Även ett ankare svajar i storm

Det sägs att ”livet går vidare”.

Men tänk om det inte gör det?

I Sydsudans huvudstad Juba finns det tre FN-läger för människor som drivits på flykt i sitt eget land. Ett taggtrådsstängsel omger bebyggelsen, där mer än 13 000 människor bor i små plåtskjul och tält.

Lägren har både en vårdcentral och en skola, och shoppinggatan är full av liv, med ivriga barn som springer runt mellan de små marknaderna – några av dem är på väg ut för att spela fotboll.

En av dem som har byggt sig ett hem här är Majok Yien Wanjang, 48 år. Han bor i ett enkelt tält i ett hörn av lägret, med sin fru Teresa (38) och deras fem döttrar.

Men medan hörnlägenheter ofta har en härlig utsikt över grannskapet, ser Majok och hans familj rakt ut mot ett taggtrådsstängsel på ena sidan och ett vakttorn på den andra.

Det här lägret, det lilla tältet, har varit deras hem i åtta år. Deras gamla hem ligger bara tio kilometer bort.

Före 2013 levde Majok och Teresa ett lugnt liv i den sudanesiska huvudstaden Khartoum. De två träffades medan de studerade i staden. Efter studierna fick båda jobb inom den privata sektorn. Livet var bra.

– Jag åkte till Khartoum för att studera och gifte mig med en kvinna därifrån, säger Majok.

– När fredsavtalet i Sydsudan undertecknades åkte vi tillbaka till Juba för att hjälpa till att återuppbygga landet. När vi bodde i Juba hade vi allt vi behövde, och våra barn gick i bra skolor.

Konflikten i Sydsudan

År 2005 nåddes ett fredsavtal mellan parterna i norra och södra Sudan. Avtalet undertecknades efter många år av blodigt inbördeskrig – det längsta fortlöpande inbördeskriget i Afrikas historia.

Några år senare, 2011, bröt sig Sydsudan loss från Sudan. Under valet samma år röstade 99 procent för självständighet. Även om folket i det som blev Sydsudan var starkt för att separera från norr, var det inte mycket annat som var ordnat, och det nya landet skulle snart få problem.

Så snart självständigheten var ett faktum uppstod en konflikt inom befrielserörelsen. När Salva Kiir, Sydsudans första president, anklagade vicepresident Riek Machar för kuppförsök splittrades befrielserörelsen, och ett inbördeskrig bröt ut i Sydsudan den 15 december 2013.

Ett nytt liv

En decembernatt 2013 nådde striderna området där Majok och hans familj bodde. De hörde skottlossning hela natten. De låg vakna, livrädda, och lyssnade till skotten och ljudet av människor som dödades. Tidigt nästa morgon bestämde de sig för att fly.

– De sköt överallt, berättar Majok.

– Många dog, särskilt de som tillhörde nuerfolket – det var de som var mest utsatta. När vi äntligen kom till flyktinglägret var vi i säkerhet. Jag är så glad att min familj är trygg.

– Jag trodde aldrig att jag skulle tvingas fly i mitt eget land, säger Majok.

– Både min fru och jag är utbildade. Vi har båda universitetsexamen, men det finns inga jobb här i lägret. Så nu jobbar jag som volontär på grundskolan här, som heter Hope, säger Majok.

Han var angelägen om att skapa och upprätthålla rutiner i ett vardagsliv som plötsligt hade blivit helt annorlunda.

Majok säger att han ser till att vara bland människor.

Ett ankare att hålla fast vid

Majok är en viktig person i lägret. Utöver att undervisa i lägrets skola är han ungdomsledare och tränare.

Vart han än går flockas barn och ungdomar omkring honom, och ljudet av skratt och barnsång fyller gatan. Majok betyder mycket för många.

Många av människorna här lever med minnen av traumatiska upplevelser. De har sett och upplevt saker som ingen borde behöva – särskilt inte barn.

Många har förlorat familjemedlemmar – ett syskon, kanske mamma eller pappa…

De behöver alla en känsla av trygghet i sitt vardagsliv, någon att luta sig mot. För barnen i lägret är Majok deras ankare, någon att hålla sig till som ger stöd och trygghet.

