Läs bildtexten ”Jag håller på att utbilda mig till bagare. Planen är att jag ska kunna försörja familjen”, säger Mary Abur Magar, 20 år, från Sydsudan, ett land som under lång tid varit drabbat av konflikter. Tillsammans med många andra får hon undervisning på ett av NRC:s ungdomscenter. Foto: David Belluz / NRC.

Depression och apati: Så ger vi flyktingar hopp

Text: Kristine Grønhaug|Publicerat 26. feb 2019
Något av det viktigaste som NRC gör, är att ge människor på flykt utbildning och arbetsuppgifter. På så sätt slipper flyktingarna sitta passiva, medan de väntar på att livet ska börja igen.

– Det är mycket lättare att ha pengar som du har tjänat själv för att du har grävt upp x antal kilo cement under dagen, än att bara sitta där passivt och ta emot dem. Det handlar om egen värdighet, säger Richard Skretteberg, seniorrådgivare i NRC.

NRC build latrines in backyards of destroys homes. The work is crucial since it prevents cholera outbreaks that yearly saves many lives. 

Around 144,000 people have recently returned to the town, Damasak, in ruins. Damasak was controlled by Boko Haram for over half a year from the end of 2015. It wasn’t until February 2016 that a joint military force from Nigeria, Cameroon and Niger managed to drive them back. Many civilians began to flee already in 2014. The fierce battles that followed led to great devastation and forced the rest of the population to flee.

Photo: Beate Simarud/NRC
Läs bildtexten Staden Damasak ligger i norra Nigeria, bara fem kilometer från gränsen till Niger. När den islamistiska gruppen Boko Haram tog kontroll över Damasak flydde alla därifrån. Nu har militären befriat staden, och invånare och andra fördrivna återvänder. Här ska byggas bostäder och latriner. Människor vill mer än gärna bidra.

 

NRC bedriver hjälparbete i 32 länder, men inte i Norge. Skretteberg har nyligen återvänt från Nigeria. Där finns en konflikt som har pågått sedan 2009 och som har spridit sig från nordöstra Nigeria till grannländerna Niger, Tchad och Kamerun. Idag är det här ett av världens värsta krisområden. Över 1,7 miljoner människor är fördrivna, de allra flesta befinner sig i nordöst.

– För att komma till de områden som vårt folk arbetar i, var vi tvungna att ta en helikopter. Det har med säkerhet att göra - vissa områden är omringade av väpnade grupper som Boko Haram.

Det här gör NRC i Nigeria

Generellt är NRC experter på att nå fram till människor som befinner sig i de mest avlägsna områdena - där det ofta inte finns andra hjälporganisationer närvarande.

I nordöstra Nigeria är det geografiskt och säkerhetsmässigt väldigt svårt att ta sig fram. Därför använder vi helikoptrar när vi ska ge människor den hjälp de är i stort behov av.

Den väpnade konflikten i Nigeria har haft dramatiska konsekvenser för befolkningen, som redan drabbats hårt av omfattande fattigdom, svåra klimatförhållanden, dålig infrastruktur och mycket begränsad tillgång till grundläggande tjänster.

NRC har arbetat i landet sedan 2015, och till och med 2018 har vi nått fram med hjälp till 250 000 människor.

Våra program omfattar distribution av mat, stöd att skaffa sig en försörjning, utbildning, rådgivning och juridisk hjälp. Dessutom hjälper vi människor att få en plats att bo på och vi hjälper till med rent vatten och bra sanitetsförhållanden.

Richard Skretteberg var i Damasak och Dikwa, två städer i nordöst som gränsar till grannländerna Niger och Tchad.

– Det här är två garnisonsstäder där militären har tagit tillbaka kontrollen från Boko Haram. Här har en del av befolkningen återvänt hem. Dessutom har människor från byområdena runt om gett sig in i städerna på grund av militära operationer och strider, berättar han.

Kommer att vara till nytta

Folk vill mer än gärna bidra, och NRC:s arbete handlar om att använda de resurser som finns tillgängliga. Tillsammans med flyktingarna ser vi till att de får bättre levnadsvillkor, oavsett om de bor i flyktingläger eller i värdsamhällen.

Det ska grävas, bäras, målas och konstrueras. Det ska byggas och repareras hus. Det ska sättas upp tält. Några måste skaffa vatten och dela ut mat.

Det är viktigt för flyktingarna att ha något att göra. Då känner man att man gör nytta.
Seniorrådgivare Richard Skretteberg
Fruit salesman, Babagana Malam Idrissa (35),  in Maiduguri, Nigeria. 2018
Photo: Beate Simarud/NRC
Läs bildtexten NRC:s Richard Skretteberg i Daloni, ett läger för fördrivna personer i norra Nigeria. Männen ger information om förhållandena i lägret. Foto: Beate Simarud / NRC.

 

– Vi ger människor pengar så att de själva kan köpa eller göra byggmaterial till hus. De sätter själva upp vattentankar och förbättrar vägar. Vissa startar små enmansföretag, som en kiosk eller fruktaffär, säger Skretteberg.

Att det är viktigt för flyktingarna att ha något att göra, tvivlar han inte på. För då känner man att man är nyttig och man kan själv förbättra sin egen situation. Det är lätt att föreställa sig att det här är bra för psyket.

Skillnad på flyktingläger och asylmottagning

Men när det gäller psykisk hälsa menar Skretteberg att det är stor skillnad mellan att komma till ett flyktingläger i ett afrikanskt land och till exempel en asylanläggning i Norge.

