Aden, Yemen.
NRC’s education assistant Malka Mohammed (26) remembers March of 2015 well and how it went from being a joyful month of celebrations and weddings before it turned into a living nightmare. She worked as an English teacher in her home city of Aden when one day her colleague came running to her classroom, knocking madly on the door and shouting: "They’re attacking the city!"

"We evacuated the school, there was a lot of confusion. There was shooting everywhere," she recounts.

Over the next few weeks, it got worse and the fighting  drew closer to Malka’s home. 

"Every day I heard stories of how people had been killed and I saw the remains of destroyed buildings. It scared me to death. I was particularly afraid during those early morning hours around 5 am when the airstrikes began." 

She remembers one day waking up to the screams of the little girl next door.

"I ran out on to the streets without wearing my abaya or even a scarf on my head. I was running like crazy and the street was full of people. It felt like it was going to be the last day on earth, the sky was covered in red lightening."

Malka and her mother ran as fast as they could. They eventually reached a house and were welcomed in by the people living there. They stayed until the next morning. 

A stranger helped Malka that day. Now, she is helping others. 

As an education assistant in southern Yemen, her job is to make sure children living in the midst of conflict can still access school. Through our education work, we rehabilitate and rebuild schools destroyed by shelling and other attacks, we distribute school materials, teach teachers and organise school feeding.

"We cannot lose education in Yemen. If we lose education, we can lose a whole generation," she says, and continues: "Education is so important, and that’s why we try to support young Yemenis to create a better life for themselves, and a future." Photo: Ingrid Prestetun/NRC

Dagbok från det blodiga kriget i Jemen

Text: Kristine Grønhaug I Foto och video: Ingrid Prestetun, Ghida Abdulatef / NRC I Design: Anastasia Buialo I Videoredaktör: Eirill Dalan.|Publicerat 17. maj 2019
”De första dagarna i mars 2015 var en glädjens tid. Aden, en hamnstad i söder, fylldes av fantastiska bröllopsfester”, skriver 26-åriga Malka i sin dagbok. Men den 15 mars smällde det.

Fyra år senare härjas Jemen fortfarande av ett blodigt krig. Stora delar av Aden ligger i ruiner.

Under andra världskriget skrev den judiska flickan Anne Frank en dagbok från de två år som hon gömde sig för nazisterna. I vår tid skriver Malka dagbok från kriget i Jemen.

Aden, mars 2015: Malka Salem Awad, 26 år, pratar engagerat i klassrummet. Hon arbetar på grundskolan i hemstaden Aden, som ligger i södra Jemen. Hennes ämne är engelska.

Hon tycker också om att skriva. Det är inte bara en hobby, det är en livsstil för henne. Kanske ska hon bli författare någon gång i framtiden. Hemma har hon en dagbok. Där skriver hon ner allt hon upplever.

Plötsligt får hon en märklig känsla, att det här är sista gången hon kommer att stå här i klassrummet.

Hon hör att någon springer i korridoren. En av lärarna dunkar på dörren och ropar: "De kommer! De har angripit staden!"

Eleverna blir oroliga. Malka försöker säga något för att lugna dem, men förstår själv inte vad som händer. Hon känner att hon är rädd.

Hon ber barnen att gå ut.

  

Läs bildtexten Malka läser om dagen då hon flydde.

  

De andra klasserna samlas utanför, och några av eleverna sitter redan i skolbussen.

Malka blir ännu mer orolig när hon ser att det har satts upp vägspärrar. Nu kan de också höra explosioner från vad som verkar vara Adens internationella flygplats, inte så långt borta. Barnen börjar gråta.

Elever och lärare kommer in i bussen, som kör runt vägspärrarna. Men de måste också hämta två barn som går på en annan skola - en skola som ligger mycket närmare där striderna pågår.

Just som Malka och en kollega försöker korsa gatan, börjar någon att skjuta. Det är män som ropar: "Vänd och spring!" Men de måste ta risken att fortsätta, de kan inte lämna de två barnen.

De lyckas hämta dem.

