behov av skydd.

  

An NRC vehicle driving on the main road between Kananga, Kasai-Central's capital and Tshikapa, Kasai province. The poor state of roads and the limited availability of transport in the region reinforce the isolation of rural residents. 
28 August 2018, Kasai-Central Province, DR Congo
Photo: NRC/Aléxis Huguet
Läs bildtexten NRC på väg från huvudstaden i den centrala Kasai-regionen till en av provinserna. Dålig infrastruktur och begränsade transportmöjligheter bidrar till att isolera lokalbefolkningen i området. Foto: Aléxis Huguet / NRC.

  

Skola i kristider

Något av det viktigaste vi gör i Kongo är att ge barn och ungdomar möjlighet att gå i skolan, även om de lever i en krissituation.

– Kongo är det land där NRC hjälper flest människor, och det land där vi är den största aktören inom utbildning i kriser, berättar hon.

– Jag tänker som så att utbildning är framtiden. Om vi inte investerar i barnen, så kommer den här krisen att fortsätta generation efter generation. Fattigdom kan bara övervinnas genom att människor får utbildning. Det handlar inte om att folk ska flytta till stan och arbeta på bank. Med utbildning kan man till exempel också förbättra sin jordbruksteknik. Om man kan läsa är det lättare att känna till och säkra de civila rättigheter man har. Om de har utbildning blir det svårare att utsätta dem för övergrepp, som att ta deras land.

   

Bahati is fourteen-years-old and lives in Kasave village in Rutshuru territory, DR Congo.
When we met him, he was attending the five grade at Kihito primary school where NRC distributed notebooks, pens, pencils, and other school supplies to enable vulnerable crisis-affected children to afford better their education in a protected and secure environment. 

In 2017, given the fact that his parents were unable to pay his school fees, Bahati dropped out of school for one year.  During this time, he was feeling bad and bored to stay home alone while his friends and schoolmates were at school. When NRC selected him to participate in the catchup class, Bahati was very happy and motivated to go back to school again. Since he has attended NRC catch up class, Bahati is now very devoted to the French language in order to be able to communicate better with French speakers. Bahati would like to become a teacher so that he can teach others children. During the reaction time at Kihito primary school, he usually plays football and jumps rope with his schoolmates.

With support from the European Union Civil Protection and Humanitarian Aid (ECHO) and the Swedish International Development Cooperation Agency (Sida) NRC distributed notebooks, pens and pencils to over 13 200 students, including Bahati, to ensure that they study in a protected and safe environment. NRC also trained teachers of Psychosocial Support and Classroom Management to ensure quality education for the conflict-affected children, and trained Parent Teacher Committees on school management. In addition, we supported over 4 200 students with catch-up class to help them reintegrate into school where they will study for free this year thanks to cash transfers to the schools that contributed to teacher payment, purchase of school materials and other needs. 

Thanks to this response, NRC built twenty-eight new classrooms in fourteen conflict-affected primary schools in Rutshuru; these classrooms are currently hosting the children from the local community, returnees and displaced children— thus, numbers of students enrolled have doubled and the schooling conditions have improved significantly compared to last year.

November 2018
Photo: NRC/Ephrem Chiruza
Läs bildtexten Något av det viktigaste vi gör i Kongo är att ge barn och ungdomar möjlighet att gå i skolan, även om de lever i en krissituation, som här i Rutshuru i den nordöstra provinsen North Kivu. Foto: Ephrem Chiruza / NRC.

  

Saknar pengar

Men det är ingen lätt uppgift att ge utbildning till Kongos krigsdrabbade befolkning.

– Det mest frustrerande är att vi inte får mer finansiering till vårt arbete. Det är orättvist att andra kriser får mycket mer pengar till hjälparbete, även om behoven inte är lika stora.

Kongo är en av världens mest underfinansierade kriser, och resultatet är att människor bara blir fattigare och fattigare. Det kanske låter konstigt, men det är detta som driver Ulrika Blom - att arbeta outtröttligt för att världens mest försummade flyktingkris inte glöms bort helt.

Och ibland har hon lyckats.

