Libyen

Kommer han att tvingas välja Medelhavet igen?

Han var på flykt från krig, kidnappades av människohandlare och transporterades till Libyen. Han överlevde år av våld, tortyr, svält och slaveri. Idag bor ”Omar” med sin fru och dotter i den livsfarliga hamnstaden Tripoli. Den sista lösningen är Medelhavet.

Det är hjärtskärande, säger ”Omar” på min datorskärm. Vi träffas via Zoom. Han är i Libyens huvudstad Tripoli. Jag är på mitt hemmakontor i Oslo. Av säkerhetsskäl använder vi inte hans riktiga namn. Vi visar inte heller hans ansikte. Han är i 20-årsåldern. Han har en fru och en liten dotter.

– Jag har inga ord för hur grymt det är, fortsätter han.

Jag berättar för honom historien om den kurdisk-iranska pojken Artin. Den lilla pojken som bara blev femton månader gammal. Hans kropp, med parkasen på, hade varit i havet länge och drev i land på Karmøy i Norge på nyårsdagen 2021.

Tillsammans med sina föräldrar och två syskon var Artin i Engelska kanalen den 21 oktober, där de försökte nå hamnstaden Dunkirk i norra Frankrike. Det var dåligt väder. Den lilla båten började ta in vatten och kollapsade till sist. Pappan Rasoul Iran-Nejad (35), mamman Shiva Mohammad Panahi (35) och syskonen Anita (9), Armin (6) och Artin (1) omkom.

Läs bildtexten I en överlastad båt i Medelhavet väntar migranter och flyktingar från flera afrikanska länder på hjälp. Bilden togs 21 februari 2021. Foto: AP Photo/Bruno Thevenin

Medelhavsrutten är fortfarande en av de dödligaste migrationsvägarna i världen

De senaste månaderna har antalet flyktingar och migranter som passerar Medelhavet ökat kraftigt. Den 18 juni 2021 registreras att 677 migranter har förlorat livet i sina försök att korsa centrala Medelhavet och ta sig till Italien. Detta är en enorm ökning jämfört med samma period förra året, då det var 233 dödsfall.

Källa: IOM's Missing Migrants Project

Trots den kraftiga nedgången i antalet flyktingar och migranter som har kommit till Europa via centrala Medelhavet de senaste åren har dödligheten mer än fördubblats.

2017, när 119 310 migranter nådde Europa via Libyen och Medelhavet, dog en av 51 personer. 2018 dog en av 35 som försökte göra överfarten. I slutet av 2019 var det totala antalet migranter som nådde Europa så lågt som 14 560 – och minst en av 21 migranter dog.

Dessa siffror täcker inte det okända antalet migranter som har dött eller försvunnit efter att de skickats tillbaka till Libyen av den libyska kustbevakningen. Den libyska kustbevakningen får ekonomiskt stöd av EU för att stoppa båtarna. Det stödet tillhandahålls genom en fond i Italien, ”The trust fund in Libya”, till vilken Norge också bidrar ekonomiskt.

Källa: UNHCR

 

Omar vet att hundratals, till och med tusentals människor förlorar sina liv i Medelhavet varje år. Det är en resa han själv har gjort.

När han hör historierna om människorna, och särskilt barnen som Artin, är det naturligt att han tänker på sin egen dotter.

Hon är ungefär samma ålder.

Drömmer om Afrika

Omar har aldrig drömt om Europa. Han drömmer om att leva i frihet i ett afrikanskt land.

Läs bildtexten Intervjun med Omar gjordes på Zoom. Foto: NRC Flyktinghjälpen

Bara FN kan hjälpa honom med det. Men hoppet att de kommer att göra något för honom och hans lilla familj börjar minska kraftigt. Som han ser det ger UNHCR verkligen inte intrycket av att göra något betydelsefullt med hans ärende. De har ställt honom några frågor. Gett honom en lapp med ett ärendenummer.

Italien är å andra sidan bara en kort båtresa bort.

Att växa upp med krig

Det här är Omars berättelse:

Han föddes i ett av länderna i Afrikas horn, och för att skydda honom nämner vi inte vilket.