Det här skriver Malka i dagboken tiden som följer:

"Varje dag hörde jag historier om hur människor hade dödats, och jag såg hur byggnader förstördes. Det gav mig dödsångest. Jag var speciellt rädd tidigt på morgonen, för då började luftangreppen. Det var min födelsedag. Tillsammans med en vän hade jag planerat en stor fest. Men i stället för att fira den dagen grät jag. Jag var så rädd. För att jag var nära döden. Den dagen hade huset vi bodde i börjat brinna. Jag, min mamma och grannarna evakuerade huset. Vi visste inte vart vi skulle gå eller om vi skulle överleva. Vi visste inte om vi skulle komma tillbaka. Vi gav oss iväg till en annan plats, där det fanns andra människor som vi inte kände. Det vi hade gemensamt var fruktan. Det kändes som om vi hade nått slutet”

  

Aden, Yemen.
NRC’s education assistant Malka Mohammed (26) remembers March of 2015 well and how it went from being a joyful month of celebrations and weddings before it turned into a living nightmare. She worked as an English teacher in her home city of Aden when one day her colleague came running to her classroom, knocking madly on the door and shouting: "They’re attacking the city!"

"We evacuated the school, there was a lot of confusion. There was shooting everywhere," she recounts.

Over the next few weeks, it got worse and the fighting  drew closer to Malka’s home. 

"Every day I heard stories of how people had been killed and I saw the remains of destroyed buildings. It scared me to death. I was particularly afraid during those early morning hours around 5 am when the airstrikes began." 

She remembers one day waking up to the screams of the little girl next door.

"I ran out on to the streets without wearing my abaya or even a scarf on my head. I was running like crazy and the street was full of people. It felt like it was going to be the last day on earth, the sky was covered in red lightening."

Malka and her mother ran as fast as they could. They eventually reached a house and were welcomed in by the people living there. They stayed until the next morning. 

A stranger helped Malka that day. Now, she is helping others. 

As an education assistant in southern Yemen, her job is to make sure children living in the midst of conflict can still access school. Through our education work, we rehabilitate and rebuild schools destroyed by shelling and other attacks, we distribute school materials, teach teachers and organise school feeding.

"We cannot lose education in Yemen. If we lose education, we can lose a whole generation," she says, and continues: "Education is so important, and that’s why we try to support young Yemenis to create a better life for themselves, and a future." Photo: Ghida Abdulatef /NRC
Läs bildtexten Liksom många andra var Malka och hennes mamma också tvungna att fly från Aden, för att undkomma bomberna. Men idag är hon tillbaka i sin älskade stad.

  

Kämpar för att få en vardag igen

En annan röst från Jemen tillhör 27-åriga Nuhad Mubarak, som arbetar för NRC.

Kriget driver människor från sina hem. I södra delen av landet finns det 2019 minst tolv läger i Abyan, Lahj och Aden. Här bor alla som har varit på flykt sedan 2016.

Det är stekande sol, uppåt 45 grader i skuggan och tälten är varma som en bastu. Villkoren i lägret är hemska. Det är dammigt och smutsigt. Ormar och insekter. Barnen är undernärda. Och många lider av hunger och sjukdomar.

Men om NRC och de övriga hjälporganisationerna inte hade varit där, hade situationen varit ännu värre.

– Det är inte anständigt. Ingen ska behöva bo under sådana här förhållanden. Att föreställa sig att det kunde ha varit ens egen familj som hade det så, går nästan inte, säger Nuhad.

Hon har arbetat med juridisk rådgivning i NRC sedan 2018.

Hon ler:

– Men idag fick jag nytt hopp genom den lilla pojken Hamza som är åtta år. Vi hjälpte honom att få ett födelseintyg. Därmed får han också rättigheter såsom skolgång, sjukvård och juridisk hjälp. Det är inspirerande och får mig att känna att vi trots allt går i rätt riktning.

Hjälparbetaren Nuhad kallar människor som drivits på flykt för hjältar. De som har förlorat möjligheten att skapa ett bra liv, men fortfarande kämpar för att få till det. De lider, men det hindrar dem inte från att stödja och hjälpa varandra.

  

Läs bildtexten Nuhad berättar om behoven i lägren.

