– Jag brukar egentligen säga nej till det här, men man måste ju ställa upp för kollegor.
Jan Egeland ler och visar mig in på sitt kontor i NRC:s lokaler i Oslo. Han kommer direkt från en viktig lunch. Och det är alldeles innan journalister börjar ringa. Vi har en knapp halvtimme på oss, och det blir snart tydligt att i den här intervjun är det idealisten och flyktinghjälparen Jan Egeland som talar.
Mjölk och kvällsnyheter
1976, då han var 19 år, åkte han till Colombia som volontärarbetare.
En internationellt orienterad kille från Stavanger. Motståndare till Vietnamkriget och engagerad i mänskliga rättigheter. På Kongsgård gymnasium hade han startat en Amnesty International-grupp. Nu letade han efter någon annan plats i världen, dit han kunde ge sig iväg och göra en frivillig insats.
En kväll kom han hem från handbollsträningen. Han skar en bit ost, tog ett glas mjölk och satte på kvällsnyheterna. Den dåvarande journalisten Arne Fjørtoft dök upp i rutan tillsammans med en katolsk pater i Colombia. Patern sa: "Jag bjuder in norska ungdomar att komma och arbeta med mig för social rättvisa här i Colombia."
– Jag skrev helt enkelt ett brev till honom, till patern, säger Egeland.
Idag, över fyrtio år senare, har 61-åringen vigt hela sitt vuxna liv till arbetet för människor som drabbats av orättvisa, krig och konflikter över hela världen.
Han är generalsekreterare i NRC med stort internationellt erkännande och, enligt de populära Ylvisbröderna, en ”peacekeeping machine”.
Med begagnad bil från Kanada till Centralamerika
Men det var alltså i Colombia det började. Eller rättare sagt, framför kvällsnyheterna i vardagsrummet i barndomshemmet. Och patern svarade på brevet: "Kom, kom."
– Så då åkte jag. Först med kamrater i en begagnad bil från Kanada i norr till Panama i söder, genom USA, Mexiko och Centralamerika. Sedan fortsatte jag ensam till den här organisationen i Colombia, för att arbeta med Padre Rafael Garcia Herreros och organisationen El Minuto de Dios.
Den sex månader långa vistelsen var tillräcklig för att göra 19-årigen gripen av arbetet med fred och social rättvisa.
– Jag ville göra skillnad. Hjälpa någon som hade det sämre än de flesta hade i min barndoms Stavanger. Jag växte upp i ett medelklasshem, men mina föräldrar berättade om krig och elände i trettiotalets Norge, och hur lycklig jag var, som bodde i ett tryggt välståndssamhälle. Så jag ville bidra och hade hopp om att få arbeta internationellt.
Svartvitt och naivt
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Krig har brutit ut och konflikter har lösts. Vänner har blivit fiender och fiender har blivit vänner. Människor har drivits på flykt och återvänt hem igen.
– Min syn på världen har förändrats. Det var nog lite naivt och svartvitt den gången. Jag trodde att befrielserörelser, som det hette, var vitt och diktatorerna var svart. Nu ser jag mer gråtoner. Men det som inte har förändrats, och som har funnits i över 40 år, är tanken att man måste ta parti för de förtryckta. Ofta är det bad guy against bad guy - de som slåss är mer lika varandra än de själva vill erkänna. Men jag blir lika upprörd idag som då, över orättvisan mot de som drabbas, civilbefolkningen. Och behovet av att hjälpa dem och skydda dem är detsamma.
Idag är hans jobb att prata om just det. Och han talar oavbrutet på BBC, CNN och Al Jazeera, i Europaparlamentet, i amerikanska senaten, Vita huset.
– Finansiering till humanitärt arbete är livsviktigt, men det måste till politiska lösningar för att få slut på konflikterna. Och det är mäktiga, välnärda män i kostymer och uniformer som bär ansvaret, säger han om och om igen.
– Jag blir ofta trött på att lyssna på mina egna tal, för att säga det så. Jag har hört dem förut. Men budskapet är alltid lika aktuellt. Vi, som hjälparbetare, kan hålla människor vid liv. Vi kan rädda dem ur nöd och elände och till ett bättre liv. Men kom ihåg, det är diplomater, politiker och militärer som kan vända utvecklingen från krig till fred. Vi hjälper till att påverka, genom vårt förespråkande arbete för fredliga lösningar. Vi kan sätta press på de som har makt genom att skapa uppmärksamhet kring övergreppen. Det är motiverande att se att vi kan göra skillnad genom att fokusera på glömda katastrofer som Jemen, Syrien, Kongo och andra.
Finansiering till humanitärt arbete är livsviktigt, men det måste till politiska lösningar för att få slut på konflikterna. Och det är mäktiga, välnärda män i kostymer och uniformer som bär ansvaret.Jan Egeland
Ett otroligt privilegierat yrke
Och liksom budskapet som inte blir inaktuellt, blir Egeland precis lika upprörd nu som tidigare. Vetskapen att brutalt våld, belägring och användning av vapen fortfarande drabbar människor på flykt kan hålla Egeland vaken om nätterna. Men vissheten om att det arbete han är en del av faktiskt gör nytta, får upp honom på morgonen, varje dag.
– Att vara hjälparbetare är ett otroligt privilegierat yrke, för vi ser att det gör nytta. Vi ser att vi gör en skillnad. I år har jag varit i Jemen, Syrien, Kongo, Venezuela, Honduras och Centralafrikanska republiken, och jag är mycket imponerad av mina kollegor. Många är lokala fältarbetare som arbetar dygnet runt, ofta i frontlinjen, och hjälper människor mitt i hopplösheten. Så det är motivationen - glädjen att se att hjälpen når fram och att det betyder något.