Afrikas horn är strategiskt beläget vid Röda havet och Adenbukten. Det är ett geografiskt område, som de flesta hör talas om i samband med konflikter. Eritrea, Etiopien, Somalia, Djibouti, men också Sudan, Sydsudan, Kenya och Uganda ingår ofta i konfliktbilden runt Afrikas horn.

När jag var tre år skadades pappa i strider. Det fanns ingen medicinsk hjälp. Skadorna gjorde honom gradvis sjukare. Efter ett år dog han.
Omar

– Min mamma tog på sig alla slags jobb hon kunde få i grannskapet, allt från hushållsarbete till matlagning. Min pappa drev ett taxiföretag med en motorcykel. Jag har en äldre bror, säger Omar och fortsätter:

– Det var inbördeskrigsliknande förhållanden i landet. När jag var tre år skadades pappa i strider. Det fanns ingen medicinsk hjälp. Skadorna gjorde honom gradvis sjukare. Efter ett år dog han.

– Minns du honom?

– Nej.

– Har du något fotografi av honom?

– Nej, svarar Omar.

Och tittar ner på bordsskivan.

På flykt – igen

1999, efter sin mans död, flydde Omars mamma med sina två söner.

De bodde några år i ett gränsområde i Kenya. Omar började så småningom skolan. Ständiga strider mellan väpnade grupper tvingade dem sedan åter på flykt. Den här gången tog de sig till den etiopiska sidan. 2015 och 2016 var situationen extremt våldsam med många sammandrabbningar där oskyldiga människor dödades. Omar, hans bror och hans mamma flydde mot den sudanesiska sidan. Då var de på den etiopiska sidan.

Läs bildtexten Flyktinglägret Um Rakuba ligger i Sudan, 70 kilometer från den etiopiska gränsen. Här har NRC Flyktinghjälpen inrättat en skola för barn som har fördrivits på grund av konflikter. Bilden är från december 2020. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Omar berättar:

– 2017 fick jag möjlighet att börja vid universitetet i Etiopien. Jag flyttade till staden för att bo på campus och studera samhällsvetenskap. Studierna betalades av de etiopiska myndigheterna. Men mat och olika utgifter som examensavgifter, var jag tvungen att stå för själv. Det var inte tillåtet att lämna campus, så jag kunde inte arbeta för att tjäna pengar. Om man inte har föräldrar eller andra som kan ge ekonomiskt stöd – hur ska man hantera det?

 

NRC Flyktinghjälpen är en av få organisationer med verksamhet i Libyen – vi startade 2017

I Libyen finns mer än en halv miljon flyktingar, migranter och asylsökande och många lever under mycket svåra förhållanden. De har få rättigheter och få möjligheter att få sin status legaliserad. De är sårbara och riskerar att utsättas för övergrepp.

Utbildning, husrum, vatten och sanitet och inte minst rättshjälp är något av allt det NRC Flyktinghjälpen bidrar med i Libyen.

– Många flyktingar och migranter hyr sina bostäder och vi stöder dem när husägare försöker höja hyran, säger Bushra Gleasa, som arbetar för NRC Flyktinghjälpen i Tripoli. Dessutom hjälper vi dem med födelseattester och identitetshandlingar, husrum och skola.

– Vi hjälper också många att kontakta relevanta myndigheter, fortsätter Bushra.

En av hennes uppgifter är att ge nyttig information när flyktingar och migranter ringer till vårt informationscenter. NRC Flyktinghjälpen arrangerar också informationsmöten i lokalsamhällena.

Läs mer om vårt arbete i Libyen.

 

Förlorade sin mamma och sin bror

– Det blev då nya strider och mord på oskyldiga civila där min mamma bodde. Hon började bli väldigt trött på att leva på flykt. Hon ringde mig flera gånger. Till slut ville hon korsa gränsen till Kenya, till flyktinglägret Kakuma där min bror fanns.

