Barn från Ukraina

Nastia (8) är ett av barnen som har kommit till mottagningscentret. Hon är här med sin bror Vania (17), sin mamma Jana (34) och familjens tre små Chihuahua-hundar.

Nastia har lösryckta minnesbilder av den fyra dagar långa och dramatiska flykten från hemstaden Donetsk via Ryssland och Belarus till Polen.

– Jag försökte hela tiden skydda barnen från krigets fasor, säger Jana.

Vania berättar att de var tvungna att fly snabbt när både familjens hus och deras morföräldrars hus förstördes av bomber.

Upplyftande ord och stöd kan göra skillnad för barn som kämpar med stress och krigstrauman. Skicka din hälsning här.

– Det fanns ingenting kvar, säger han.

På den trygga lekavdelningen kan Nastia äntligen andas lugnt, leka och få vara barn igen. Hon springer runt tillsammans med de andra barnen, och låter dem leka och gosa med hennes hundar.

Tillsammans försöker vi ta reda på om hennes favoritleksak är en kanin eller en zombiehund. Nastia är expert på kaniner och den bästa ”hundmamman” på centret. Men hon vill inte bli veterinär.

– Jag vill bli kläddesigner, säger hon när den inledande blygheten försvunnit.

Familjen är på väg till Tyskland, där Vanias pappa bor och där Vania hoppas kunna fortsätta sina studier.

– Jag vill studera medicin, säger han.

De är alla oroliga för Nastias pappa.

– Vi var tvungna att säga hejdå till honom. Han stoppades vid gränsen till Belarus och fick inte lämna landet, berättar de två syskonen.

Marian (28) och hennes son Artem (3) har flytt från Vinnytsia i västra Ukraina. Sedan i slutet av mars, då Artem fick se lekavdelningen för första gången, har de besökt mottagningscentret regelbundet.

– Han kallar det för ”ett kafé”, skrattar Marian. – En varm plats där vi kan få något att äta, och där Artem kan leka, vara med andra ukrainska barn och få nya vänner.

Artem har jättekul på lekavdelningen. Först ritar han på en griffeltavla. Sedan testar han flera andra leksaker innan han slår sig ner med ett pussel. Han tittar stolt bort mot sin mamma.

– Han saknar vårt hus och insisterar hela tiden på att han vill åka hem igen, säger Marian och kämpar för att hålla tillbaka tårarna.

– Han har varit rädd sedan kriget började. Rädd för att gå ut och leka i området. Vartenda litet ljud skrämmer honom så att han börjar darra, fortsätter hon.

– Jag tycker om att vara här, säger Artem medan han leker entusiastiskt med leksakerna.

De två bor hos en polsk familj som har öppnat sitt hem i Warszawa. Planen är att resa vidare till Kanada och starta ett nytt liv där.

– Först trodde jag att det här skulle hålla på i en vecka eller två. Efter två månader känner jag mig övertygad om att vi inte har något att återvända till. Nu är mitt enda fokus att ge min son trygghet och en framtid, säger Marian.