I över ett decennium har Centralafrikanska republiken varit drabbat av konflikt, med fortsatt närvaro av väpnade grupper. Våld mot civila och effekterna av klimatförändringarna fortsätter att tvinga människor att fly från sina hem.
Nana kan äntligen återfå sitt hem
Många kränkningar av skyddet och incidenter som drabbar olika grupper kvarstår i hela landet. Konflikten fortsätter att ödelägga många områden med ekonomisk potential, vilket påverkar människors välbefinnande och rättigheter och orsakar tvångsförflyttningar och andra skyddsproblem som tillgång till bostäder, mark och äganderätt.
Nana, 49, bodde tidigare i Berberati i västra Centralafrikanska republiken med sina två barn. År 2014 drabbades hennes område av våld. Nana bevittnade fasor som hon aldrig kommer att glömma.
– Helt plötsligt började det skjutas överallt, från morgon till kväll. Människor dödades överallt. Jag såg människor dö framför mina ögon, det var fruktansvärt. Jag var så rädd, minns hon.
På grund av de intensiva striderna och sitt ursprung kände sig Nana inte längre säker. Hon fruktade för sin familj och hade inget annat val än att fly för att söka skydd i en annan stad. Så småningom lyckades hon ta sig över gränsen till grannlandet Kamerun.
– Vi flydde och gick i flera dagar för att ta oss ut ur Berberati. Varje gång vi hörde skott gömde vi oss. När vi kom till Gamboula lyckades vi till slut hitta ett fordon som kunde ta oss till Kentzou [i östra Kamerun]. Alla flydde, och det var upp till den starkaste. Vi förlorade det mesta av de små besparingar vi hade, säger hon.
Veckor blir till år
Nana trodde att situationen snart skulle återgå till det normala. Men det blev inte som hon hade föreställt sig.
– Vi stannade i några veckor i ett samhälle som välkomnade oss. Men det kom fler och fler människor från Centralafrikanska republiken varje dag, och eftersom vi inte hade någon försörjning tvingades vi flytta till flyktinglägret i Lolo, säger hon.
Hon trodde att hon och hennes familj skulle stanna i Kamerun i några månader, men det slutade med att de stannade i 10 långa år. Under hela den här tiden hade Nana inte glömt vad hon hade lämnat bakom sig, och särskilt inte det hus som hon hade byggt från grunden tillsammans med sin avlidne make. Men hur skulle hon kunna hoppas på att hitta det igen efter så många år?
– Jag brukade få nyheter från vissa människor som hade återvänt till landet, att en kvinna hade ockuperat mitt hus och att hon sa att hon aldrig skulle lämna det, minns hon.
Många kränkningar av skyddet och incidenter som drabbar olika grupper kvarstår i hela landet. Konflikten fortsätter att ödelägga många områden med ekonomisk potential, vilket påverkar människors välbefinnande och rättigheter och orsakar tvångsförflyttningar och andra skyddsproblem som tillgång till bostäder, mark och äganderätt.
Nana, 49, bodde tidigare i Berberati i västra Centralafrikanska republiken med sina två barn. År 2014 drabbades hennes område av våld. Nana bevittnade fasor som hon aldrig kommer att glömma.
– Helt plötsligt började det skjutas överallt, från morgon till kväll. Människor dödades överallt. Jag såg människor dö framför mina ögon, det var fruktansvärt. Jag var så rädd, minns hon.
På grund av de intensiva striderna och sitt ursprung kände sig Nana inte längre säker. Hon fruktade för sin familj och hade inget annat val än att fly för att söka skydd i en annan stad. Så småningom lyckades hon ta sig över gränsen till grannlandet Kamerun.
– Vi flydde och gick i flera dagar för att ta oss ut ur Berberati. Varje gång vi hörde skott gömde vi oss. När vi kom till Gamboula lyckades vi till slut hitta ett fordon som kunde ta oss till Kentzou [i östra Kamerun]. Alla flydde, och det var upp till den starkaste. Vi förlorade det mesta av de små besparingar vi hade, säger hon.
Veckor blir till år
Nana trodde att situationen snart skulle återgå till det normala. Men det blev inte som hon hade föreställt sig.
– Vi stannade i några veckor i ett samhälle som välkomnade oss. Men det kom fler och fler människor från Centralafrikanska republiken varje dag, och eftersom vi inte hade någon försörjning tvingades vi flytta till flyktinglägret i Lolo, säger hon.
Hon trodde att hon och hennes familj skulle stanna i Kamerun i några månader, men det slutade med att de stannade i 10 långa år. Under hela den här tiden hade Nana inte glömt vad hon hade lämnat bakom sig, och särskilt inte det hus som hon hade byggt från grunden tillsammans med sin avlidne make. Men hur skulle hon kunna hoppas på att hitta det igen efter så många år?
– Jag brukade få nyheter från vissa människor som hade återvänt till landet, att en kvinna hade ockuperat mitt hus och att hon sa att hon aldrig skulle lämna det, minns hon.