Läs bildtexten En översikt över flyktinglägret Kakuma i Kenya, från 2018. NRC Flyktinghjälpen bistår människor på flykt som lever i flyktingläger och i andra delar av Kenya. Det mesta arbetet sker i de norra områdena med torra klimat. Foto: Chris Muturi/NRC Flyktinghjälpen

– Telefonnumret som hon hade i Etiopien slutade fungera när hon lämnade landet. Så jag har inte pratat med henne sedan dess. Inte med min bror heller.

– Jag vet inte var de är eller hur de mår.

– Jag vet inte om de lever.

Vill till Sudan

Han hade varit student i fem månader. Den 22 januari 2017 satt Omar böjd över böckerna i universitetsbiblioteket. Han var hungrig. Han kunde inte koncentrera sig. Han tänkte bara på den hopplösa situationen han befann sig i.

Då bestämde jag mig för att åka i väg. Om jag skulle överleva var det den enda lösningen.
Omar

– Då bestämde jag mig för att åka i väg. Om jag skulle överleva var det den enda lösningen, säger Omar och fortsätter:

– Först tänkte jag på Kenya, men på den tiden var gränsen mer eller mindre stängd. Men kanske Sudan? Jag hade hört att man kunde få jobb där. Målet var att tjäna pengar så att jag kunde täcka de viktigaste sakerna, som mat, någonstans att sova och utgifterna för mina studier. Jag kom att tänka på en kille som jag var vän med på Facebook. Jag hade sett att han hade lagt upp en bild av sig själv från Khartoum (Sudans huvudstad, red. anm.). Jag skrev till honom och bad om råd.

– Han svarade: ”Det är inga problem att ta sig till Sudan.”

– Jag: ”Men jag har inga pengar.”

– Han: ”Inga problem! Det finns en grupp i Etiopien som ska resa över nu. Du kan kontakta dem och säga att du vill åka med. Hälsa från mig, bara.” Jag fick ett telefonnummer som jag ringde och en man svarade.

– Jag: ”Hej, jag vill åka till Sudan och min vän säger att du kan hjälpa mig. Men jag har inga pengar.”

– Mannen: ”Inga problem. Vill du åka imorgon? Jag kan hämta dig.”

I människohandlarnas nätverk

– Jag blev förvånad över att det var så enkelt och undrade varför de skulle hjälpa mig utan att få betalt för det. Men mannen försäkrade mig att det var helt okej och att om jag ville betala kunde jag göra det senare.

Nästa dag, klockan tio, kom mannen körande i en pickup för att hämta Omar. Han var kort och i 35-årsåldern. Han sa att Omar inte kunde ta med sig något bagage.

De körde i två timmar till en plats där en man från Eritrea och en annan från Etiopien väntade. Omar fick veta att han skulle resa med dem.
De fick mat. Allt verkade bra.

– Jag frågade mannen från Etiopien om han hade betalat något för resan. Han svarade: ”Nej, men jag har en bror i Sudan som har betalat för mig”, säger Omar.

På kvällen fick de veta att de skulle fortsätta i en minibuss. De körde en natt, mot Sudan. Det fanns ingen polis och inga vaktposter längs vägen. De kom till en stad. Där åkte de med chauffören hem till hans familj där det serverades mat och dryck. De övernattade. Nästa kväll skulle de åka vidare med en ny chaufför.

Omar blev överraskad när han såg att det var en Land Cruiser-polisbil som kom för att hämta dem klockan åtta på kvällen.

De körde fram till klockan tio på morgonen och fick varken mat eller dryck.

– Vi korsade gränsen till Sudan. Där väntade en grupp barn och vuxna, sammanlagt 20 personer. Nu var vi 23 personer som skulle åka till Khartoum. Vi fick en ny chaufför, en kille från Sudan. Han skulle köra oss till Khartoum.

Kidnappad

– På den tiden visste jag ingenting om människohandel. Jag anade fortfarande ingenting. Vi fick mat. Jag pratade med folk i gruppen som berättade att de hade väntat där i två, tre, fyra dagar. De hade alla kommit i mindre grupper, som vi.