– Jag har en fin grupp barn. Jag tränar dem, både flickorna och pojkarna, säger Majok. – Ibland joggar vi runt i lägret för att skingra tankarna.

Majok är fortfarande lärare i lägrets skola. Att kunna ge stöd till barnen i lägret ger Majok motivation och glädje i vardagen.

Han berättar att han brukar hälsa på alla barn innan han börjar undervisa på morgonen. – Vi pratar lite med varandra, sjunger tillsammans och ibland dansar vi, ler Majok.

– De älskar mig och jag älskar dem.

– Fysiskt klarar jag mig bra. Jag har ett fullt schema, jag har rutiner.

”Varför lever vissa människor ett bra liv medan andra inte gör det?”

Men även ett ankare svajar i storm.

– Ibland mår jag bra, men andra gånger, när jag är ensam, börjar jag gråta utan att riktigt veta varför, säger Majok tyst.

En ensam tår rullar nerför hans kind. Han torkar bort den.

– Som pappa och som familjens överhuvud... att inte kunna se till att ens barn har tillräckligt med mat...

– Mitt hjärta blöder för att jag inte kan ge mina barn allt de förtjänar. Det gör så ont att inte kunna ge sin familj det de behöver. Till och med barnen… att de skulle vara tvungna att lämna sitt hem…

Majok försöker intala sig att han måste ha tålamod, han måste vara stark. Det hjälper att vara utomhus, att vara med barnen och berätta historier. De skrattar mycket tillsammans.

– Min fru är en stark kvinna, säger Majok. – Hon säger ofta att det här är en del av livet, att jag måste släppa det, och att en dag kommer lidandet att ta slut.

Majok avbryter sig och sänker blicken. Han sitter tyst.

”En dag kommer allt att bli bättre”

Bredvid Majok på sängen sitter hans fem döttrar och tittar ivrigt på när deras far talar. De kastar nyfikna blickar över axeln på honom. De är blyga, fnittrar och gömmer sig. Plötsligt brister en av flickorna ut i skratt, och Majok skrattar med.

Majok ger sin familj mycket kärlek. Att vara pappa betyder allt, säger han. – Om du går med mörka tankar så blir du alltid glad när du ser ditt barn.

Men Majok är orolig för sina barns framtid, att de inte ska få en bra utbildning. Han drömmer om att hans barn en dag ska kunna återvända till skolan. Att de ska hålla sig friska och få tillräckligt med mat.

Majoks högsta önskan är fred.

– Jag hoppas att freden återvänder till mitt land, så att barnen kan få gå i en bra skola – för de är våra framtida ledare. Vad vi behöver är fred, så att folket i Sydsudan kan förenas igen.

När vi träffades 2018 sade Majok så här till oss:

– Anledningen till att jag inte vill återvända till Juba är att det inte är säkert där ännu. Så sent som i söndags blev två präster dödade av okända beväpnade män. Om de kan döda Guds män så lättvindigt är det inte säkert nog för oss att återvända. Vi åker inte hem förrän våra ledare undertecknar ett fredsavtal.

Situationen i Sydsudan är densamma 2021 som 2018, och det brutala våldet rasar i landet.

– Saker behöver förändras i Sydsudan. Det är så många människor som lider, säger Majok i dag.

– För mig betyder självständighet frihet. Vi var så lyckliga när vi hade blivit självständiga. Vi levde i harmoni och fred. Det förekom inga mord eller trakasserier, vi gick vart vi ville utan rädsla.

– Vi firade vår självständighet med att dansa och sjunga på olika språk. Vi köpte också massor av mat och roade oss med våra vänner. Men sedan krisen 2013 har vi inte firat självständighetsdagen. Jag kommer inte att fira i år heller, inte förrän det blir fred i Sydsudan igen.

Majok är ivrig att få bidra. – Jag är fortfarande ung, säger han.

– Jag kan arbeta, jag kan göra vad som helst. Jag vill inte bara sitta still och få bidrag. Jag vill vara med och utveckla mitt land. Jag vill delta.

Han ser kärleksfullt på sin fru, som möter hans blick och ler. Majok ler tillbaka.

Källor: www.fn.no/, www.nrk.no, https://snl.no/