– Med utbildning i vårt krisprogram har vi fått till något som våra givare anser är relevant. Därmed kan vi öka vår kapacitet att möta krisens behov, ler hon, och fortsätter:

– Att vi fick med utbildning som en viktig del i det vi gör, och att vi är den starkaste aktören på fältet, har varit det bästa med det här jobbet.

   

Det som kanske är ganska unikt med Kongo är att väldigt många är hoppfulla, även om det är ett extremt våldsamt och dödligt samhälle. Men det finns också möjligheter där. Jag tror att ungdomar också ser det, att det finns mycket godhet där - det är inte så att allt är ont.
Ulrika Blom
View of the ruins of an administrative building in the village of Mbulungu. In early 2017, armed militias took control of the area. They systematically destroyed official buildings and attacked government officials. 

Over 1 million people have returned to their homes in Kasai-Central after a year of violent conflict within the province and across the Greater Kasai Region.  Unfortunately, people who have returned have found their homes and fields pillaged and burned to the ground.  These farming communities have no shelter, no food to eat and no means of sustaining any viable livelihood.

Earlier this year, NRC visited Mbulungu and Bakuakashila, two villages ravaged by the regional conflict in 2017.  NRC used its “community-based approach” by consulting with these communities to better understand their primary needs, to properly target the most vulnerable people and facilitate their ability to choose the assistance they require.

This intervention, however, is only a drop in the ocean of the vast needs of this community.  NRC is currently the only humanitarian actor in the zone and funding is not enough to address other acute needs such as food assistance, household items and education.  The Humanitarian Response Plan is currently only 25 per cent funded eight months into the year.  Humanitarian capacity is critically low.  If donors do not act now for the people of Mbulungu and for the rest of DR Congo, it will be too late.

August 29, 2018 - Kasai-Central Province, DR Congo 
Photo: NRC/Aléxis Huguet
Läs bildtexten Ruinerna av en administrativ byggnad i byn Mbulungu i centrala Kasai-regionen. I början av 2017 tog militanta grupper kontroll över området. Offentliga byggnader förstördes och offentliganställda attackerades systematiskt. Foto: Aléxis Huguet / NRC.

   

– Vi satt och grät

Två års arbete i en av världens dödligaste kriser har satt sina spår.  2016 bröt en ny konflikt ut i Kasai-provinsen sydväst i landet och civilbefolkningen utsattes för våld och fruktansvärda övergrepp. Tack vare ny finansiering var NRC snabbt på banan och de första att nå civilbefolkningen med hjälp. Människorna hon mötte där kommer Ulrika aldrig att glömma.

– Vi träffade människor som fortfarande var traumatiserade efter vad de hade upplevt. Vi hjälpte dem med mat och nödhjälpsartiklar. De hade överlevt ute i bushen, men deras barn hade dött. Och de grät. Och vi satt och grät. Det gjorde ett mycket starkt intryck. Lyckligtvis kunde vi hjälpa dem något.

Mitt i all grymhet finns det något vackert vid sådana möten, menar Ulrika, att kunna lyssna på vad de har upplevt och vara där med dem.

– Vi är människor. Och de är också människor. Det är ju helt fundamentalt.

Därför är det så viktigt att fortsätta att skapa uppmärksamhet kring krisen i Kongo.

Läs också: Vänder hem till ingenting

  

Marie Bukumba, 70, stifles a laugh while standing in her new, NRC-funded home in Mbulungu village, Kasai-Central.

"The good thing is I left suffering.  If suffering ends, I will say thank you God to the people who helped me," she exclaimed.  "That they will arrange for me to sleep in peace, so that sickness will leave me alone."

Over 1 million people have returned to their homes in Kasai-Central after a year of violent conflict within the province and across the Greater Kasai Region.  Unfortunately, people who have returned have found their homes and fields pillaged and burned to the ground.  These farming communities have no shelter, no food to eat and no means of sustaining any viable livelihood.

Earlier this year, NRC visited Mbulungu and Bakuakashila, two villages ravaged by the regional conflict in 2017.  NRC used its “community-based approach” by consulting with these communities to better understand their primary needs, to properly target the most vulnerable people and facilitate their ability to choose the assistance they require.

