Fungerar bistånd? Fem frågor och svar om varför det behövs

Varje vecka möter Norwegian Refugee Council (NRC) kritik mot internationellt bistånd. Kritiken når ofta NRC via kommentarer i sociala medier. Ofta kommer den från personer i rika länder som inte vill att deras skattepengar ska gå till att stödja människor långt borta. Men vilken skillnad gör det egentligen? I vissa länder har människor fått internationellt bistånd i åratal, ibland till och med i årtionden. Ändå behöver människor fortfarande hjälp.

– Det går inte ihop! lyder kritiken.

Men vad händer när humanitärt bistånd faktiskt når fram? Vad kan det göra för en människa som har tvingats lämna sitt hem, för ett barn som riskerar att missa sin skolgång eller för ett samhälle som redan har svårt att klara sig?

I den här artikeln svarar Maureen Magee, chef för Field Operations på NRC, på fem frågor om vad humanitärt bistånd kan göra för människor som drabbats av krig, konflikt och katastrofer.

Vi presenterar... experten

För att besvara frågan vänder vi oss till Maureen Magee, chef för Field Operations. Hon ansvarar för att se till att humanitärt bistånd når människor som behöver det, när de behöver det.

Maureen har arbetat inom den humanitära sektorn i närmare 20 år. Dessförinnan arbetade hon inom utvecklingssektorn.

Vi satte oss ner med henne för att ställa fem viktiga frågor och ta reda på om humanitärt bistånd fungerar.

Gör humanitärt bistånd någon skillnad?

När människor tvingas fly sina hem på grund av krig, konflikt eller våld lämnar de ofta allt bakom sig. De kommer till nya platser utan något annat än det de hann få med sig. Efter den enorma påfrestning det innebär att hitta en säker plats blir familjer ofta välkomnade när de kommer till ett nytt samhälle. Lokalsamhällen, kyrkor, moskéer, avlägsna släktingar eller fullständiga främlingar är ofta de första som finns där för att hjälpa dem. De ger dem en filt, något att dricka och skydd mot väder och vind. Men ofta har dessa samhällen själva väldigt lite.

Därför kan humanitärt bistånd vara skillnaden mellan att sova under en tygbit och att ha ett tryggt skydd där barn kan sova. Det kan vara skillnaden mellan att ha tillgång till rent vatten och att behöva gå många kilometer, ibland under farliga förhållanden, för att hitta vatten och bära tillbaka det till familjen.

I de samhällen som tar emot människor på flykt är skolorna ofta redan fulla. När nya barn kommer finns det därför ingen möjlighet för dem att fortsätta sin utbildning om det inte finns humanitärt bistånd som bidrar till att öka skolornas kapacitet, starta informella skolor och se till att det finns tillräckligt med lärare, papper och pennor.

Vad skulle du säga till en person som inte vill att deras skattepengar ska gå till humanitärt bistånd?

Jag skulle säga till den personen:

– Har du egna barn? Har du barnbarn? Minns du hur det var att vara tio år? Försök föreställa dig själv som tioåring och sedan plötsligt inte kunna gå till skolan. Inte kunna spela fotboll. Inte kunna somna tryggt.

Humanitärt bistånd handlar om global solidaritet, och det handlar om väldigt små summor jämfört med vad vi lägger på saker som godis.

Det är lätt att drunkna i siffrorna över de hundratals miljoner människor som påverkas, och det kan vara svårt att förstå eller relatera till den omfattningen.

Men om du kan ta ett steg tillbaka och tänka på hur det skulle ha varit att som tioåring behöva lämna ditt hem och åka till en plats där du inte känner någon, efter att ha upplevt våld och sett människor dödas, skadas eller utsättas för sexuella övergrepp, hur skulle det kännas?

Då kan det vara lättare att förstå att humanitärt bistånd kan göra en enorm skillnad i en enskild människas liv.

Jag har hört människor säga:

– Är det inte frustrerande att arbeta med humanitärt bistånd när ni bara sätter på ett plåster? Det förändrar ju ingenting på lång sikt.

Men i konflikter och situationer där människor tvingas på flykt är ett plåster precis vad som behövs. Det är avgörande att sätta ett plåster på ett sår som blöder. Och det är det första steget mot varaktig förändring.

Bistånd kan rädda liv på kort sikt, men hur är det på lång sikt?

