– Det svåraste för mig var att anpassa sig
I de tättbefolkade kvarteren i centrala Mafraq i nordöstra Jordanien bor Muhammed med sin familj. Det lilla huset består av ett sovrum, ett vardagsrum, en kokvrå och ett halvfärdigt badrum. Inne i huset hörs ljudet av barn som leker oavbrutet med häpnadsväckande energi.
Bassam, 4, och Hussam, 2, Muhammeds två små söner, välkomnar oss till sitt hem. Så snart vi har satt oss utnyttjar Bassam tillfället att inför besökarna be att få låna pappas mobil – han vet att det är hans enda chans att få leka med den.
Muhammed har en fin relation till sina barn.
– Jag gav min son namnet Bassam efter min storebror, som är min stolthet och förebild, säger han. Det roligaste jag vet är att ta med honom ut på min cykel.
När barnen är igång med leken igen börjar Muhammed berätta för oss om sin resa.
Muhammeds resa
– Vi kom från Syrien till Jordanien 2012. Jag var nästan19 år gammal. Först flydde jag från Homs till Aleppo tillsammans med mina kusiner och där stannade vi i fem månader. Under tiden gav sig min familj iväg till Jordanien och kontaktade oss för att berätta att de hade kommit fram.
Vi reste från Aleppo till Rif Dimashq och sedan vidare till Dar’a, där det fanns massor av människor. Därifrån gick vi till gränsen – en farofylld nattlig resa – tills vi slutligen nådde Jordanien och flyktinglägret Al Bashabsheh.
Vår hemstad Homs ligger i ruiner ... Ingen vi känner finns kvar i kvarteren där vi bodde.Muhammed
Jag var glad när vi kom fram eftersom jag hade hittat en plats där jag kunde känna mig säker, men samtidigt var jag ledsen över att ha lämnat mitt hemland. Jag trodde att jag skulle stanna i Jordanien en månad, två månader, kanske ett år eller två ... men jag har blivit kvar ända till i dag. Nu har jag inget hopp om att kunna återvända till Syrien.
Vår hemstad Homs ligger i ruiner. Vårt hus är sönderbombat och vi blev väldigt ledsna när våra grannar berättade det för oss. Ingen vi känner finns kvar i kvarteren där vi bodde. Alla lämnade sina hem under kriget på grund av belägringen och våldet som följde på dessa händelser.
Barndomsminnen
Det märks tydligt på Muhammad att han är ivrig att prata om sitt liv i Syrien före kriget. Han kommer mycket väl ihåg kvarteren där han växte upp i Homs och hans leende förändras när han berättar om hur det var och om sina vänner där hemma.
Precis som sin son Bassam brukade Mohammad spela datorspel med sina vänner. Han tänker med värme på hur han hängde i videospelsaffärerna i timmar.
– Jag saknar verkligen mina barndomsdagar i Syrien, säger han. Jag glömmer aldrig den där videospelsaffären som jag brukade gå till med mina vänner. Vi kunde sitta där i timmar och ibland stanna tills solen gick upp.
Muhammad slutade skolan när han gick i fjärde klass. Då förstod han inte att situationen i Homs skulle utvecklas så som den har gjort idag. Hans familj hade ett stort hus och hans pappa och storebror arbetade i boskaps- och slakteribranschen.
Muhammad trodde att livet skulle bli lätt. Han hade ingen aning om att hans hus skulle bombas till grunden 2012. Och han kunde aldrig föreställa sig att han en dag skulle leva som flykting i Jordanien och torka bröd för att försörja sig.
”Det här är inte Homs”
När Muhammad och hans familj först kom till Jordanien hade de svårt att få pengarna att räcka.
– Jag bodde i Al Bashabsheh-lägret i ungefär en månad och flyttade sedan med min familj till ett område i flyktingsamhället i Mafraq. Vi hade inte en enda dinar i kontanter. Jag började jobba med olika byggnadsarbeten och även på bondgårdar i närheten. Jag tog alla jobb jag kunde få, minns Muhammad.
I början när jag gick omkring i området kände jag att kvarteren inte var våra kvarter, att människorna inte var de människor som jag kände och landet var inte vårt.Muhammed
Men pengar var inte deras enda problem. Den kulturella anpassningen var lika svår.
– Det svåraste för mig var att anpassa mig, fortsätter han. I början när jag gick omkring i området kände jag att kvarteren inte var våra kvarter, att människorna inte var de människor som jag kände och landet var inte vårt.
Men arbetet fick mig att börja glömma vad som hade hänt oss. Jag gick till jobbet och när jag kom hem somnade jag direkt. Det första jobb jag hittade var på bondgårdarna. Där fanns många syrier som hade kommit till Jordanien före kriget i Syrien. De hjälpte mig att få ett jobb inom jordbruket.
Efter det lärde jag mig att slakta av min storebror. Jag arbetar säsongsvis som slaktare, t.ex. under Eid al-Adha (högtiden som muslimer firar genom att dela ut kött till fattiga och behövande).
Nu är mitt jobb att samla in bröd. Jag cyklar omkring och samlar in bröd och torkar det så att jag kan sälja det till fåraherden. Det jobbet är inte ekonomiskt hållbart – jag tjänar som mest 5 jordanska dinarer (cirka 7 amerikanska dollar) om dagen – men det finns inga andra alternativ.
Den största utmaningen är fattigdom
Det är uppenbart att huset där Muhammad bor är i stort behov av reparationer. Armeringsjärn sticker ut från taket, fukt kryper uppåt väggarna och dörrarna är gamla och rostiga. När vintern kommer blir förhållandena ännu värre.
För en familj med liten plånbok är det här normalt, enligt Mohammad. Deras svåra ekonomiska situation gör att de bara råd att betala 100 dollar i månaden i hyra. Ett sådant hus som de har anses vara deras bästa alternativ.
– Nu är fattigdom vår största utmaning, fortsätter han. Mycket bistånd har dragits in. Jag har ingen månadslön och det jag jobbar med är meningslöst. Jag vet inte, kanske har jag otur, men jag får aldrig de jobb jag söker.
Hjälp finns att få
Men det finns hjälp att få. NRC Flyktinghjälpen bistår Muhammad och hans familj med de viktigaste reparationerna innan vinter kommer.
– Jag såg en annons från NRC Flyktinghjälpen på Facebook och ansökte om hjälp med att renovera huset. Två månader senare kontaktade NRC mig. Jag förstod inte att jag skulle få hjälp när jag hade registrerat mig, säger Muhammad.
Strax därefter kom ett team för att inspektera huset och kom överens om att reparera taket, väggarna, dörrarna och köket. Jag har inte kunnat betala hyran de två senaste månaderna. Men husets ägare är en bra människa som förstår vår svåra situation.
Muhammed vill att hans barn ska vara bättre förberedda på att klara av utmaningarna i livet. Efter problemen i Jordanien inser han värdet av utbildning.
– Jag vill att mina barn ska utbilda sig när de växer upp och inte hoppa av skolan, säger han. Faktum är att min dröm är att mina barn ska få en utbildning och att de ska få en bättre framtid än jag. Och förstås att återvända till Syrien, det är ju vårt land.
