Photo: Ingrid Prestetun/NRC
Läs bildtexten Marlon har varit i Libanon, Colombia och Den Demokratiska Republiken Kongo, tre länder som hyser miljoner av människor på flykt. Han har mött ungdomar i samma ålder som han själv, men som lever helt andra liv än vad han och hans vänner gör. Bilden är tagen i DR Kongo. Foto: Ingrid Prestetun/NRC.

"De får inte leva ut sin ungdom”

Text: Thale Solnørdal Jenssen|Publicerat 12. dec 2018
Marlon Langeland, 19 år, gav sig ut i världen för att möta ungdomar på flykt från krig och våld. Det bästa var att lära känna de människor han träffade. Han har också fått möjlighet att lära känna sig själv.

Nästan tre månader har gått sedan Marlon gav sig iväg på den första av tre resor, som utgör bakgrunden till höstens instagramserie Marlon's Journey.

Nu är resan över, och Marlon är hemma igen. Han har varit i Libanon, Colombia och Demokratiska republiken Kongo, tre länder med miljontals människor på flykt. Han har träffat ungdomar i samma ålder, men som lever helt andra liv än vad han och hans vänner gör. Liv som först och främst handlar om att överleva - till nästa dag, nästa vecka.

Marlon Langeland and Nilson having a man to man talk on the balcony of Nilson's house.

Nilson, a 22 year old boy survived an armed attack in his village. After the attack he and his family had to flee. Unfortunately, one of his brothers and three male cousins where killed in the attack. 

Nilson grew up in a small village along the river in the region of Chocó, Colombia. He loved playing games, go swimming and fishing with his friends. He was studying at school and life was good. His dream got tossed when the community repetitively was threatened and they eventually had to flee. 

Armed attack
It was an ordinary day in March 2017. The women of the village were celebration women’s day. Nilson and many other males in the small village was doing their daily activities including fishing, playing and walking around when all of a sudden an armed group attacked. “Suddenly people that we had never seen before appeared. They were armed and attacked everyone they came across. They looked angry. They did not speak with anyone; they just stared at people in silence and killed everyone they caught”. Five male youth got killed.

Today, the village is abandon and appears more like a ghost town. Nilson and his family are now too afraid to return to their village because of the uncertainty that follows and if another armed attack will happen again. 

Life today
Nilson has now problems with adapting to his new life after the armed attack and loss of his brother and three cousins and he has lost his desire to do things he used to like. “Things are not the same. Things that I used to do there I now avoid doing here. Sometimes I do not feel well, I feel uncomfortable, because of the things that have changed so much”. He has stopped studying and many of his old friends and relatives have moved elsewhere.  

Despite all this, he feels safe in the village they are displaced and now trying to adapt their new life. “I am overcoming some things and I feel calm and relaxed. I feel no fear”. He often reflects on the things that did happen and feels sad and occasionally also cries. However, on the contrary, the feeling of anxiety and stress also makes him want to run. 

Above all, he would like to continue his education. As he says “the truth is that I am in limbo. I am not doing anything about it so I do not feel well”. He wants to become a pilot. He would also like to have family with a wife and children, a good house and even a dog.

Photo: Beate Simarud/NRC

NRC in Colombia

-	NRC has been present in Colombia since 1991.
-	NRC currently counts on 19 field offices in order to provide assistance to internally displaced and Colombians seeking international protection in the neighbouring countries. 
-	About 100.000 people benefited in 2017 from NRC´s programs (information, counselling and legal assistance (ICLA), education, regional refugee program and the roving capacity unit). Budget forecast 2017: 97.6 million NOK
-	Strategic priority for 2018 continues to be to address displacement and emergency related protection gaps and humanitarian need when the state is unable or unwilling to fulfil its obligations. The peace accord will increase the likelihood that durable solutions can be sought with more vigour. NRC will in this context increase efforts to contribute to durable solutions, both in Colombia and in neighbouring countries. 

