Plötsligt är du inte längre ensam

Den magiska jackan

Vi träffar psykologen Zemir Popovac för att prata med honom om vad gåvor betyder i människors liv. Han börjar med att berätta en historia ur sitt eget liv:

– Jag kommer att tänka på något trevligt som hände mig här i Norge, minns Popovac, som växte upp i forna Jugoslavien och kom till Norge som krigsflykting när han var 18 år.

Han fortsätter:

– Min lillebror och jag kom hit sommaren 1993 och placerades på ett asylboende i Gjøvik (en stad i östra Norge). Kort efter att vi kommit samlade några grannar in kläder som de inte längre behövde. Vi fick de där kläderna. Jag kommer ihåg en snygg höstjacka. Den var beige och hade fleecefoder. Efter att jag hade börjat använda den upptäckte jag att det var en sorts jacka som bars av pensionärer i Gjøvik.

Han småskrattar innan han fortsätter:

– Det var med andra ord inte någon trendig tonårsjacka, och jag var 18 år. Men i stället för att tycka att jackan inte passade mig och hänga undan den, tänkte jag att den säkert hade burits av någon av de där tuffa gamla männen. Jag hade sett att äldre norrmän var vältränade och sportiga. Så jag beslutade mig för att jackan hade använts av en av de där tuffa killarna som åkte rullskidor. Jag tänkte: ”Jag vill ha den där jackan.”

Popovac ler och slår ut med armarna:

– Det var lite som att låna morfars rock. Man blir liksom en större version av sig själv, eller hur? På något sätt får man några av den föregående ägarens egenskaper. Det fick mig att tänka på att det fanns någon form av relation mellan mig som mottagare och den okända givaren. Plötsligt var jag inte ensam.

Gåvan är ”bara” ett medel

På skrivbordet ligger en stapel med böcker om mänskligt beteende och psykiska processer. Titlar som: Protecting the Self, The Inner Conversation och The Heart and Soul of Change.

Popovac fortsätter berättelsen om jackan:

– Jag kommer också ihåg att den var tvättad och ren. Det fick mig att inse att någon hade gjort en ansträngning för att göra detta för mig. En ansträngning för att försäkra sig om att den som skulle få jackan – i det här fallet jag – skulle få en ren jacka. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det fanns mycket omtanke i den gesten.

Men det är en sak att göra något bra för andra i lokalsamhället, eftersom man då ser med egna ögon att det har en positiv effekt. Är det annorlunda att hjälpa människor som bor i en helt annan del av världen?

– Du kan fråga dig själv: "Varför ska jag ge något till en biståndsorganisation?" Är det för att någon annan ska märka att du gör det? Är det för att du vill förbättra din status på något sätt? Har det att göra med din ställning i ditt nätverk? Är det en viktig del av din identitet? Eller kan du sätta den handlingen i samband med dina inre värden? Värden som kanske inte någon annan ser. Gör du detta därför att det känns rätt att ge? Är det så att du när du ger – genom den handlingen – kan definiera dig som en bra människa?

Popovac återkommer till jackan.

– Den gamle man som gav mig jackan vet inte att jag har den. Men bara vetskapen om att du har gjort något som kan hjälpa andra gör att du får ett bättre grepp om dina egna värden. Och du kan genom din handling ytterligare stärka dig själv som person.

Han förklarar att en gåva alltid bär med sig en relation – och det är det allra viktigaste. Därför att gåvor egentligen inte handlar om att få saker eller presenter. De handlar om relationer:

– Hela konceptet att "ge gåvor" – utbyta saker med varandra – handlar egentligen om att stärka banden. Gåvan är därför egentligen bara ett medel, säger han.

Ge för att stärka dig själv

Men kan den psykiska hälsan påverkas av att ge gåvor?

Ja, menar Popovac:

– Särskilt när vi befinner oss i sårbara situationer. Jag säger ofta att det bästa du kan göra för din egen hälsa är att ge något till andra. Psykologisk forskning visar att människor med depressiva tillstånd, och ofta jobbiga upplevelser, faktiskt kan känna sig lite bättre om de engagerar sig i ideellt arbete. Om du gör något bra för andra, gör du något bra för dig själv.

***

Popovac gräver fram dikten ”Ett er nødvendig” (Ett är nödvändigt) av den norska poeten Hans Børli och frågar:

– Varför inte sprida lite av ditt ljus?

***

Ditt sanna jag

Men det är lätt att förtvivla och förlora hoppet när man ser hur mycket smärta som finns i världen. Kanske är det inte så motiverande att ge en gåva?

– Då sätts du i nästan på ett slags prov: vad kan du göra för att bevara det goda i dig själv? Och du kan handla utifrån dessa värden. Handla utifrån att det är rätt för dig att göra det. Och inte för att någon kommer att applådera dina handlingar, svarar Popovac.