Olösta marktvister
Nanas historia är bara en av tusentals i Centralafrikanska republiken. Bostads-, mark- och äganderättigheter (HLP)* utgör en särskild utmaning. Sekundär ockupation, där människor flyttar in i hem där ägarna har tvingats fly, är en av de största konsekvenserna av konflikten. Effekterna av detta märks fortfarande, mer än 10 år senare.
Konflikten har lett till många kränkningar av HLP-rättigheter. Befintliga HLP-utmaningar har förvärrats av förstörelsen och plundringen av hem i många områden och de massiva befolkningsrörelserna. Enligt uppgifter från övervakningen av skyddet registrerades 12 552 fall av kränkningar av äganderätten under 2024.
Eftersom säkerhetsläget i Centralafrikanska republiken har varit relativt lugnt i flera år återvänder allt fler människor i hopp om att få tillbaka sina ägodelar. För dem som har förlorat allt och saknar dokument som bevisar äganderätten är det tyvärr mycket svårt att få tillbaka sina ägodelar.
Som svar på denna situation arbetar Norwegian Refugee Council (NRC) med stöd från Europeiska unionen för att skydda fördrivna människors HLP-rättigheter och främja varaktiga lösningar på fördrivning. Totalt 11 HLP-mekanismgrupper inrättades över hela landet för att stödja en fredlig lösning av egendomstvister, inklusive en i Berberati.
De sex medlemmarna i grupperna för samhällsmekanismer i Berberati får stöd av lokala myndigheter för att analysera och hantera varje tvist på ett rättvist sätt. Målet är att hitta varaktiga lösningar för de människor som berörs.
– Jag hörde talas om den här samhällsmekanismen och tänkte att jag skulle prova den för att försöka få tillbaka mitt hus. Och jag hade inte fel. Men det tog tid och jag var tvungen att kämpa eftersom kvinnan som ockuperade mitt hus inte ville flytta, säger Nana.
När Nana återvände till Centralafrikanska republiken hyrde hon ett litet hus för 1 500 centralafrikanska franc per månad i väntan på att få tillbaka sitt hus. Efter flera månaders strider och diskussioner med de olika myndigheterna kunde hon glädja sig åt att få tillbaka sitt hus 2024.
– Jag hittade mitt hus i ett bedrövligt skick, men jag fick i alla fall tillbaka det. Det är allt jag har kvar här i livet och som jag vill lämna som ett arv till mina barn, säger hon.
Totalt 66 fall av sekundär ockupation hanterades av grupper för samhällsmekanismer under 2024 i de västra prefekturerna Nana-Mambéré och Mambéré-Kadey. Dessa fall omfattade två butiker, 50 hus och 14 tomter, vilket gjorde det möjligt för människor att återfå sin egendom.
Dessutom genomförde NRC informationssessioner för nästan 500 personer om vikten av att respektera HLP-rättigheter, främja samhällsbaserat skydd och samarbetsmetoder för att lösa tvister om bostäder, mark och egendom.
Kvinnor stöter på hinder när det gäller bostads-, mark- och äganderätt
Fördrivna personer har svårt att få tillgång till sin bostads-, mark- och äganderätt eftersom de måste lämna sina hem, gårdar och annan mark och egendom. Brist på pengar och möjligheter tvingar dessutom fördrivna personer och värdsamhällen att använda sig av negativa copingmekanismer för att tillgodose sina behov. Detta gör dem mer sårbara för exploatering och könsbaserat våld, vilket särskilt drabbar kvinnor och flickor.
Generellt sett har hushåll som leds av kvinnor en högre försörjningsbörda än hushåll som leds av män. Det innebär att de ofta har fler barn eller äldre släktingar att försörja samtidigt som de har färre arbetande vuxna. Fattigdomen i dessa familjer förvärras när könsbaserade arvslagar berövar kvinnor tillgång till en avliden eller försvunnen makes egendom.
Även före en konflikt är kvinnor missgynnade när det gäller HLP-rättigheter. Markägande är fortfarande till stor del begränsat till män, både enligt tradition och lag. Globalt sett är mäns markinnehav nästan tre gånger så stort som kvinnors. Arv är grundläggande för att ackumulera tillgångar, inklusive mark, men ofta har kvinnor och flickor sämre arvsrätt än män och pojkar.
Med den fortsatta minskningen av humanitär finansiering kommer människor som drabbats av fördrivning att fortsätta att möta utmaningar när det gäller att säkra sin mark och egendom. Detta kommer att få långsiktiga konsekvenser, eftersom investeringar i att tillgodose grundläggande behov blir mindre effektiva utan säkra mark- och äganderätter. Det är därför viktigare än någonsin att insatserna intensifieras för att ge dessa människor varaktiga lösningar och en ljusare framtid.
____________________________________________________________________________________
* Bostads-, mark- och äganderätt bygger på internationell rätt och rätten till en lämplig bostad, och är det som gör det möjligt för människor att bo på sin mark och nyttja sin egendom.