Key facts
•	Humanitarian and protection challenges continue in Colombia. A six decade-long armed conflict has given Colombia the most prolonged and serious humanitarian crisis in the Americas. In total, more than 7.4 million people are forcibly displaced in Colombia by the conflict.
•	Since the signing of a peace agreement between FARC-EP and the government in November 2016, about 200,000 people have been displaced (nov 2016 – august 2018) – the equivalent of one person every 5 minutes. Rights defenders, indigenous and Afro- Colombian leaders, and other community activists face threats, killings and violence. Perpetrators are rarely held accountable.  
•	There are more than 191,622 Colombians refugees and in need of international protection in neighbouring Ecuador, Panamá and Venezuela, according to UNCHR.
•	Forced displacement increased in 2018. During the first semester group displacement increased 112 % in comparison with the previous year (2017). 
•	During 2018, there was an increase (31 %) in the number of attacks against the civilian population, compared with 2017. Threats continue to be the primary mean of attack against the civilian population, although there was a growth in the number of homicides and intentional injuries targeting persons who were under state protection schemes.
•	9 in 10 people displaced by Colombia's civil war have not yet received compensation promised for crimes committed against them. Over 8,7 million Colombians are registered with the Government’s National Unit for Victims. However, only one out three applications for compensation by the 2011 Victim’s Law in Colombia has been approved. Despite GOC efforts allocating important resources ensure the implementation of the law, the efforts needs to be increased. 
•	During 2018, 77 % of the people recorded in massive displacement events belongs to farmers, 11 % indigenous and 11 % afro Colombian communities.  
•	The peace agreement between FARC-EP and the Colombian government is a positive development, but the dynamics of armed conflict and other forms of violence are in flux. Other irregular armed groups have increased their actions in the shadow of the ceasefire, and the clash with these groups is causing the majority of new humanitarian needs.
•	NRC recorded 22 events that affected the continuity of thousands of children attending classes during the first trimester of 2018. 7 IHL serious violations against schools have been reported in the first semester of 2018 and forced recruitment into armed groups appear to increase this year.
•	Of the total resources requested (156.5 Millions) by the Country Humanitarian Team, only 22 % has been financed (OCHA July 2018)
Läs bildtexten I Colombia mötte Marlon Jhoana (20) och Nilson (22) som blev tvungna att fly förra året då väpnade män trängde sig in i deras by och avrättade flera av invånarna. De drömmer om ett liv fyllt av vardagliga saker, som utbildning och jobb. Foto: Beate Simarud/NRC.

   

”Ungdomsåren ska vara så sjukt bra”

Det råder ingen tvekan om att resorna har gjort intryck på 19-åringen. Han är tillbaka på NRC:s kontor i Oslo en grå eftermiddag i november, för att prata om resan han har varit på. Ja, han nickar, han är sliten. Han har tänkt mycket på dem han har träffat och vad han har sett.

– Jag har lärt mig mycket. Och det är coolt att se att även om vi lever i så olika länder, och våra erfarenheter och kunskaper kommer från olika ställen, så har vi rätt liknande bild av världen.

Trots att de hade mycket gemensamt, är det förstås en stor skillnad i att vara ung och leva i ett fridfullt land som Norge och att vara ung på flykt.

Se Marlons Journey här

– Ungdomar på flykt får ju inte leva ut sin ungdomstid, det som västerländska samhället påstår är så sjukt bra. Här där vi har alla möjligheter och frihet. Du har så sjukt bra hela tiden. Du kan gå ut med dina vänner, dricka dig full, bli kär i någon.

Marlon ler när han listar exempel från sin egen ungdom. Men han blir snabbt allvarlig när han tänker på hur det skulle ha varit i syriska Osamas skor, som lever som flykting i Libanon. Eller om han hade haft det som Shindano, som är på flykt i Kongo.

– Du har inte möjligheten att bara driva runt, utan mål och mening. Plötsligt måste du ta hand om din familj, se till din lillasyster. Plötsligt blir du mamma eller pappa till dina egna syskon. Du står där och är fjorton år, och så är du familjens överhuvud eftersom alla andra har dödats.

Ungdomar på flykt får ju inte leva ut sin ungdomstid, det som västerländska samhället påstår är så sjukt bra. Här där vi har alla möjligheter och frihet. Du har så sjukt bra hela tiden. Du kan gå ut med dina vänner, dricka dig full, bli kär i någon.
Marlon Langeland
Osama has just received the news that they have not been approved for resettlement in a safe third country. "This is the worst day in my life", he says silently while he tries to hide his tears. "I feel like I am in a big jail. Like an animal in a zoo.

When Osama was 15 years old he fled from the war in Syria together with his parents and four siblings. Now, five years later, he is 20 years old and has just seen his dreams for the future shattered yet another time. 