Det handlar om kortsiktiga insatser, men jag tror också att det finns en missuppfattning om att humanitärt bistånd bara handlar om att ge människor en säck ris och en filt. Och självklart är det viktigt vid en akut kris. Men humanitärt bistånd handlar också om motståndskraft. Det handlar om att hjälpa människor att återhämta sig och stå på egna ben. Genom att arbeta tillsammans med lokalsamhällen och lokala marknader handlar det också om att skapa förutsättningar för att människor inte ska bli beroende av stöd.

Humanitärt bistånd handlar också om att stärka de system som gör det möjligt för människor att återhämta sig och gå vidare, även när de inte kan återvända hem.

Det har gått ett år sedan USA slutade finansiera internationellt bistånd, och även andra länder minskar sina bidrag. Vilka konsekvenser har det fått?

Konsekvenserna har redan varit enorma, och vi har ännu inte sett hela effekten.

Att stoppa humanitärt bistånd är mycket problematiskt. Det gäller särskilt i länder som Afghanistan, där USA var den största biståndsgivaren.

Afghanistan är ett exempel på ett land där samhällen har drabbats av årtionden av konflikt.

Det finns en ekonomisk kris. Det finns också miljö- och klimatrelaterade kriser. Förra året drabbades landet av en jordbävning. Samtidigt har mer än 2,5 miljoner människor återvänt från grannländerna.

Den solidaritet inom lokalsamhällena som jag talade om tidigare finns självklart i människors hjärtan. Men människor har helt enkelt inte resurser att dela med sig av.

Vi talar om kvinnor. Vi talar om barn. Vi talar om familjer. Det borde inte handla om politik. Det borde handla om dessa människor.

NRC investerar i relationer med lokalsamhällen och i utbildning av personal. Organisationen investerar också i att kunna finnas på de platser där behovet av humanitärt bistånd är som störst, även på svåråtkomliga platser.

Det har naturligtvis ett pris. Och det kan bli en konkret konsekvens av minskat humanitärt bistånd. Organisationer kan tvingas fokusera på att stödja människor på platser som är lättare att nå och där kostnaderna är lägre. Då ökar risken att människor med de största behoven i svåråtkomliga områden lämnas utan stöd.

Vi verkar befinna oss vid en kritisk punkt. Samtidigt som rika regeringar minskar sina biståndsbudgetar ser vi också individer, näringslivet och andra som är beredda att kliva fram och stödja lokalsamhällen och organisationer som NRC. Den generositeten kan inte ersätta institutionell finansiering.

Men om vi återigen bortser från de enorma siffrorna över de hundratals miljoner människor som behöver hjälp och i stället tänker på ett enskilt samhälle och vad de pengar som kommer från individer och familjer kan göra, kan de verkligen göra en enorm skillnad.

Det finns flykting- och fördrivningskriser som fortsätter i åratal eller till och med årtionden. Vad är poängen med humanitärt bistånd om kriserna aldrig verkar ta slut?

Jag tror att man kan känna en trötthet inför biståndet. Det har gått år efter år och årtionde efter årtionde för oss som står utanför och för givare som finansierar biståndet. Men det jag säger till dig är: föreställ dig hur det är för någon som lever mitt i dessa till synes oändliga kriser.

Föreställ dig någon som bor i östra delen av Demokratiska republiken Kongo, till exempel. Det kan vara någon som kanske har tvingats fly från sitt hem för tredje, fjärde eller femte gången. En mormor eller farmor som inte bara själv har tvingats fly, utan som nu har sett sina barn behöva fly och sina barnbarn behöva fly.

Även om vi ibland kan känna oss trötta på att ge, låt oss tänka på hur trötta de människor är som aldrig har fått möjlighet att sluta fly.

Är det nu vi ska säga:

– Vi kommer inte att stödja dig?

Det är inte den kvinnan eller det barnet som har orsakat konflikten, och det är absolut inte rätt tid att vända dem ryggen.

Och finns det någonsin ett sådant tillfälle? Låt oss gå tillbaka till det tioåriga barnet.

Med några års mellanrum är det ett nytt tioårigt barn som tvingas fly.

Och var och en av dem har rätt till utbildning.

Var och en av dem har rätt till rent vatten och mat. Och till en trygg plats att bo på.

Ska vi verkligen vända dem ryggen?