 

Människosmuggling och människohandel

När det gäller människosmuggling har migranterna gett sitt samtycke till att smugglas till ett land, men offer för människohandel har antingen inte samtyckt eller så har de följt med under falska premisser. Människosmugglingen upphör vid ankomsten till en plats, men människohandel innebär fortsatt utnyttjande av offret. Till skillnad från smuggling kan människohandel äga rum inom ett lands gränser.

Offer för människohandel kan utnyttjas för prostitution, tvångsarbete eller tvångstjänster, såsom tiggeri, krigstjänst i ett främmande land eller organskörd.

Källa: Store norske leksikon

 

Omar säger att förutom föraren fanns det fem eller sex andra män med skjutvapen. Han tänkte att om de var poliser var det konstigt att de inte hade uniformer.

– Då började det gå upp för mig att de kanske hade kidnappat oss. Att de kanske skulle döda oss. Men varför gav de oss då mat?

Då började det gå upp för mig att de kanske hade kidnappat oss. Att de kanske skulle döda oss.
Omar
Läs bildtexten Människosmugglare på andra sidan Afrika, i Västsahara, lyfter upp en fiskebåt på en bil. Båten ska användas för att transportera migranter till Kanarieöarna. Bilden är från 22 december 2020. Foto: NTB Scanpix/AP Photo/Mosa´ab Elshamy

Det hängde inte ihop.

– Vi körde aldrig på ”normala” vägar, bara på vägar där ingen kunde se oss. Nu insåg jag att situationen var farlig.

Förbi Khartoum

Det var varmt. Omar och de andra sov på mattor på golvet i lagerbyggnaden. Män, kvinnor och barn. De hade tillgång till toalett och vatten för att tvätta sig. De fick mat och dricksvatten.

De fick veta de skulle få vänta några dagar innan de skulle hämtas av någon.

Sedan kom tre bilar. Åtta personer placerades i varje bil. I Omars bil fanns det tre kvinnor och i övrigt män plus chauffören och hans kollega. Det fanns skjutvapen i bilen. De körde i 24 timmar.

De kom till Khartoum vid elvatiden på kvällen. Där flyttades de till bilar med fönster som förhindrar insyn, men som de kunde se ut genom.

– Jag såg ett livligt stadsliv. Men till min stora förvåning stannade vi inte – vi körde bara vidare. Då tänkte jag att vi kanske skulle åka till någon av stadens förorter? Men vi körde i flera timmar. Tills vi kom till Sahara. Och där finns det ingenting. Absolut ingenting.

– Mitt i natten fick vi veta att vi skulle stiga ur bilen och vänta där. Sedan lämnade de oss bara. Vad skulle vi göra? Vi var nu ensamma, 23 personer. Inklusive flera barn och fem eller sex gravida kvinnor.

–Det var så kallt! Iskallt.

Mitt i Sahara

Efter en timme dök det upp sex bilar: Land Cruisers. Flera män hoppade ut med vapen.

– De fördelade oss, sex i varje bil, på flaken. Vi körde i tre dygn. Utan mat och vatten. Inte en droppe vatten. Vi fick ingenting. Ingenting! Jag tyckte så synd om kvinnorna och barnen. Alla började kräkas. Barnen grät, vi bönade och bad. Männen brydde sig inte.

– Mitt i Sahara låg det en stor lagerbyggnad. Det var ungefär sextio personer som sa att de hade varit inlåsta där i över femtio dagar. De kom från flera länder och hade alla haft Khartoum som sitt mål.

– Vi sov på golvet, två gånger om dagen fick vi makaroner och vatten. Efter två dagar hämtades vi av lastbilar och de flesta var tvungna att stå upprätt på flaken.

– Efter ett par dagars körning fick vi veta att vi skulle plockas upp av arabiska män.

– Och att vi skulle till Libyen.

 

Politik som kostar liv

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, vädjade den 26 maj i år till de libyska myndigheterna och till EU:s institutioner och medlemsstater att omedelbart ändra sin politik i Medelhavet.

Hon menar att när människor som korsar centrala Medelhavet dör eller misshandlas kan det inte kallas ”olyckor” utan att det är en konsekvens av konkret politik.