Osama grew up in the outskirts of the Syrian capital, Damascus. A modern, vibrant and stable city until the war broke out in 2011. He lived a normal life. Went to school. “My country was a nice place to live in. I reached grade 10 in this school. I loved being there,” says Osama. “We lived in an area like Beirut. There were buildings and streets, it was not a village. Our flat was on the ground floor, with three rooms and two gardens. It's awful, because when I was a child, I had a dream to build my future life in that area. I wanted to become a doctor, and open a clinic in my house. My father and mother used to tell us, my siblings and I, that we will transform the house into a medical centre, each room for each one of you.  But we cannot do it now. So, I should find alternative solutions, alternative dreams.”
				
“Maybe you heard about the chemical attacks in 2013? We were near the spot where the chemical attacks happened. After the attacks, president Obama said that he will attack Syria or some points in Syria, so we left. We decided to leave Syria for 3 months, we hoped that the condition in our country would become safer. But the conditions stayed the same, not stable.”
			
“Maybe I should start with the positive things. I am a student in the university. I got a scholarship here. My family is with me. I am sure this is a good thing. My friends' families stayed in Syria.” The dream of becoming a doctor and open a clinic is put on hold for Osama. “Now, I am a computer science student, maybe I will find myself there. I hope I can open a mobile school to teach people.” To be closer to university, Osama lives in a shared flat with nine other Syrian youths in central Beirut. They are close knit group who support each other through thick and thin. His family rents an apartment outside Beirut, and Osama spends his weekends there with them. 

For a Syrian refugee living in Lebanon, there are many limitations. Osama and his older sister are the breadwinners of the family and feel the big burden on their young shoulders. “Even if you found an opportunity to complete your education, and you have a master degree or a PHD for example to become a doctor, you are not allowed to work. Living here is very expensive, so you need a lot of money. My biggest challenge is that the economic situation is so bad, not for me, but for all the Syrian families.”, says Osama. 

“Maybe the bad things here, as a Syrian guy in Lebanon, there are a lot of regulations that restrict my life, which make me not like a normal guy. Right now, I don’t have an official residency, so I cannot go to every place I want. I entered Lebanon legally, but you have to pay $200 per year for each person above 15 years old for a residency permit. So, if your family consists of seven members like ours, you have to pay $1000 yearly. I didn't pay, so they took my passport and now I cannot move or leave this country.” 

Osama and his family have tried to find another way to build their future elsewhere. They applied for resettlement. After a long process, including two interviews, Osama got the phone call. They were rejected. “I feel I am in a big jail. Like an animal in a zoo,” says Osama with tears in his eyes.  The rejection was a big blow for Osama and his dreams for the future for himself and his family. “I cannot go back to Syria, and I cannot leave this country. So, I will try to live here.” Osama tries to think positive. “I consider Lebanon my second country, I love Lebanon so I want to serve this country. I want to build my family here. When I came here they said welcome, so I owe them one.”

Photo: Ingebjørg Kårstad/NRC.
Läs bildtexten Osama, som Marlon mötte i Libanon, har flytt med familjen från kriget i Syrien. När Marlon hälsade på honom hade Osama och familjen just fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i ett tredje land – ett ”nej” till drömmen om en trygg framtid, en vardag med jobb, studier och möjlighet till att leva normalt. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC.

   

Vem ska ta hand om världen imorgon?

Marlon är övertygad om att resan har förändrat honom och att han förstår mycket mer om hur det är att leva på flykt.

– Jag tycker att ungdomar på flykt har en stor utmaning, för att de måste ta hand om familjen och de som finns runt dem. Konflikten de lever i ger dem det ansvaret. Dessutom ska de blicka framåt, mot en bättre framtid. De ska ha starkt hopp. När du är ung har du alla dessa ambitioner och tankar om hur världen fungerar och du vill påverka.

Det är ganska uppenbart varför det är viktigt att fokusera på ungdomar på flykt som en grupp, menar Marlon.

– Vem är det som ska ta hand om världen i framtiden? Vem är det som ska vara statschef? Vem är det som kan ge nya perspektiv på en situation eller konflikt?

Jo, det är unga på flykt. Och därför måste vi uppmärksamma dem nu, för det är de som kommer att bestämma över världen i morgon.

Marlon står själv på tröskeln till vuxenlivet. Han har blivit lite mer vuxen den senaste tiden, säger han, bryr sig mindre om ungdomsgrejer, mer om hur världen ser ut. Och om minoriteter i samhället.

Minoritetsbakgrund

– Jag har ju själv en minoritetsbakgrund. Det är konstigt att säga det, jag har aldrig sagt det förut ... Min farmor flydde från Chile, med hela min familj på släp, till Norge. Och nu är de här idag.

