Även ett ankare svajar i storm

Det sägs att ”livet går vidare”.

Men tänk om det inte gör det?


I Sydsudans huvudstad Juba finns det tre FN-läger för människor som drivits på flykt i sitt eget land. Ett taggtrådsstängsel omger bebyggelsen, där mer än 13 000 människor bor i små plåtskjul och tält.

Lägren har både en vårdcentral och en skola, och shoppinggatan är full av liv, med ivriga barn som springer runt mellan de små marknaderna – några av dem är på väg ut för att spela fotboll.

En av dem som har byggt sig ett hem här är Majok Yien Wanjang, 48 år. Han bor i ett enkelt tält i ett hörn av lägret, med sin fru Teresa (38) och deras fem döttrar.

Men medan hörnlägenheter ofta har en härlig utsikt över grannskapet, ser Majok och hans familj rakt ut mot ett taggtrådsstängsel på ena sidan och ett vakttorn på den andra.

Det här lägret, det lilla tältet, har varit deras hem i åtta år. Deras gamla hem ligger bara tio kilometer bort.


Första gången vi träffade Majok var 2018. Redan då hade han och hans familj bott i lägret i fem långa år. Även om chocken över att tvingas fly fortfarande påverkade deras vardag, hade de börjat finna sig tillrätta i sitt lilla hem.

Dagarna gick, med nya rutiner, medan de väntade på goda nyheter – nyheter om fred.


Före 2013 levde Majok och Teresa ett lugnt liv i den sudanesiska huvudstaden Khartoum. De två träffades medan de studerade i staden. Efter studierna fick båda jobb inom den privata sektorn. Livet var bra.

– Jag åkte till Khartoum för att studera och gifte mig med en kvinna därifrån, säger Majok.

– När fredsavtalet i Sydsudan undertecknades åkte vi tillbaka till Juba för att hjälpa till att återuppbygga landet. När vi bodde i Juba hade vi allt vi behövde, och våra barn gick i bra skolor.

Majok holds his arm around his wife, Teresa. They are both smiling. Their youngest daughter is sitting on Majok's lap.

Majok och Teresa med sin yngsta dotter 2018. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

Majok och Teresa med sin yngsta dotter 2018. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

Konflikten i Sydsudan

År 2005 nåddes ett fredsavtal mellan parterna i norra och södra Sudan. Avtalet undertecknades efter många år av blodigt inbördeskrig – det längsta fortlöpande inbördeskriget i Afrikas historia.

Några år senare, 2011, bröt sig Sydsudan loss från Sudan. Under valet samma år röstade 99 procent för självständighet. Även om folket i det som blev Sydsudan var starkt för att separera från norr, var det inte mycket annat som var ordnat, och det nya landet skulle snart få problem.

Så snart självständigheten var ett faktum uppstod en konflikt inom befrielserörelsen. När Salva Kiir, Sydsudans första president, anklagade vicepresident Riek Machar för kuppförsök splittrades befrielserörelsen, och ett inbördeskrig bröt ut i Sydsudan den 15 december 2013.

Ett nytt liv

En decembernatt 2013 nådde striderna området där Majok och hans familj bodde. De hörde skottlossning hela natten. De låg vakna, livrädda, och lyssnade till skotten och ljudet av människor som dödades. Tidigt nästa morgon bestämde de sig för att fly.

– De sköt överallt, berättar Majok.

– Många dog, särskilt de som tillhörde nuerfolket – det var de som var mest utsatta. När vi äntligen kom till flyktinglägret var vi i säkerhet. Jag är så glad att min familj är trygg.

A father, with a bog smile on his face, is giving his daughter water. He is wearing a six pence and a striped t-shirt, his daughter a bright pink shirt.

Majok ger sin yngsta dotter, Buk, lite vatten. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

Majok ger sin yngsta dotter, Buk, lite vatten. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

– Jag trodde aldrig att jag skulle tvingas fly i mitt eget land, säger Majok.

– Både min fru och jag är utbildade. Vi har båda universitetsexamen, men det finns inga jobb här i lägret. Så nu jobbar jag som volontär på grundskolan här, som heter Hope, säger Majok.

Han var angelägen om att skapa och upprätthålla rutiner i ett vardagsliv som plötsligt hade blivit helt annorlunda.

Majok säger att han ser till att vara bland människor.