– Den verkliga tragedin är att allt lidande och alla drunkningar går att förhindra. Varje år dör människor för att hjälpen kommer för sent eller inte alls. De som räddas tvingas ibland vänta dagar eller veckor på att få komma iland. Det kan också vara så som vi nyligen har sett att de tvingas återvända till Libyen, som – och det har betonats vid otaliga tillfällen – inte är en säker hamn på grund av allt våld”, sade högkommissarien.

Läs bildtexten Omar försöker försörja sin fru och dotter genom de jobb han kan få. Han pratar sju språk, så han har också arbetat som tolk. Foto: NRC Flyktinghjälpen

Helvetet på jorden

– De kom i minst tio Land Cruisers. De var tungt beväpnade. Återigen delades vi in i grupper; den här gången tio personer per grupp. Om någon vågade ställa frågor, blev de misshandlade.

Omar säger att nästa destination var Kufra, som är ett distrikt beläget i den libyska öknen (Kufra eller al-Kufrah på arabiska, med gränser mot Egypten, Sudan och Tchad).

Han berättar att det är omöjligt att fly från Kufra, eftersom det ligger i Sahara.

Det här är ett område där människor säljs, precis som slavar såldes tidigare och fraktades på slavfartyg.
Omar

– Det här är ett område där människor säljs, precis som slavar såldes tidigare och fraktades på slavfartyg. För dem som gör det här reduceras mörka människor som jag till en vara att sälja, säger Omar och fortsätter:

– Det fanns en enorm byggnad, en hangar med cirka 350–360 personer. Kvinnor, män, barn. De hade varit inne i hangaren i ett år, två år, tre år. Jag såg att många var undernärda. Många var sjuka. De serverades bara vita makaroner morgon och kväll. Det fanns ingen medicin och ingen läkarhjälp. Människor dog av matbrist och sjukdomar.

– Både kvinnor och män våldtogs.

– Tortyr var vanligt förekommande. Och de som utförde tortyren var alltid våra egna landsmän. De här människorna arbetar för libyerna.

Tortyr på flera nivåer

– En grupp män hade till uppgift att få oss att ringa våra familjer för att be om pengar. Utanför hangaren fanns ett litet hus, två gånger tre meter, och därifrån fick vi ringa.

– Det var särskilt de som inte hade möjlighet att skaffa pengar, som utsattes för våld och tortyr. De skulle ”bearbetas”. Det kunde pågå i över två–tre månader. De flesta av dem dog.

– Så här går de till väga när det till exempel gäller kidnappade barn: Barnen tvingas ringa sina föräldrar, som naturligtvis är ifrån sig av förtvivlan och säger till barnen: ”Var är du, var är du?" Vi har letat efter dig i över två månader.”

– Barnet gråter i telefonen. Kanske misshandlar de barnet samtidigt som de ringer till föräldrarna på Facetime. Då ser föräldrarna med egna ögon hur deras barn lider och gör naturligtvis allt de kan för att samla in pengarna.

– Om någon lyckas betala är det ändå inte säkert att de överlever. De kan dö eller kidnappas av någon annan. Eller som en kvinna i min grupp: Hon betalade, men hölls ändå kvar och våldtogs varje kväll.

– Männen sa: ”Ring din familj och be dem skicka 5 500 dollar (cirka 48 000 kronor).”

– Jag: ”Men jag har ingen att ringa.” De pressade mig i flera dagar. För att visa vad som händer med dig om du inte ringer, torterar och dödar de andra människor framför dina ögon.

– Till slut sa jag att de kunde döda mig eller låta mig betala genom att arbeta.

– Nästa morgon kom en av de libyska männen. Jag sa till honom på arabiska att jag inte hade någon att ringa. Mannen från mitt hemland kastade en sko på mig och sa: ”Säg inte så. Jag kommer att döda dig.” Jag svarade: ”Inga problem, döda mig bara” och sen till libyern: ”Jag kan jobba.” Han sa: ”Vi behöver inte det, vi behöver pengar.”

– Han gick.

– Mannen från mitt hemland fortsatte att trakassera mig i en vecka. En dag – och han såg till att andra tittade på – hettade han upp ett järnstycke och sa åt mig att hålla händerna bakom huvudet ...

