From right to left: Naseema, 9, Gul Ghotay's second daughter and Naseema's friend Latifa (in blue) inside their makeshift home in Feristan IDP settlement. PHoto: NRC/Enayatullah Azad
Läs bildtexten AFGHANISTAN: Naseema, 9 år, och hennes vän Latifa (till vänster) i öppningen till familjens gamla, enkla tält.

2018: Ögonblick av hopp

Publicerat 25. jan 2019
2018 har varit ett år som präglats av lidande och nöd för miljoner på flykt. Vi har fångat några av de ögonblick som ger hopp.

NRC:s 14 000 hjälparbetare i mer än 30 länder har gjort en fantastisk insats 2018, för att hjälpa barn, ungdomar, kvinnor och män på flykt. Var och en av dem har sin egen historia att berätta.

From right to left: Naseema, 9, Gul Ghotay's daughter and her friends, Dunya Gul and Mohammad Arif, warming their fingers in a cold day in Feristan IDP settlement in Qala-i-naw, Badghis. PHoto: NRC/Enayatullah Azad
Läs bildtexten BRASVÄRME: Naseema, 9 år, dotter till Gul Ghotay, försöker värma sig vid en brasa tillsammans med vännerna Dunya och Mohammad.

  

Flyttade in i ett nytt tält

9-åriga Naseema har bott fem månader under en enkel presenning. Hösten var iskall. I december flyttade familjen in i ett nytt tält.

Mamman till Naseema, Gul Ghotay, beskriver livet på flykt som en blodig kamp i fattigdom och nöd. Ett nytt tält gör livet lite enklare och det blir lättare att hålla värmen.

– Innan torkan drev oss på flykt klarade vi oss bra. Vi hade ett tryggt och bra hem. Vi hade tillräckligt med mat, och vi lyckades hålla oss varma under vintern. Livet på flykt är hårt och vi lider, säger Gul Ghotay, och drar den gröna mattan tätare runt sig.

Familjen har klarat sig genom ännu en bitande kall natt. Termometern har krupit ner mot noll grader under natten.

Läs mer om Naseema och familjen här.

  

Läs bildtexten Eden (längst fram) tillsammans med resten av klassen som går på matlagningskursen i flyktinglägret Hitsats i Etiopien. Foto: Beate Simarud / NRC.

  

Drömmar går i uppfyllelse

Eden är en av mer än tjugo ungdomar som får utbildning i restaurangbranschen i flyktinglägret Hitsats, i norra Etiopien.

– Min högsta dröm är att jobba i en restaurang, säger hon.

NRC ser till att barn och ungdomar som har flytt från grannlandet Eritrea får tak över huvudet, skolgång, yrkesutbildning och en tryggare vardag. Alla drömmer om en ljusare framtid och, inte minst, att få en utbildning.

– Jag är väldigt glad att jag inte har slösat bort tiden. Andra sitter bara utan att göra någonting. Jag har studerat och arbetat hårt, berättar Eden.

Under den sex månader långa kursen har hon lärt sig att laga olika rätter, göra sås och baka bröd.

Läs mer om Eden och utbildning för ungdomar här.

  

Raghad and Reem (left and centre), both 10, attend classes at Harasta School in Eastern Ghouta after months of living in basements and under siege.
Photo: Karl Schembri/NRC
Läs bildtexten Raghad (till vänster) började i skolan igen 2018, efter att ha bott i källaren i flera månader medan östra Ghouta var belägrat. Foto: Karl Schembri / NRC.

  

Tillbaka i skolbänken

Syriska Raghad, 10 år, vet av erfarenhet att krig och konflikter också förstör skolor och utbildning. Hon går på Harasta flickskola östra Ghouta. Hennes skola bombades och endast några klassrum är nu i bruk.

– Jag älskar skolan och gör alltid mina läxor. När striderna slutade fick vi lov att gå i skolan. Men när striden började igen, var vi tvungna att ge oss hem. Vi såg förödelsen och de döda, säger hon.

