Libanon: ett brev från en nybliven pappa

Kära läsare,

När situationen började stabiliseras efter upptrappningen av striderna 2024 kände min fru och jag något vi inte hade känt på länge: hopp.

Libanon började återhämta sig. En ny president hade valts, en ny regering hade bildats och för första gången på flera år kändes det som om landet äntligen kanske kunde vända blad. Precis som många andra familjer här bestämde vi oss för att gå vidare med våra liv och låta vår familj växa.

I dag är vår son bara en månad gammal. I stället för att välkomna honom till ett lugnt hem uppfostrar vi honom mitt i ännu en upptrappning. Mer än för mig själv eller min fru fruktar jag för vår son. Sedan början av mars har jag försökt bunkra upp med modersmjölksersättning och blöjor och funderat på vad han kan behöva om situationen förvärras.

Han är bara en månad gammal. Inget av detta är hans fel, ändå växer han redan upp omgiven av rädsla och osäkerhet.

Runt om i Libanon har ljudet av bomber återigen blivit en del av vardagen. På nätterna ekar explosionerna över Beirut. För att hjälpa honom att sova spelar vi vitt brus bredvid hans spjälsäng så att ljudet från explosionerna inte ska väcka honom. Det är ett märkligt sätt för nyblivna föräldrar att hantera situationen, att försöka överrösta krigets ljud.

I vårt hem har vi börjat göra sådant som jag vet att många familjer i Libanon också gör igen. Vi låter fönstren stå lite öppna på natten. Det kan låta märkligt, men om ett anfall sker i närheten minskar öppna fönster trycket och förhindrar att glaset splittras. De här små rutinerna blir ett sätt att hantera rädslan.

Nära ytterdörren har vi en väska med våra pass, viktiga dokument, några kläder, vatten och lite mat, ifall vi plötsligt måste lämna hemmet.

Ibland vaknar min fru mitt i natten, skräckslagen av en hög explosion. Då försöker jag lugna henne genom att säga att det bara var en bil som körde förbi ute på gatan. Jag vet att det inte är sant. Men ibland hjälper det henne att somna om.

Vi har mer tur än många andra. Vårt hem ligger i ett område som inte direkt har påverkats av de omfattande evakueringsorder som har utfärdats runt om i Libanon. Hundratals byar i söder har beordrats att evakuera. Hela de södra förorterna till Beirut har hotats. Även områden i norra Bekaa har påverkats.

Omkring 65 av mina egna kollegor har tvingats lämna sina hem. Mitt hjärta är verkligen hos dem, eftersom jag vet hur svår situationen är för alla. I dag är det de, och i morgon kan det vara vi.

Trots allt detta går vi till jobbet varje morgon.

När vi går in på kontoret eller till en distributionsplats försöker vi lämna rädslan bakom oss. Vi fokuserar på människorna som behöver oss mest: familjer som sover i skolor som har förvandlats till skyddsrum, människor som försöker hantera sin rädsla och osäkerhet och äldre personer som ännu en gång har tvingats på flykt.

Men sanningen är att vi också kämpar inombords. Vi känner samma rädsla och osäkerhet som familjerna vi försöker hjälpa.

Vi lever ett slags dubbelliv.

De psykologiska såren efter denna upptrappning är djupa. Till och med ljudet av en dörr som slår igen eller en lastbil som kör förbi på gatan kan få människor att rycka till.

Libanon har redan uthärdat flera år av sammanflätade kriser: ekonomisk kollaps, politisk instabilitet och återkommande våldscykler. Nu tvingas hundratusentals familjer återigen fly, många med inget annat än kläderna de har på sig. De behöver akut grundläggande stöd för att överleva.

På Norwegian Refugee Council gör vi allt vi kan för att möta behoven. Våra team delar ut livsviktiga förnödenheter som madrasser, filtar och hygienkit och stöttar familjer som har förlorat nästan allt.

Men antalet människor som behöver stöd är enormt och fortsätter att öka.

Finansiering av den humanitära insatsen i Libanon är avgörande. Varje bidrag hjälper familjer att återuppbygga en känsla av trygghet och värdighet.

Bakom varje siffra finns en familj som min, som försöker skydda sina barn, hålla fast vid hoppet och överleva ännu en dag.

Tack för att du står vid det libanesiska folkets sida.

Vänliga hälsningar,

Ahmad Badr