Men trots det, vissa krig varar i decennier, och det finns människor som sitter fast i ett liv på flykt i generationer. Hur är det att möta dem som inte har möjlighet att resa hem?
– Det är både nedslående och gripande att träffa människor som har förlorat allt. I Kongo pratade jag med fördrivna bönder. De hade bara en stuga, några få redskap, lite kläder och en liten bit mark. Sedan attackerade väpnade grupper och brände ner allt de hade. De var tvungna att fly hals över huvud för att rädda livet. Nu hjälper vi dem att bygga upp något nytt, från ingenting. Det är otroligt meningsfullt.
Han säger att han blir stolt över att se NRC:s arbete i de länder han besöker. Den svåra delen kommer när han ska resa hem igen från ett sådant besök.
– Många tycker att det är hemskt att gå runt och titta, lukta, ta in intrycken och lidandet. Jag tycker inte att det är svårt att vara i flyktinglägren. Då planerar vi hur vi kan hjälpa mer, vad vi kan göra bättre. Det är faktiskt ganska uppbyggande.
Nej, det som är svårt, säger Egeland, det är att ge sig iväg därifrån.
– Det är att sätta sig på planet och tänka: "Nu reser jag hem till världens mest privilegierade land, och där ska jag fira jul med mina barn. Och vi kommer inte att sakna något. Samtidigt blir de som har mist allt kvar i sin osäkerhet.” Det tycker jag är lika svårt idag som för 40 år sedan.
Syrienuppdraget
Sedan september 2015 och fram till november 2018 har Egeland, utöver att vara generalsekreterare i NRC, varit särskild rådgivare för FN i de syriska fredsförhandlingarna. Det har inte varit någon lätt uppgift.
– Förutom att leda Nordens största hjälporganisation har det inte varit en kväll, helg eller semesterdag där jag inte har arbetat med Syrienuppdraget.
Arbetet bestod av att få ryssar, amerikaner, iranier, saudiaraber och turkar, och andra som har inflytande i Syrien, att samarbeta i åtminstone en sak – nämligen att få fram hjälp över frontlinjerna till människor i nöd.
– Ofta misslyckades vi, eftersom det bara var bitterhet och strider. Men vi lyckades faktiskt också många gånger, för vi fick maktens män att ge fri lejd till hjälparbetare från FN och andra organisationer.
Han var själv i Syrien tidigare i år. Den stora förödelsen chockade honom.
– Vi körde runt i områden öster om Damaskus centrum. Resan varade i många timmar, och vi var omgivna av sammanhängande, massiv förstörelse. Det är som att köra genom Oslo, Bergen, Trondheim och Stavanger, och allt du ser är ödelagt. Det visar hur destruktivt kriget har varit, och vilken eldkraft som har använts mot tätbefolkade civila områden.
Men, berättar han, även bland krigströtta syrier har en försiktig optimism börjat sprida sig.
– Det är faktiskt ganska många som har ett visst hopp om att 2019 kan bli ett år där återuppbyggnadsarbetet kan börja. Att de som har varit på flykt kan börja återvända till sina hem.
Det är diplomater, politiker och militärer som kan vända utvecklingen från krig till fred. Vi hjälper till att påverka, genom vårt förespråkande arbete för fredliga lösningar. Vi kan sätta press på de som har makt genom att skapa uppmärksamhet kring övergreppen.Jan Egeland
Vi kan bidra till att det går bättre
Det finns många platser där vi kan vända en negativ utveckling, enligt Egeland. Stora humanitära kriser som i Jemen och Syrien kan lösas. Och i glömda eller försummade kriser, som i Centralafrikanska republiken, Kongo, Honduras och Venezuela, kan mer hjälparbete få stor betydelse.
Därför måste vi engagera oss i det som händer i världen.
– Oavsett om vi är kristna, humanister, höger- eller vänsterorienterade, tror vi på att det är rätt att hjälpa dem som är nödlidande. Den som har resurser ska ge till dem som har förlorat allt. Det ligger i linje med våra ideal, säger han och fortsätter:
– Men det ligger också i linje med våra intressen. Vill du att du själv och dina barn ska leva i en säkrare värld med mindre sjukdom och fler möjligheter att kunna resa, driva handel, lösa världsproblem från klimat till nedrustning, då kan man inte ha hela samhällen som lever i extrem nöd och elände. Det leder till oro och instabilitet, och det är farligt för oss alla, även för oss här i det här lilla, privilegierade landet.
Skogsarbete utan maskiner
Privilegierad har han alltid känt sig, ända sedan han skrev till den colombianska patern. Privilegierad nog för att kunna ta en liten ledighet från världens kriser. Julen har han firat i stugan med sina döttrar. På fjället vid Jotunheimen, långt ifrån människor, långt från den värld han annars lever i. Det kanske inte är så konstigt att han hade valt en mer isolerad tillvaro om han skulle valt en helt annan yrkesväg.
– Jag skulle trivas bra med att vara skogsarbetare, faktiskt, skrattar han. Jag tycker om att vara i skogen och hålla på med yxa och såg. Problemet är att det har blivit så motoriserat, och jag gillar inte maskiner. Men om jag hade kunnat göra skogsarbete med häst, yxa och såg, så skulle jag trivas med att göra det.
Och det är bland annat det han gör, när han är i stugan under ledigheten. Men nu är julhelgerna över och vi har gått in i ett nytt år.
Har du ett nyårslöfte?
– Jag försöker bli en bättre människa, det gör jag. Men mitt nyårslöfte är helt enkelt att arbeta mer för glömda och försummade kriserunder det kommande året.