– Människor kommer till flyktingläger för att få skydd och mat - det är de två kärnfrågorna. Dessutom har de varandra, om de har flytt tillsammans. Frustrationen kommer först om rollmönstret ändras, och det gäller kanske särskilt mannens roll. Till exempel när han känner sig maktlös, för att han inte klarar att försörja sin familj, säger han och fortsätter:

– När det gäller asylmottagningen här i Norge har jag en känsla av att det nästan inte händer någonting. Och så är man livrädd den dagen då svaret på om man får asyl kommer. Då kan man ha kastat bort två, tre eller fyra år av sitt liv.

  

Aliona Neplia, 36, is the only breadwinner for her 4 children in the frontline town of  Hirske, Popasna district. Aliona is unemployed, and the only income for this family is a modest social benefit. 

“When the hostilities started in my town we did not leave, because we have nowhere to go, and there is nobody to help us. My four-year old child is in wheelchair due to severe form of cerebral paralysis and needs special care”, says Aliona. 

“From the social benefit I get, I can only afford to pay for electricity. I have very big debts on water and heating supply, as I need to make a choice, whether to buy medications for my sick child or to pay for utilities. Every day I go to the shop and buy food in debt. When I receive social benefits I pay it, and I make new borrowings again and again. This is how we live”.  

Aliona tries to catch any opportunity to work. She actively participates in the NRC community infrastructure projects, this year she helps to repair worn-out water supply system at one of the town streets. During the project, which lasts four months, NRC supports her with monthly cash assistance for food, which is crucial for her family. 

Photo: Ingebjørg Kårstad/NRC
Läs bildtexten Aliona Neplia, 36 år, och hennes fyra barn är bland fyra miljoner människor i Ukraina som behöver hjälp. Ett av hennes barn har celebral parese, och medicinerna är dyra. ”Mitt socialbidrag räcker bara till elräkningen”, säger den ensamstående mamman, som tar de jobb hon får. Här är hon på ett av NRC:s projekt, där hon reparerar ett gammalt vattenrör i vägen.

 

Lever i vakuum

Man bara sitter där och känner att man inte har något värde. Det vet Birgit Lie, överläkare på Sørlands sjukhus. Hon har arbetat med flyktingar på Sørlandet i över trettio år.

– Man får för mycket tid till att grubbla. Det är inte sunt. Det är som att vara i ett vakuum. Du vet inte hur lång tid det tar, hur länge du ska sitta. Motsatsen, känslan av att man kommer igång med ett liv och att man inte hamnar i ”vänteläge”, det har stor positiv betydelse för hälsan, säger hon.

När Lie skulle doktorera på 1990-talet, ville hon se på de invandrade flyktingarnas psykiska hälsa. De som hade kommit till Norge vid den tiden var främst krigsflyktingar från Bosnien.

Hon berättar att de hade med sig många krigsupplevelser. Vissa hade genomgått tortyr, medan andra hade suttit i koncentrationsläger. Det resulterade naturligtvis i psykiska problem:

– Efter att de hade bott i Norge i tre år, undersökte jag dem igen. Då kunde jag se att det som de hade upplevt av stress och motsvarande traumatisering i Norge, påverkade den psykiska hälsan lika mycket som det de hade upplevt under kriget. Så, att sitta på en asylanläggning med osäkerhet och väntan, att flytta från plats till plats utan att få slå rot - det är oerhört påfrestande. För många är det ganska traumatiserande.

Man får för mycket tid till att grubbla. Det är inte sunt.
Överläkare Birgit Lie
Läs bildtexten Omkring trettio flickor, som fördrivits från sin hemstad, får undervisning på en av NRC:s skolor i Nangahar, Afghanistan. Humaria, 13 år, är den enda flickan i familjen som får gå i skolan. Systrarna har antingen blivit gifta eller måste arbeta hemma med hushållsarbete. Foto: Enaytullah Azad / NRC.

 

Människor är människor

Kan man bli så psykiskt sjuk av att vänta i passivitet att man faktiskt blir farlig?

– Under de trettio år som jag har arbetat med flyktingar har jag aldrig attackerats eller hotats. Men i likhet med etniska norska patienter ser vi att det finns några som kan förlora kontakten med verkligheten och bli psykotiska. Då kan du inte ta hand om dig själv och måste ha speciell hjälp. Men detta gäller inte majoriteten av traumatiserade flyktingar, säger Lie.

I slutänden är människor inte så olika. Det är inget mystiskt med flyktingar.
Överläkare Birgit Lie

I slutänden är människor inte så olika, menar hon. Det är inget mystiskt med flyktingar. De som kommer till Norge är individer som är lika och olika – precis som norrmän är. De måste bemötas som individer, ses och speglas så att de kan få känna tillhörighet.

Sinnesstämning

Kanske kan du placera dig i samma situation som flyktingar och tänka: Hur hade jag själv reagerat?

– Ja, fråga dig själv hur det är att komma till en annan plats i världen och inte ha något att göra. Eller - hur är det att sitta på en flygplats i flera dagar och inte få något besked? Och då har du bara en liten aning om känslan - utan att det är möjligt att jämföra för övrigt, säger överläkaren.

Det är den osäkerheten. Bristen på information. Att inte förstå vad som händer.

– Man kan ju känna vilken sinnesstämning man kommer i då, säger Lie.

Hur blir det för flyktingarna efter veckor, månader och år i det här tillståndet?

– Depression, irritation, apati. Många människor får fysiska symptom av de problem de har. Och allt är normala reaktioner på den onormala situation man befinner sig i.

       

Vill du stötta oss?