  

– När du går in i lägren, förväntar du dig att se människor som befinner sig långt nere och som är mörka i sinnet. Men när du möter dem är det som om de säger till dig, "Ja, vi behöver hjälp. Men vi lever trots allt. Vi är starka”. Jag mötte till exempel en höggravid kvinna och frågade henne: "Hur är det att gå och tänka på att du ska föda under sådana här förhållanden?" Hon svarade: "Det är bra. Gud har bestämt vad som sker med mig. Jag vaknar bara på morgonen, går och hämtar vatten och bränsle - och klarar mig bra”, berättar Nuhad. Hon blir tyst ett tag, innan hon säger:

– De här människorna får dig att känna att det du själv har gått igenom är småsaker i jämförelse. De borde vara förebilder för ganska många av oss runt om i världen. Förebilder för alla som klagar över de små sakerna i livet. Vi borde alla ta till oss lite av deras inställning: livet är vackert, det måste levas. Du kanske kämpar och faller. Men då reser du dig igen.

För Nuhad handlar det om att ge:

– Oavsett var vi människor befinner oss i livet, eller på vilken plats i världen, kan vi alltid göra någonting för dem som behöver det. Det är det här som inspirerar mig i mitt arbete.

”Vi kom till en by där vi blev väl mottagna, för de hade hört om kriget. Det hemska kriget. Vi stannade där och hade det bra. Men jag tänkte på min familj, visste inte hur de hade det. Min bror, min pappa, min moster. Och mina elever. Jag ringde runt för att höra om de hade det bra. Då fick jag veta att några av dem hade blivit dödade. Det tog väldigt hårt på mig. Det var en stor sorg. Alla försökte få mig att må lite bättre, men jag kunde helt enkelt inte. Jag tänkte på Aden som stod i brand varje dag. På alla de som led. Och på de som försökte fly, och blev stoppade av soldater som sköt mot dem.”

  

Al-Garad Internally Displaced persons (IDP) camp was officially opened in 2016 for 30 IDP households. In the middle of 2018, NRC provided the camp with Non Food Items (NFIs) for 40 households. By the beginning of 2019, the total number of households had almost doubled, to 57. WFP is providing residents of the camp with flour and a small amount  of food assistance, and there is one water tank in the camp, but neither are sufficient to meet the needs of the camp population. IDPs in Al-Garad camp suffer from a lack of basic resources such as the adequate shelter, latrines, food and water.

NRC has conducted an Information Counselling and Legal Advice (ICLA) information session in the camp.

Photo: Ingrid Prestetun/NRC
Läs bildtexten Al-Garad är ett läger för internt fördrivna personer. Det öppnade 2016 för att rymma 30 familjer. Men nu 2019 bor nästan dubbelt så många i lägret. Här är behoven stora. NRC bidrar med information och juridisk rådgivning.

  

En ny chans

Den femte maj 2015 flydde även Nuhad från Aden. Hon tog bara sin bärbara dator och lite kläder i en väska. Hon gav sig iväg med sina två systrar och två bröder, plus styvfar. De hade länge försökt övertala honom. Han sa hela tiden att han inte ville dö någon annanstans än Aden.

– Han var inte övertygad förrän en morgon, då vi såg lysande raketer i bergen. Då blev jag också väldigt rädd. Inte bara för min egen del, utan för min familj, säger Nuhad och fortsätter:

– Folk hade det redan svårt vid den tiden. De fick inte ut sina löner och människor kämpade för att kunna köpa mat och det de behövde. Det var verkligen krigstid. De få pengar vi hade, var vi tvungna att använda till flykten.

Nuhad och familjen tog en båt över sundet, tillsammans med många andra som var på flykt. De kom tryggt fram till andra sidan, där de skulle få bo hos en släkting.

Nästa dag tittade hon på nyheterna på tv:

– De sa att en båt hade blivit träffad. Den hade varit full av människor och alla dog. Det hände precis där vi hade varit. Hade vi varit ute en dag tidigare, skulle vi antagligen inte ha levt idag. Då hade vi bara försvunnit i havet.

– Det var en hemsk känsla. Jag kan inte riktigt beskriva den. Jag bara stod där framför tv:n och tänkte: "Det är som att få en ny chans, ett nytt liv." Men så led jag med de stackars människor som hade förlorat sina liv på det sättet, medan vi var trygga hos vår släkting.