På datorskärmen ser jag att Omar lägger händerna bakom huvudet.

– ... så här, och sedan pressade han det heta strykjärnet mot min arm, här ...

Han pekar och jag ser ett stort ärr på underarmen.

– … och han sa: ”Om du inte ringer, hängs du i morgon.”

– Hoppet hade jag förlorat för länge sedan. Jag svarade mannen: ”Häng mig bara.” Han band mina händer. Armen med såret svällde upp.

– Efter en vecka fick jag veta att jag kunde arbeta för honom. Jag började med att städa toaletterna. Jag arbetade utan lön i över sju månader.

– Men jag överlevde.

Läs bildtexten Barn till migranter och flyktingar undervisas av Flyktinghjälpen i Tripoli. Foto: Waed Altireeki/Flyktinghjälpen

Milis

Omar trodde inte sina öron, men de sa att de skulle ta honom och resten av hans grupp till havet. De körde i tre dagar.

Frihet.

De sattes av på en öde plats längs kusten.

Det gick ungefär åtta timmar. Åtta timmar i frihet.

Sedan kom beväpnade män. En milis. Kidnappare.

– Samma sak hände igen: Vi transporterades till en hangar med cirka 600 personer.

– De sa: ”Ring familjen och säg att de ska betala.”

– Vi sa: ”Men vi har redan betalat i Kufra.” I över tre månader hörde vi detta: ”Betala så blir du fri.”

– Samma system. Samma tortyr.

Medelhavet

30 juni 2018 var Omar en av 270 personer som åkte till kusten, till al-Khoums. I träbåtar försökte de korsa havet. Efter sju timmar till sjöss stoppades de av den libyska kustbevakningen och fördes tillbaka till land.

Läs bildtexten Migranter och flyktingar från flera afrikanska länder värmer sig i yllefiltar. Det är 15 mars 2021 och de har plockats upp ur Medelhavet. Nu sitter de i en livbåt och ska skjutsas i land. Foto: NTB Scanpix/ AP Photo/Bruno Thevenin

De transporterades till ett interneringscenter. Omar var där i ungefär tio månader.

Här träffade han henne, som han nu bor med.

Hon blev gravid.

Idag bor de tre i Tripoli.

– De flesta migranter i Tripoli har inget jobb och för att överleva är de beroende av att deras familjer skickar pengar till dem. Dessutom har vi corona. Livet här är väldigt, väldigt svårt, säger Omar.

Han har varit hotellstädare, arbetat som socialarbetare för en organisation och har fått tolkuppdrag – han pratar sju språk.

– UNCHR är mitt enda hopp. Jag väntar och har väntat länge på att UNCHR ska hjälpa oss till ett säkert land. Men tiden går.

– Det viktigaste för mig är att se till att mitt barn får en bra framtid. I takt med att hon växer blir jag mer och mer stressad. Tripoli är en livsfarlig plats. Alla bär vapen – även barn. Man kan rånas eller kidnappas mitt på blanka dagen. Tre gånger har vi haft inbrott mitt i natten. När jag går hemifrån för att jobba är jag rädd. Det är farligt att gå ut. Om jag ska ta en taxi kostar det vanligtvis fem dinarer, men av mig som är mörk vill de ha femton eller tjugo. Det är pengar som jag inte har. Det är samma sak med hyran; de höjer den hela tiden.

– Min dotter vill gärna gå ut. Men jag vågar inte. Varje gång jag går hemifrån gråter hon för att hon vill vara med mig ute. Både min fru och min dotter är alltid inne. Det tär på psyket.

– Jag hoppas bli kallad till en intervju på UNHCR. Men dag för dag förlorar jag hoppet. Ingen tar kontakt. Jag får en känsla av att de inte följer upp mitt fall.

– Då har vi bara havet kvar. Vi kan ta oss över havet eller dö.

– Det är den sista utvägen.

 


Källor: www.nrk.no, Store norske leksikon, Vårt Land, issafrica.org, msf.org, Bistandsaktuelt, Aftenposten, Amnesty International, UN News, UNHCR, Läkare utan gränser