Kanske är det därför han valde att vara med i det här projektet - Marlon's Journey? En anledning är iallafall att han fick möjlighet att ge sig iväg till platser som han annars aldrig hade kunnat resa till.

– Jag är nyfiken, jag vill veta hur människor på andra sidan jorden lever. Dessutom menar jag att jag inte kan gå runt här hemma och tycka till om flyktingsituationen och människor som har det svårt, utan att ha sett det, studera det eller prata med någon som har varit där.

 

Jan Egeland, father René Valdés, Marlon Langeland and mother Catherine Langeland.

Photo: Ingebjørg Kårstad/NRC
Läs bildtexten Marlon och hans föräldrar René Valdés och Catherine Langeland besökte NRC innan Marlon åkte iväg. Här är de tillsammans med NRCs generalsekreterare Jen Egeland. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC.

    

Det är fett att hjälpa!

Tror du att serien kan bidra till något positivt?

– Den bidrar positivt!

Hur då?

– Den får människor att öppna ögonen och faktiskt se vad som händer i världen. Och se att de kanske kan bidra till en förändring. Jag tror att det är många människor som mår bättre när de har hjälpt någon, när du hjälper din granne att bära de tunga shoppingkassarna ända upp till dörren. Det känns bra att hjälpa någon, det är fett, du känner att du har bidragit! Nu är det någon som har det bättre på grund av dig, eller hur!

Kampen i huvudet

Marlon har fått många bra kommentarer under tiden med Marlon's Journey. Familjen har också varit positiv, även om mamman var orolig att något skulle hända med sonen.

– Men hon är väldigt glad att jag gjorde det. Hela familjen har följt det här med spänning. Och det är väldigt roligt att se att familj, vänner eller bekanta som annars inte skulle ha pratat om de här ämnena, att de gör det nu.

Din pappa flydde från Chile som barn. Har du pratat med honom om hans resa?

– Det jag har pratat med honom om är den svåra omställningen. Det är ju när det faktiskt blir lugnt som du börjar tänka på saker. Det är då du förstår hur jävligt du har haft det och vad du har gått igenom. När något du har kämpat för så länge - när du plötsligt har det. När du har det tryggt. Det är då alla de jobbiga tankarna får plats att blossa upp. Så är det generellt, inte bara med min pappa, men med väldigt många flyktingar som kommer till en ny plats. Då kan man säga att det är del två av den svåra resan - kampen i ditt huvud.

– Många tänker - nu är det över, nu har du det tryggt. Men de som flyr har ofta familjen och sitt hus på en helt annan plats. De får en kulturchock och möter en massa människor som är kyliga, som inte frågar hur du har det. Kanske kommer du från en plats där du känner grannen bra, sedan kommer du till ett land där alla stirrar på sina mobilskärmar hela tiden.

Se hela Marlons Journey här

Det känns bra att hjälpa någon, det är ”fett”, du känner att du har bidragit! Nu är det någon som har det bättre på grund av dig, eller hur!
Marlon Langeland

    

Kanske har din granne varit i krig

Därför, menar Marlon, ska man vara försiktig med att döma människor som är annorlunda. Det är kanske det viktigaste han har lärt sig.

– När du ser människor som har det svårt och du inte riktigt förstår varför de har problem, men man bara tänker ”herregud, de är konstiga”, så måste man ge dem en andra chans. Kanske har din granne varit i krig, har du tänkt på det? Du vet att den familjen kommer från ett annat land. Har du tänkt på att de saker som du tar för givet, de har de kämpat för? Har du tänkt på att vanliga saker, som att gå till affären, kan vara dagens stora uppgift?

Till sist - vad händer nu? Har den här resan haft någon inverkan på hur du väljer att leva ditt liv framöver?

– Jag tror kanske att jag letar mycket mer efter en mening. Och att det jag ska göra ska betyda något för mig. Nu när jag har rest runt om i världen och sett vad livet egentligen handlar om – att ta hand om dem runt omkring dig, att vara snäll och att göra något som är meningsfullt för dig själv. Det här är de tre saker som jag tänker att livet faktiskt handlar om.

 

Marlon and Shinando. Photo: Ingrid Prestetun/NRC
Läs bildtexten I den Demokratiska Republiken Kongo träffade Marlon nittonårige Shindano som berättade att han blev tvungen att fly när män med machete kom till byn och dödade hans föräldrar. Det var ett av många möten som har gjort ett starkt intryck på Marlon. Foto: Ingrid Prestetun/NRC.

        

Stöd vårt arbete!