– Det tog mig väldigt hårt. Jag blev också rädd för alla som var kvar hemma, grannarna och våra andra släktingar. Men så var jag tacksam också.

"I början av maj fick vi veta att en i familjen var död. Det var min mammas morbror. När hon hörde det blev hon helt förkrossad. Jag kommer ihåg att hon grät hela dagen. Hon grät också för att hon inte skulle få träffa honom en sista gång. Han hade blivit skjuten av en krypskytt. Hans döda kropp låg bara där på gatan. Så vi fick inte ens begrava honom. Vi var tvungna att resa vidare. Vi kom till platser där det fanns många andra som var på flykt från kriget. Vi letade efter tak över huvudet, men det var inte lätt. Någonstans fick vi den goda nyheten att min moster levde. Det var Ramadan. Vi hörde bomber, explosioner - ja, ljud från alla slags vapen. Det var extra mycket runt klockan två på natten. Jag brukade gå och vänta på att det skulle smälla. Samtidigt som jag darrade och var livrädd. Vi brukade samlas nere på bottenvåningen, för vi trodde att det var den säkraste platsen. Men det var inte säkert. Inte alls. För raketerna kom dit också. Jag kommer ihåg att jag sprang skrikande ut ur huset. Sprang tillsammans med min mamma. Överallt på himlen var det raketer. Överallt var det människor som sprang och skrek. Jag trodde att det här var slutet. Min mamma och jag fick bo hos en vän i två veckor. Där fick jag veta att allt var helt förstört i Aden. Att alla bara gick runt och väntade på att dö. Jag kommer ihåg att jag låg och grät varje natt. Jag tog farväl av mitt gamla liv. Mina vänner, min familj. Men så försökte människorna där att göra mig glad igen. De sa, "Allt är inte över, för nu kan du börja om. Det kommer att bli bra. Du kan resa hem till Aden.”

  

Nuhad Mubarak has been working with NRC as an Information Counselling and Legal Assistance (ICLA) officer since August 2018. She enjoys meeting the people we assist in the field, delivering awareness raising sessions and involvement in campaigns that draw attention to the importance of civil documentation. 

Nuhad says that her work has taught her the importance of civil documentation, and the extent to which obstacles can be resolved through good team work and communication. 

The massive needs she sees in Yemen motivates Nuhad and her team to do their best work. The context is highly insecure, and necessitates a lot of precautions. Nuhad said she is grateful for the work of NRC’s security team to keep them safe in their job.

On the 5th of May, 2015, Nuhad fled her own home because of shelling in the mountains not far away from where she lived. She says she can understand what IDPs are experiencing and worried about. She feels that nothing will ever replace the peaceful conditions they used to live in back in their homes, but all assistance provided to them is important for them to survive. She believes many humanitarian workers are heroes, but it is also those living in displacement who are the real heroes. 

Nuhad says the person she most admired is her mother. A car accident in 2006 left her mother with disabilities until she passed away in 2012, but Nuhad remembers her as always supporting and encouraging Nuhad to move forward and make her dreams come true. 

Although it hurts to see the destruction of her city and the ongoing impact of the conflict, Nuhad still sees hope in the people she assists through her work. In a highly unpredictable context, she says she tries to have a normal life, spending her spare time visiting relatives and hanging out with friends. She enjoys reading books and spends her nights reading until she falls asleep. Sometimes she goes shopping in Crater district where her house is. 

Nuhad hopes that her country will recover soon. She dreams of a new Yemen where there’s no war, hunger or epidemics. She knows it might take time, but she believes there is hope.
Läs bildtexten ”Oavsett var vi människor befinner oss i livet eller i världen, kan vi alltid göra någonting för dem som behöver hjälp", säger Nuhad. Hennes förebild är mamman, som dog alltför tidigt efter en bussolycka.

  

Stora delar av Aden är i ruiner.

Men när Nuhad går uppför kullen och ser ut över sin stad, kommer hon ihåg hur vacker den var före kriget.

– Det kommer att ta tid innan allt blir bra igen. Under tiden kan vi stå tillsammans. Vara starka. Ha hopp. Alla kan, utifrån det jobb de har eller den livssituation de är i, försöka göra något för att världen ska bli en bättre plats.

