Gaza: reaktioner på vapenvilan

När detaljerna i avtalet börjar klarna och de första stegen i vapenvilan genomförs skickar våra kollegor på plats in sina reaktioner via röstmeddelanden i WhatsApp.

”Vi behöver få tillbaka vårt liv – även om det bara är en del av det.”

Reham Khalaf, HR- och administrativ koordinator på NRC Palestina

– Ärligt talat vet jag inte vad jag ska säga. Känslorna är helt blandade. Jag är förstås glad över att elden äntligen ska upphöra och allt det där, men samtidigt ledsen över de två år som bara försvann ur våra liv och våra barns liv. Landet är förstört. Borta. Mitt hus stod i nästan två år, och med den senaste upptrappningen försvann det också. Folk känner glädje, men samtidigt en klump i halsen, smärta – ett stort sår. Alla våra minnen är borta.

– Först måste vi bygga upp oss själva inifrån, för så mycket har gått sönder i oss som människor efter allt vi gått igenom. Vi måste börja om. Vi behöver säkra leveranser av material och varor så att vi kan köpa dem med värdighet och respekt, inte som under svältperioden. Vi behöver återuppbyggnad – gator, infrastruktur, avlopp och skolor för våra barn. Vi behöver så mycket. Vi behöver vårt liv tillbaka, om så bara en del av det. 

”Är det här sant – eller inte?”

Abdallah Baker, HR- och administrativ handläggare på NRC Palestina

– Det var ett ögonblick som sinnet inte kunde ta in. Vi hörde nyheten men kunde inte tro det – var det verkligen sant? Känslorna var blandade: lättnad över att Gud skyddat oss, våra bröder, våra familjer och släktingar, men också sorg över allt vi förlorat.

– Min personliga förhoppning är att säkerhet och trygghet ska råda och att vi ska få leva i fred som tidigare. Förhoppningsvis är detta det definitiva slutet på kriget. Jag hoppas att striderna inte börjar igen – varken i den kommande perioden eller i den andra fasen. Det här kommer, inshallah, att hjälpa oss att börja om, bygga upp igen, fortsätta våra liv och hjälpa människor på ett bra sätt. Vår största förhoppning är att få leva ett värdigt liv, som människor i resten av världen.

”Jag vill inte tro på det – för jag orkar inte bli besviken igen.”

Haneen Ajjour, ekonomikoordinator på NRC Palestina

– Ärligt talat känner jag ingenting. Jag tror att jag kommer att förbli så. Jag vill bara sova och hoppas att allt är okej. Att bombningarna upphör, att flygplanen försvinner, att jag kan somna och känna att kroppen är hel – benen, händerna, mina barn, min man och människorna omkring mig.

– Sedan tänker jag: är det här verkligt eller inte? Jag vill inte tro på det, för jag orkar inte bli besviken igen. Sorgen när allt faller samman på nytt är ännu värre. Jag vill vara glad, men jag är rädd för att vara det.

– Jag begär inget mer än det jag har, för jag har ingen energi kvar. Jag är i Deir al-Balah nu, i centrala Gaza. Jag stannade i Gaza ett tag, men sedan fick vi order att lämna. Nu bor vi i tält.

– Jag undrar hela tiden: kommer jag att kunna återvända till Gaza stad? Vad har hänt där? Jag vågar knappt fråga vad som hänt med mina föräldrars hus eller grannarna, för det gör så ont. Att återvända och se vad Gaza stad har blivit ger en rysning. Det är väldigt smärtsamt. Även här står bara ett par hus kvar – resten är tält. Men ändå är det inte som i Gaza stad, där förstörelsen är total och kroppar ligger kvar under rasmassorna. Det är fruktansvärt.

”Jag väckte min fru och sa: ’Kriget är över.’” 

Mohammed El Aklouk, informationssamordnare på NRC Palestina

– Klockan var två på natten när meddelandena började komma. En vän skickade ett röstmeddelande: det kan komma ett besked om vapenvila när som helst. Jag var halvvaken, tog upp telefonen och började scrolla i nyhetsflödet. Donald Trump hade redan postat på X (tidigare Twitter) att ett avtal nåtts mellan Hamas och Israel. I några sekunder stod allt stilla. Jag kunde inte ta in det.

– Som informationssamordnare behövde jag verifiera uppgifterna. Jag kontrollerade andra källor. Det stämde. Trump hade verkligen postat det.

– Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag väckte min fru och sa: ”Kriget är över.” Hon såg förvirrat på mig och svarade: ”Vad pratar du om? Det är mitt i natten, det finns inga nyheter.” Jag sa: ”Jo, Trump har precis meddelat det. Kriget är över – eller åtminstone den första fasen, och de har ett avtal.” Hon sa att jag skulle väcka barnen och berätta. Så jag gjorde det.

– Barnen förstod inte riktigt först. De tog genast sina telefoner för att se själva. Känslorna var blandade och svåra att beskriva. När de såg nyheten sa jag till min fru: ”Det är sant. Kriget är över.”

– Hon frågade: ”Betyder det att vi kan återvända till Gaza stad?” Jag svarade: ”Ja, vi hoppas det.”

– Min lille son såg på mig med stora ögon och frågade: ”Betyder det att vi kan äta kött och kyckling igen, pappa?” Jag log och svarade: ”Ja, inshallah, snart.” Den frågan slog mig rakt i hjärtat. Han hoppade av glädje – ren, uppriktig glädje.

– Jag skickade ett meddelande till min bror i vår familjechatt. De sov fortfarande. Femton minuter senare svarade en av dem: ”Skämtar du? Drömmer du?” Jag sa: ”Nej, det är på riktigt.” Han frågade: ”Väckte du pappa?” Jag svarade: ”Nej, låt honom sova. Jag berättar i morgon.”

– Inom några minuter växlade känslorna mellan misstro och glädje. Min fru kramade mig, vi kramade barnen och tackade Gud för att vi alla var i säkerhet. Det värsta kapitlet i våra liv var över. Ett nytt, vackert kapitel kunde börja.

– Vid 02.15 hördes ljud från tälten runtomkring: applåder, visslingar, människor som ropade av glädje. Vi sprang till fönstren. Gatorna var levande. Vanligtvis är Gaza tyst vid den tiden, men nu hördes skratt, sång och rop: ”Kriget är över, kriget är över!” Samtidigt strömmade gratulationsmeddelanden in på telefonen.

– Den natten – natten till den 9 oktober – kunde ingen sova. Vi följde nyheterna, analyserna, spekulationerna. Alla frågade: Ska vi få återvända till Gaza stad? Är det sant eller inte? Men glädjen i människors ögon – den gick inte att beskriva. Många började packa sina saker, redo att åka så snart återvändandet tilläts.

– Det var en stund av verklig lycka, blandad med misstro, rädsla och hopp. Lycka över att kanske få återvända hem, men också oro för vad som väntar där. Ändå bad jag i det ögonblicket att detta skulle vara den sista mörka natten vårt folk någonsin behövde leva igenom.

”Det verkar som att mardrömmen äntligen tar slut.”

Salma Altaweel, kontorschef för norra Gaza på NRC Palestina
Ur en intervju med CNN den 9 oktober 2025

– På plats är känslorna blandade – en blandning av glädje och misstro. Efter två år av obeskrivligt lidande trodde många att det aldrig skulle ta slut. Och nu, äntligen, detta. Det verkar som att mardrömmen äntligen tar slut, och att vi kan börja läka från allt vi gått igenom.

– Alla här är utmattade och helt tömda på krafter. Nu märker vi lättnad och glädje över att kriget upphör. Men vi vet att det inte är slutet. Vägen framåt är lång. Landet är sönderbombat och kommer att kräva enorma insatser för att byggas upp och skapa drägliga förhållanden för människor i Gaza.

– Det första människor vill nu är att få återvända till sina hem och områden, även om de flesta hus är förstörda. Många av dem som tvingats fly lever i fruktansvärda förhållanden – utan tält, utan skydd, mitt på gatorna.

– Rasmassorna är enorma. Nästan hela Gaza – uppemot 95 procent – är förstört. Fortfarande ligger döda kroppar kvar under spillrorna, vilket sätter ett djupt känslomässigt spår hos alla som lever här.

– Gaza stad är belägrad och människor saknar tillräckligt med mat. Livsvillkoren är extremt svåra, särskilt i Gaza stad.

– När vapenvilan träder i kraft och avtalet börjar genomföras – och vi hoppas att det hålls – kommer förändringarna förhoppningsvis att börja märkas. Men det kräver också att givarländerna fullföljer sina löften. De måste bidra med mer finansiering så att vi kan utöka och upprätthålla vårt arbete, röja undan rasmassor och skapa förutsättningar för människor att återvända och börja återuppbygga Gaza.