– Det är inte bra att vara ensam, det är bättre att vara med andra människor.
Majok

Ett ankare att hålla fast vid

Majok är en viktig person i lägret. Utöver att undervisa i lägrets skola är han ungdomsledare och tränare.

Vart han än går flockas barn och ungdomar omkring honom, och ljudet av skratt och barnsång fyller gatan. Majok betyder mycket för många.

Många av människorna här lever med minnen av traumatiska upplevelser. De har sett och upplevt saker som ingen borde behöva – särskilt inte barn.

Många har förlorat familjemedlemmar – ett syskon, kanske mamma eller pappa…

De behöver alla en känsla av trygghet i sitt vardagsliv, någon att luta sig mot. För barnen i lägret är Majok deras ankare, någon att hålla sig till som ger stöd och trygghet.

A man standing in front of the black board in a classroom.

Majok undervisar i engelska. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

A man, with his armes crossed, smiling to the camera. Behind him is classroom full of students.

Majok och barnen i klassen. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

A man standing in front of the black board in a classroom.

Majok undervisar i engelska. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

A man, with his armes crossed, smiling to the camera. Behind him is classroom full of students.

Majok och barnen i klassen. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

– Jag har en fin grupp barn. Jag tränar dem, både flickorna och pojkarna, säger Majok. – Ibland joggar vi runt i lägret för att skingra tankarna.

– Jag försöker hjälpa dem eftersom de bara är barn – precis som mina egna barn. Om någon av dem berättar för mig att de är sjuka eller inte mår bra så försöker jag hjälpa till. Jag vill att de ska ha det bra.
Majok

Vi träffade Majok igen 2021. Inga nyheter om fred har kommit under åren som gått. Familjen bor fortfarande i sitt tält i hörnet av lägret. Inte mycket har hänt här under de tre år som gått sedan vi senast träffades – förutom att levnadsstandarden i lägret är lite sämre nu.

Tältet som familjen bor i är exakt likadant. ”Köket” ligger i ett hörn, med en bänk, några kastruller och stekpannor och ett litet bord. I det andra hörnet har familjen fortfarande sin säng.

Den enda skillnaden är att barnen har vuxit.


Familjen 2018: Majok (45) och Teresa (35) tillsammans med sina barn Kongo (12), Nyapie (10), Nyadak (8), Nyamar (5), och Buk (2).

Familjen 2021 – alla tre år äldre.

Majok är fortfarande lärare i lägrets skola. Att kunna ge stöd till barnen i lägret ger Majok motivation och glädje i vardagen.

A black sign reading 'A child without education is like a bird without wings'

En skylt som sitter i lägret. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

En skylt som sitter i lägret. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

Han berättar att han brukar hälsa på alla barn innan han börjar undervisa på morgonen. – Vi pratar lite med varandra, sjunger tillsammans och ibland dansar vi, ler Majok.

– De älskar mig och jag älskar dem.

– Fysiskt klarar jag mig bra. Jag har ett fullt schema, jag har rutiner.

”Varför lever vissa människor ett bra liv medan andra inte gör det?”

Men även ett ankare svajar i storm.

– Ibland mår jag bra, men andra gånger, när jag är ensam, börjar jag gråta utan att riktigt veta varför, säger Majok tyst.

En ensam tår rullar nerför hans kind. Han torkar bort den.

– Jag ligger ofta vaken och tänker på natten: varför lever vissa människor ett bra liv medan andra inte gör det?
Majok
Portrait of Majok.

Majok oroar sig ofta för sin familj och framtiden. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

Majok oroar sig ofta för sin familj och framtiden. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

– Som pappa och som familjens överhuvud... att inte kunna se till att ens barn har tillräckligt med mat...

– Mitt hjärta blöder för att jag inte kan ge mina barn allt de förtjänar. Det gör så ont att inte kunna ge sin familj det de behöver. Till och med barnen… att de skulle vara tvungna att lämna sitt hem…

Majok försöker intala sig att han måste ha tålamod, han måste vara stark. Det hjälper att vara utomhus, att vara med barnen och berätta historier. De skrattar mycket tillsammans.

– Jag älskar fortfarande min fru, jag älskar fortfarande mina barn – trots att jag inte har någonting.
Majok
Majok kisses his daughter on the cheek.