För alla.

2018 anställdes Malka i NRC i Jemen. Hon arbetar för att barn ska få gå i skolan, även om det är krig. 

  

Läs bildtexten Stora delar av Aden är helt förstörda. Men när Nuhad går uppför kullen och ser ut över sin stad, kommer hon ihåg hur vacker den var före kriget.

  

En humanitär översikt

En militärkoalition ledd av Saudiarabien har kämpat mot den iransk-stödda Houthi-rörelsen (Ansar Allah) i Jemen sedan 2015, efter att den väpnade gruppen tog kontroll över huvudstaden Saana och avsatte president Abdrabbuh Mansour Hadi.

I november 2017 införde koalitionen en blockad av hamnarna i Jemen, för att förhindra att vapen kom till Houthi-rörelsen. Det har också blockerat transporter av mat och mediciner. Ekonomisk kollaps har lett till uteblivna löneutbetalningar och ökade matpriser.

20 miljoner människor, två tredjedelar av Jemens befolkning, saknar nu säker tillgång till mat, och det finns en stor fara för hungersnöd. Hela 24 miljoner jemeniter är beroende av nödhjälp för att överleva.

Mer än 14 miljoner människor saknar rent dricksvatten, vilket har lett till massiva kolerautbrott. Tusentals vårdcentraler har förstörts av flygangrepp och markstrider, och möjligheten till sjukvård är mycket begränsad. Saanas internationella flygplats har varit stängd sedan augusti 2016, vilket har gjort det omöjligt för jemeniter att lämna landet för att få medicinsk hjälp utomlands.

Ett avtal om vapenvila undertecknades av parterna i konflikten den 18 december 2018. Även om attackerna har minskat i hamnstaden Hodeidah, har de ökat i intensitet på andra håll i landet och den politiska situationen är fortfarande osäker.

Läs mer om NRC i Jemen.

  

  

Fem fakta om Jemen:

1. 80 % behöver humanitär hjälp

Det bor cirka 30 miljoner människor i Jemen. 3,3 miljoner är fördrivna från sina hem och bosatta någon annanstans i landet. De fördrivna behöver hjälp, men världssamfundet har glömt dem.

I lägret Al-Garad får människor mjöl och lite mat frånFN:s livsmedelsprogram. Men det är långt ifrån tillräckligt.

2. För att täcka det humanitära behovet 2019 saknas 40 530 miljoner kronor.

Människor behöver hjälp utifrån. Givare har lovat att ge 62 procent av de pengar som behövs, men de har bara gett fem procent. Den offentliga hjälpen har försämrats, hamnarna är blockerade och infrastrukturen är förstörd.

Lägret Al-Mishaqafa grundades för 420 personer. Under 2018 var här 2 100 personer. NRC hjälper till med pengar, id-kort, tält och latriner.

3. Kolera och minor

Endast hälften av befolkningen har tillgång till rent dricksvatten. Man beräknar att cirka 3 000 människor har förlorat sina liv som en följd av kolera.

NRC hjälper människor i avlägsna och svåråtkomliga områden. Jemen är full av minor och odetonerade sprängämnen.

4. Miljontals svälter

Mer än 20 miljoner jemeniter har problem att skaffa mat varje dag och 10 miljoner av dem svälter. 238 000 ligger på gränsen till den svältnivå som människor klarar av. Enligt Rädda Barnen har 85 000 barn svultit ihjäl.

I lägret Al-Garad finns det bara en vattenpost, fördelad på 350 personer. 

5. Angreppen fortsätter

I Jemen har infrastrukturen förstörts av luft- och granatattacker. 1 500 skolor har bombats. De här attackerna är också den främsta orsaken till civila offer.

Malka står framför ruinerna av Ali Abdulaleem-skolan, som bombades under en flygattack 2015. Nu har NRC och UNICEF byggt en ny skola, som kan ses i bakgrunden. Skolan öppnades 2019, till stor glädje för eleverna.

Våra 14 000 modiga medarbetare hjälper nästan 9 miljoner människor på flykt över hela världen.

       

Vill du hjälpa flyktingar där nöden är som störst?