DR Kongo: En mamma, tre barn och en omvärld som vänder bort blicken

Zawadi förlorade sin make och allt hon ägde när beväpnade män attackerade och plundrade hennes hem i Peti i östra Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo). Efter att ha begravt honom tog hon sina tre barn och flydde.

Blicken är allvarlig. Barnen står tätt intill henne framför den enkla hyddan av grenar och presenningar som nu är deras hem. De kom hit för en vecka sedan och fick först bo i en provisorisk hangar tillsammans med andra internflyktingfamiljer. Nu har de fått den här hyddan i ett läger för internflyktingar i Kitshanga, några kilometer söder om hennes hemby.

Tvåårige Bienvenue sitter på Zawadis arm och tuggar på en brödbit. Döttrarna Ciza, 5, och Florence, 8, håller sig tätt intill sin mamma. Hon sätter sig på träbänken utanför hyddan med Bienvenue i knät och börjar amma honom.

– Hur min dag har varit? upprepar Zawadi. Jag vaknade tidigt och gick ut för att tigga. Någon gav mig lite gröt och sa åt mig att gå hem och laga mat till mina barn. I kväll ska jag gå ut igen för att tigga mer mat. Så ser mitt liv ut. Barnen och jag är hungriga hela tiden.

Brutalt våld

Från Norwegian Refugee Councils (NRC) landkontor i Goma, huvudstad i provinsen Nordkivu, tar bilresan till Kitshanga omkring fyra timmar norrut på vägar som bitvis är nästintill ofarbara. Färden går genom grönskande bergslandskap och områden som präglas av en konflikt där frontlinjer och maktförhållanden ständigt förändras. Fågelvägen är avståndet omkring 85 kilometer. Det vackra, gröna landskapet står i skarp kontrast till verkligheten för människorna som bor här och deras berättelser om det brutala våld som genomsyrar vardagen.

Regnperioden, med skyfall och åskväder nästan varje natt, sätter tydliga spår. Vägarna är fulla av lera och stora vattenpölar. På vissa platser blockerar nedfallna träd delar av vägen. Människor berättar att regnvatten läcker in i husen om nätterna. När skymningen faller börjar myggorna surra.

I områdena runt Kitshanga kan våldet när som helst tvinga människor att fly sina hem. För Zawadi var det inte länge sedan hon tvingades lämna allt.

– Jag bestämde mig för att fly tillsammans med mina barn, säger hon. Jag kan inte återvända dit.

Väpnade grupper strider om kontrollen

Zawadis berättelse är långt ifrån unik. DR Kongo befinner sig i en av världens mest långvariga och komplexa humanitära kriser. Berättelser om brutalt våld, övergrepp, matbrist och människor på flykt är många. Ändå får krisen mycket lite internationell uppmärksamhet.

Landets historia har präglats av väpnad konflikt sedan 1996. Över 200 väpnade grupper strider om kontrollen över mark och naturresurser i landet. Av dem är omkring 120 verksamma i Nordkivu. Våldet har ökat under de senaste åren och fattigdom har blivit en del av vardagen för människor runt om i landet. Väpnade grupper kämpar om kontrollen över olika områden, statens närvaro är svag och civila hamnar mitt i konflikten.

Miljontals människor har tvingats fly, ofta flera gånger. Familjer lever under otrygga förhållanden utan tillgång till mat, bostad, rent vatten eller sjukvård. Barn kan inte gå i skolan, familjer splittras och människor utsätts för våld och övergrepp. Det handlar inte bara om en konflikt mellan olika grupper. Den påverkar varje del av vanliga människors liv.

En försummad kris i över tio år

DR Kongo är det enda land som varje år har funnits med i NRC:s rapport om världens mest försummade fördrivningskriser. Tio års data visar att krisen och behoven i landet är väl kända. Antalet människor på flykt har dokumenterats, humanitära insatsplaner har tagits fram och kostnadsberäknats, och varningar har utfärdats år efter år, bland annat i rapporten om världens mest försummade fördrivningskriser.

Det som har saknats är långsiktig finansiering, ansvarsutkrävande och politisk vilja att möta människors behov och hantera de bakomliggande orsakerna till våldet.

Under 2025 försämrades situationen kraftigt i östra DR Kongo. Striderna i provinserna Nordkivu och Sydkivu intensifierades och tvingade familjer på flykt, ibland tre eller fyra gånger under samma år. I den nordöstra delen av landet drabbades invånarna i provinsen Ituri av sammandrabbningar mellan etniska grupper, väpnade aktörer och utländska styrkor. Byar förvandlades till frontlinjer, skolor blev militärförläggningar, försörjningsmöjligheter gick förlorade och civila lämnades utan någon säker plats att söka skydd.