Majok med sin yngsta dotter 2018. Nu är lilla Buk fem år gammal. Foto: Ingrid Prestetun/NRC

Majok med sin yngsta dotter 2018. Nu är lilla Buk fem år gammal. Foto: Ingrid Prestetun/NRC

– Min fru är en stark kvinna, säger Majok. – Hon säger ofta att det här är en del av livet, att jag måste släppa det, och att en dag kommer lidandet att ta slut.

– Men när du är pappa, när du har fru och barn... och du inte ens kan ge din fru några blommor för att visa henne att du älskar henne...
Majok

Majok avbryter sig och sänker blicken. Han sitter tyst.

Portrait of Majok and Teresa.

Majok och Teresa försöker vara starka för sina barns skull, och för de andra barnen i lägret. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

Majok och Teresa försöker vara starka för sina barns skull, och för de andra barnen i lägret. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

”En dag kommer allt att bli bättre”

Bredvid Majok på sängen sitter hans fem döttrar och tittar ivrigt på när deras far talar. De kastar nyfikna blickar över axeln på honom. De är blyga, fnittrar och gömmer sig. Plötsligt brister en av flickorna ut i skratt, och Majok skrattar med.

Majok ger sin familj mycket kärlek. Att vara pappa betyder allt, säger han. – Om du går med mörka tankar så blir du alltid glad när du ser ditt barn.

Men Majok är orolig för sina barns framtid, att de inte ska få en bra utbildning. Han drömmer om att hans barn en dag ska kunna återvända till skolan. Att de ska hålla sig friska och få tillräckligt med mat.

Majoks högsta önskan är fred.

– Jag hoppas att freden återvänder till mitt land, så att barnen kan få gå i en bra skola – för de är våra framtida ledare. Vad vi behöver är fred, så att folket i Sydsudan kan förenas igen.


Men medan åren går och barnen växer härjar fortfarande våldet och svälten i Sydsudan. Medan den ena dagen glider över i den andra klamrar sig människorna i lägret fast vid hoppet om att livet en dag ska bli som förut.

– Allt har sin tid här i livet. Lyckan har sin tid och olyckan har sin, säger Majok.


När vi träffades 2018 sade Majok så här till oss:

– Anledningen till att jag inte vill återvända till Juba är att det inte är säkert där ännu. Så sent som i söndags blev två präster dödade av okända beväpnade män. Om de kan döda Guds män så lättvindigt är det inte säkert nog för oss att återvända. Vi åker inte hem förrän våra ledare undertecknar ett fredsavtal.

Situationen i Sydsudan är densamma 2021 som 2018, och det brutala våldet rasar i landet.

– Saker behöver förändras i Sydsudan. Det är så många människor som lider, säger Majok i dag.

A father with two of his children.

– För mig betyder självständighet frihet. Vi var så lyckliga när vi hade blivit självständiga. Vi levde i harmoni och fred. Det förekom inga mord eller trakasserier, vi gick vart vi ville utan rädsla.

– Vi firade vår självständighet med att dansa och sjunga på olika språk. Vi köpte också massor av mat och roade oss med våra vänner. Men sedan krisen 2013 har vi inte firat självständighetsdagen. Jag kommer inte att fira i år heller, inte förrän det blir fred i Sydsudan igen.


Det var fem år efter flykten som Majok berättade om sin dröm att få fira självständighetsdagen igen.

Nu har det gått ytterligare tre år, och familjen har fortfarande inte firat.


Majok är ivrig att få bidra. – Jag är fortfarande ung, säger han.

– Jag kan arbeta, jag kan göra vad som helst. Jag vill inte bara sitta still och få bidrag. Jag vill vara med och utveckla mitt land. Jag vill delta.

Han ser kärleksfullt på sin fru, som möter hans blick och ler. Majok ler tillbaka.

– Jag kommer aldrig att ge upp, för jag har hopp. En dag kommer allt att bli bättre. Det här kommer att ta slut.
– Man får aldrig ge upp.
Majok


Familjens nya vardagsliv fortsätter i lägret och de är nu inne på sitt nionde år hemifrån. Och Majok har ett budskap till världen:

– Sitt inte bara och se på utan att göra något. Vi behöver ert stöd. Vi behöver fred.

Under tiden är det familjen och barnen i lägret som behöver Majok.

Deras ankare.