Han tillägger:

– Då blir du den människa du vill vara. Det förhållandet att vi faktiskt kan påverka vilket slags människa vi vill vara imorgon – och att vi definierar oss själva genom våra handlingar – är verkligen en otroligt kraftfull förmåga. Att bara handla i linje med detta värde är oerhört befriande och bra. Kierkegaard säger att vi kan handla som sanna människor.

"Jag ser dig"

Enligt Popovac är det att ge varandra saker kanske ett av världens äldsta teckenspråk. Det har funnits hos oss sedan de första människorna.

– Föreställ dig det ögonblick då detta fokusskifte skedde hos människan. Från att "jag tänker på mig själv och upplever mig som ensam" – till att plötsligt bli medveten om "den andra". Att erkänna den andra och bli beroende av varandra. "Jag ser dig. Jag erkänner dig. Vi delar. Och vi skapar band."

– Vi ser detta även hos ett antal andra primater, djur kan ge saker till varandra. Det visar ett slags beroende. Man kan helt enkelt beskriva det som en bekräftelse på empatisk kontakt. Vi sitter i samma båt och vi behöver varandra. Det är underbart. Det är ett slags fysiskt uttryck av omsorg, hänsyn och ömsesidigt beroende.

– Gradvis utvecklade vi språk som gör att vi kan säga ”jag bryr mig om dig” eller ”jag tänker på dig”. Men att ge har fortfarande sin egen styrka. En gåva är omsorg omsatt i handling. Det är en konkretisering, ett "bevis" på att någon tänker på dig.

Förlora dig själv

Hur är det med människan som får gåvan?

– Tänk exempelvis på flyktingar: genom att fly har de räddat sitt eget liv.

– Men att tvingas att fly utsätter den egna identiteten och upplevelsen av sig själv för en extrem påfrestning. Eftersom vi är varelser som är beroende av relationer. Vår identitet, vår upplevelse av oss själva skapas i och upprätthålls av våra relationer. Inom utvecklingspsykologin säger vi att barnet finner sig själv i moderns blick. I hur modern speglar barnet. Det barnet ser i moderns ansikte blir barnets bild av sig själv. Och den bilden följer oss faktiskt genom hela livet.

– När man tvingas att fly bryts många av dessa viktiga relationer, denna spegling. Så vilket värde har flyktingar? Vem finns där för att bekräfta personens identitet? Deras erfarenheter, känslor?

Personen "försvinner"?

– Ja, man kan faktiskt finna att upplevelsen av det egna jaget utsätts för hårt tryck. Men när man får en gåva, i mitt fall jackan, får man inte bara en jacka. Man får ett slags bekräftelse på upplevelsen av det egna jaget, att det finns någon som ser dig, säger Popovac.

Han förklarar att psykologer har ägnat sig åt att försöka kartlägga den här effekten. Vad händer faktiskt när någon ger dig något?

De har funnit fyra saker:

1. Du får bekräftelse på din egen existens: du finns, jag ser dig.
2. Du får bekräftelse på ditt eget värde: du är värdefull, jag bryr mig om dig.
3. Du får bekräftelse på "upplevelsens validitet": vad du upplever är verkligt, det är farligt, det är inte hälsosamt att känna på det sättet.
4. Du bekräftar en relation: Jag är inte ensam, det finns människor där ute som tänker på mig.

Gäller detta också när det handlar om stora biståndsorganisationer som kommer med lastbilar, och du köar med många andra för att få något du behöver, som mat?

– Absolut. Då tänker du: Det här kom till mig, Och du kanske frågar dig: Vem skickade det? Det finns människor som tänker på oss.

När gåvan är att bara finnas där

Popovac berättar om sin vän och kollega, psykologen Ajla Terzic:

– Alldeles efter sin examen fick hon uppdraget att vara psykolog för kvinnor i Srebrenica, det området i Bosnien och Hercegovina där det fruktansvärda folkmordet ägde rum. Det värsta krigsbrottet i Europa sedan andra världskriget, där över 8 000 män – unga och gamla – slaktades systematiskt. Kvinnorna som överlevde hade inga manliga släktingar kvar.

– Så kommer den här unga psykologen och förutsätts vara med dem som har denna överväldigande erfarenhet. Vad kunde hon göra? Hon placeras i en familj som bara har en man kvar. Och medan hon är där tar mannen livet av sig.

Popovac skakar lite på huvudet innan han säger:

– Förskräckligt. Och mitt i all denna smärta känner sig Ajla maktlös.

– Men sedan säger hon klokt till kvinnorna: ”Jag känner mig helt maktlös. Jag känner en sådan intensiv sorg med er.” Då säger en av de äldsta kvinnorna: ”Det är bra. För oss är det viktigt att du bara är här. Att du är ett vittne till vår sorg.”

– Det är relationen, närvaron av en annan som ser mig, som är allra viktigaste.