This intervention, however, is only a drop in the ocean of the vast needs of this community.  NRC is currently the only humanitarian actor in the zone and funding is not enough to address other acute needs such as food assistance, household items and education.  The Humanitarian Response Plan is currently only 25 per cent funded eight months into the year.  Humanitarian capacity is critically low.  If donors do not act now for the people of Mbulungu and for the rest of DR Congo, it will be too late.

August 29, 2018- Kasai-Central Province, DR Congo
Photo : NRC/Aléxis Huguet
Läs bildtexten Jag har ingenting. När jag flydde fick jag bara med mig kläderna jag stod och gick i, och det är de jag har på mig nu, säger Marie Bakumba, 70 år. Bakumba är glad att vara tillbaka i sin by, efter att ha drivits på flykt av våldet i centrala Kasai-regionen. Nu kan hon flytta in i ett nytt hus, efter att ha fått hjälp från NRC med att bygga upp det igen. Men de svåra minnena har hon tagit med sig och nöden omkring henne är påträngande. Foto: Aléxis Huguet / NRC.

   

En av världens dödligaste konflikter sedan andra världskriget

– Det är ganska skrämmande att se, att hur mycket världen är villig att investera i hjälp till olika humanitära kriser har att göra med politiska förhållanden, och inte vilket behov människor i dessa kriser har. Kongo är ett land långt borta, det är väldigt stort, oförståeligt och komplext, och det gör att vi har förlorat intresset för en av de dödligaste konflikterna i världen sedan andra världskriget. Det är skrämmande att det internationella samfundet inte klarar att ge de olika kriserna lika stor uppmärksamhet.

Som humanitärarbetare menar Ulrika att det viktigaste är att människor är i livet när konflikten tar slut.

– Vårt uppdrag handlar om att civilbefolkningen inte ska drabbas av konflikten och ge dem hjälp, så att de inte är döda när kriget är över. Att få slut på kriget, det är andras ansvar, och det internationella samfundet måste engagera sig i Kongo så att det kan ske. Och vi som arbetar med den humanitära biten måste få resurser, så att vi kan hjälpa människor.

Det finns mycket godhet där

Medierna spelar också en viktig roll för att få fokus på Kongo.

– Det är en extremt komplex konflikt som kräver viss fördjupning och inte easy takes. Det är ju väldigt bra att en av årets nobelpristagare är från Kongo, och jag hoppas att det leder till en djupare analys av orsaker och hur vi kan hjälpa folket i landet.

Vilka tankar har du om Kongos framtid?

– Jag tänker att det är ett mycket resursrikt land som ska kunna försörja sin befolkning. Det som kanske är ganska unikt med Kongo är att väldigt många är hoppfulla, även om det är ett extremt våldsamt och dödligt samhälle. Men det finns också möjligheter där. Jag tror att ungdomar också ser det, att det finns mycket godhet där - det är inte så att allt är ont.

Och din egen framtid, vad tror du om den?

– Jag kommer helt säkert att fortsätta att arbeta humanitärt. Det är enormt givande och utmanande. Dessutom är det mycket intressant, professionellt sett, trots att det ibland sliter ut en.

  

Jan Egeland and Ulrika Blom, Country Director NRC DRC in Beni, North Kivu. 

Only two months into 2018, and North Kivu province is returning as a hotspot in the crisis. A resurgence of inter-communal fighting and violent clashes between armed groups caused a dangerous spike in displacement in 2017. Some 1.2 million people are now displaced in the province – the highest number in any area in the country.

“Despite the resurgence of violence in North Kivu, critical funding is being pulled out of the province and into other areas, deemed by the UN as higher priority. Aid agencies are forced to juggle dwindling resources. It’s a life-threatening lottery on who wins and who loses – with lethal stakes. Areas that lose face sickness, disease and ultimately death,” said Egeland.

“The priority for DRC is a massive scale-up of funding and of aid workers in conflict areas, including North Kivu. Otherwise, the humanitarian community won’t be able to cope and will face certain calamity. We are already overwhelmed by what feels like a continent of crises, and we as humanitarians are so few and with no means to help.
Läs bildtexten NRC:s generalsekreterare Jan Egeland och Ulrika Blom i Beni, North Kivu under 2018. Foto: Alex McBride / NRC.

  

Vill du hjälpa oss att hjälpa?