Ebola sprids

Över sex miljoner kongoleser är nu på flykt inom sitt eget land. Det här är inte en isolerad kris. Konflikterna i DR Kongo hänger samman med globala frågor, från kolonialhistoria till dagens efterfrågan på mineraler som används i batterier och mobiltelefoner. DR Kongo är ett land rikt på naturresurser, men befolkningen får inte ta del av rikedomarna.

Våren 2026 drabbades landet av ännu en kris. Ett nytt utbrott av ebola, en allvarlig infektionssjukdom med hög dödlighet, sprider sig i den östra delen av landet. Viruset har sannolikt cirkulerat bland befolkningen i flera veckor utan att upptäckas. Begravningar av personer som avlidit i sjukdomen och transporter av deras kroppar har bidragit till ökad smittspridning. Utvecklingen av nya fall under de senaste veckorna tyder på att utbrottet växer snabbt.

De försvagade systemen för sjukdomsövervakning efter förra årets omfattande nedskärningar i de globala biståndsbudgetarna har dessutom försvårat arbetet med att bekämpa utbrottet. Under åren fram till 2025 spelade finansiering från USA:s regering en avgörande roll för beredskapen inför sjukdomsutbrott och för hälsoinsatserna i frontlinjen i östra DR Kongo.

NRC har arbetat här i 25 år

Under sina 25 år i landet har NRC byggt upp ett gott anseende som en pålitlig humanitär organisation. Att NRC kan ta sig fram på den gropiga vägen mellan Goma och Kitshanga beror inte bara på robusta fordon och skickliga förare. Det handlar också om det förtroende organisationen har byggt upp hos de olika grupper som verkar i området och bland lokalbefolkningen.

I DR Kongo arbetar NRC på flera sätt som är ovanliga jämfört med många andra humanitära organisationer:

Genom insatser för boende, vatten och utbildning hjälper NRC människor som har tvingats på flykt och personer som har kunnat återvända hem efter att ha varit på flykt.

Genom juridiskt stöd hjälper NRC människor att återta kontrollen över sina liv. I praktiken innebär det att NRC stödjer människor att 1) återfå mark eller bostäder som de förlorade när de tvingades fly, 2) skaffa identitetshandlingar så att de kan arbeta eller få tillgång till samhällsservice och 3) förstå och göra sina rättigheter gällande.

Genom kontantstöd ger NRC människor större frihet att själva fatta beslut. Organisationen är en av de ledande aktörerna inom det som kallas Multipurpose Cash Assistance (MPCA). Det innebär att människor får pengar direkt i stället för färdiga nödhjälpspaket. Familjerna kan då själva prioritera om pengarna ska gå till mat, hyra, mediciner, skolavgifter eller andra nödvändiga utgifter.

NRC finns på plats i några av de mest avlägsna och konfliktdrabbade områdena. I östra DR Kongo finns många platser som är mycket svåra att nå på grund av konflikten, dåliga vägar och säkerhetsrisker. Organisationen når människor som annars skulle stå utan stöd. Det kräver en långsiktig närvaro, lokala nätverk och stor erfarenhet av att arbeta i komplexa och riskfyllda miljöer. Det är några av de faktorer som gör att NRC kan nå människor som annars riskerar att glömmas bort i en försummad kris som den i DR Kongo.

I områden som Kitshanga genomför NRC regelbundet behovsbedömningar för att kartlägga behoven hos nyanlända internflyktingar, som Zawadi och hennes barn.

Hoppas få se barnen växa upp

I lägret vågar Zawadi inte hoppas på en bättre framtid.

– Vårt liv här ser ut som det gör eftersom vi inte har någonting. Men även om jag hade haft möjlighet och råd att återvända skulle jag inte göra det. Till en plats där människor blir dödade i sina egna hem medan de sover. Många huggs ihjäl där. Det är en fruktansvärd plats.

Det hon önskar mest av allt är att få se sina barn växa upp i trygghet.

– Det skulle göra mig så lycklig. Hur skulle jag kunna önska mig något mer än det? Särskilt nu när mannen som jag skulle uppfostra dem tillsammans med inte längre lever. Den dag jag får se mina barn växa upp kommer jag att tacka Gud.