Över två miljoner barn saknar skolplats i Syrien. NRC arbetar med att bygga och reparera förstörda skolor.

Läs mer om Raghad och klasskamraterna här.

Läs bildtexten lan Ayoubi (till vänster) och Khahid Flieh i Oslo under Flyktingveckan 2018. Båda arbetar för NRC i Jordanien. Foto: Ingebjørg Kårstad / NRC.

  

Satsar på ungdomar

Ungdomar är en grupp som ofta faller mellan stolarna och glöms bort. Därför har NRC specialiserat sig på att använda dem som en positiv resurs.

Khalid Flieh och Alan Ayoubi är två av NRC:s ungdomsledare i Jordanien.

– Det första vi gör är att skapa en trygg och vänlig arena för unga. Vi ungdomsledare sätter igång olika aktiviteter i grupper eller workshops, vilket kräver att de unga måste kommunicera. De måste samarbeta. Så småningom - ofta kanske bara efter några dagar - ser vi en förändring: De blir säkrare på sig själva. Efter ett tag har de inte så mycket problem att uttrycka sig. De reser sig upp i gruppen, håller föredrag för varandra och deltar i diskussioner, berättar de båda.

Läs hela historien här.

  

36-year-old Bembeleza  is the mother of seven kids who sells charcoal in Kitchanga. She fled to Kitchanga two years ago when fighting broke out in her home village of Lufunda, in the Masisi territory of North Kivu province, in DR Congo.

Photo NRC/Ephrem Chiruza. February 2018.
Läs bildtexten – Stödet från NRC har förändrat mitt liv, säger Bembeleza. Foto: Ephrem Chiruza / NRC.

 

Fick en ny start med kontantstöd

– Nu kan jag köpa mat, hälsovård och betala skolavgifter för mina barn, säger Bembeleza från DR Kongo.

Med kontantstöd från NRC har hon startat sitt egna företag.

Sjubarnsmamman Bembeleza, 36 år, säljer kol i Kitchanga i North Kivu, en provins österut i Demokratiska republiken Kongo.

I mer än två decennier har familjer i den här provinsen drabbats av våldsamma konflikter och strider mellan lokala väpnade grupper. För två år sedan var Bembeleza tvungen att fly till Kitchanga, efter att strider bröt ut i hemstaden.

Läs hela historien här.

  

Eighteen-year-old Mazhr had to flee his home in Mosul when the city was attacked by the IS group and has been living in Hamam Al-Alil camp since it opened in May 2017.  Mazhr has a great passion for football. He was a member of Mosul football club, and dreams of joining the Iraqi national team someday.
Photo: Helen Baker/NRC
Läs bildtexten 18-årige Mazhr brinner för fotboll. Han spelade i ett av Mosuls fotbollslag, och nu drömmer han om att han en dag kan spela för det irakiska landslaget. Foto: Helen Baker / NRC.

  

Vägrade att ge upp fotbollen

Efter att IS angrep Mosul, tog de över hans klubb och det infördes nya regler. Spelare var tvungna att bära långbyxor istället för vanliga fotbollshorts och när det var dags för bön var de tvungna att lämna träningen eller pågående match omedelbart, för att komma till moskén. Straffet för att bryta mot dessa regler var tortyr, eller det som är värre.

I flyktinglägret Hamam Al-Alil fortsatte Mazhr att spela fotboll.

– Det fanns flera oorganiserade lag i lägret, och jag spelade i ett av dem. Problemet var att vi saknade både utrustning och en plan. Vi spelade med en boll av plast i leran utanför lägret, berättar han.

Det tog inte lång tid innan han tog saken i egna händer.

– Jag pratade med NRC:s team i Hamam Al-Alil. De lovade att göra vad de kunde för att hjälpa oss, och efter några månader var den nya fotbollsplanen klar för användning, säger han med ett leende.

– NRC kände till min passion för fotboll, och de gav mig en riktig fotboll i gåva.

Läs hela historien här.

   

Vill du hjälpa oss att hjälpa?