.jpg?width=768&height=513)
Flydde och flyttade in i fiendens hus
– Jag såg det med mina egna ögon. Det var en mörk tid. Efter två år kom vi äntligen därifrån, berättar Nidal som därmed blev hemlös. Nu har hon och hennes familj flyttat in i ett ”IS-hus”.
Sommaren 2014 ockuperades Iraks näst största stad Mosul och de omgivande områdena av den väpnade gruppen Islamiska staten (IS). Befolkningen levde under en regim där rädsla, hot, förtryck och mord var en del av vardagen.
– IS tog min farbror, faster och kusin. Ingen vet vad som har hänt med dem, säger Nidal.
Hennes hemstad ligger cirka 45 minuters bilresa från Mosul. Här växte hon upp under svåra förhållanden. Drömmen var att slutföra skolgången men det hade hennes familj inte råd med.
– När jag själv blev mamma svor jag på att mina barn skulle få gå i skolan och få en bra utbildning. Det är mitt livs högsta dröm. Jag är villig att sälja allt jag äger och har för att få det att hända.
Lämnade allt de ägde
Under IS-regimen rådde det svält. Under två år, fram till då irakiska styrkor började undsätta människor från området 2016, hade Nidal, hennes man Fathil och deras barn Khalid (17), Rana (9) och Rasha (8) mycket lite mat.
Hösten 2016 tillkännagav den irakiska regeringen att man skulle inleda en offensiv för att återerövra Mosul. En multinationell koalition av militära styrkor stöttade de irakiska och kurdiska styrkorna som sattes in i striderna.
Liksom sina grannar låste Nidal och hennes familj dörren till sitt hem för allra sista gången. Gråtande lämnade de huset och allt de ägde.
De var hemlösa och gick en osäker framtid till mötes.
Räddade till slut
– Det jag är mest rädd för är att IS ska komma tillbaka. De finns fortfarande där ute. Men vi tror att de irakiska styrkorna kommer att skydda oss, säger Nidal och fortsätter:
– De fruktansvärda händelserna som vi har bevittnat har påverkat oss psykiskt. Bilderna av terrorn kommer tillbaka. När jag ska sova oroar jag mig också för var vi ska bo. Jag önskar att vi hade ett permanent hem. Ett hem med det som vi behöver.
Det är ett mirakel att vi har överlevt kriget.
De irakiska soldaterna förde oss till ett flyktingläger för internflyktingar. Det var som att få livet tillbaka. Som om jag hade räddats från döden. Flyktinghjälpen och andra organisationer hade förberett sig på att vi skulle komma och de hjälpte oss. Efter att ha levt så länge med brist på det mesta fick vi nu mat, vatten och filtar. Äntligen fick vi en trygg plats att sova på. Vi fick vila.
Där bodde vi i nästan tre år.
Ville bort
Nidal berättar att lägret växte med tiden eftersom allt fler människor kom dit. Den hjälp som organisationerna kunde erbjuda måste då fördelas på fler människor. Därför blev det mindre hjälp.
Livet i lägret var inte heller så lätt i det långa loppet. De var tvungna att gå långt för att hämta vatten. Det fanns också regler som hon var tvungen att följa, som att hon inte fick komma och gå som hon ville.
– Det värsta var att det var så långt till skolan för barnen. Dessutom var skolutbudet begränsat, det fanns ingen skola för min äldste son. Som jag ser det är skolan det viktigaste av allt. Skolan är framtiden.
Så vi bestämde oss för att lämna lägret.
Ett tomt hus
Men var skulle de bo? De hade inga pengar. Nidals man Fathil tog olika småjobb i den utsträckning det gick. Men det lilla han tjänade räckte i bästa fall till mat för dagen.
De kom till ett tomt hus. Huset låg i närheten av en skola. Grannarna sade: ”IS bodde här. Huset ska rivas. Ni kan bo här tills dess.”
Så de flyttade in i ett ”IS-hus”.
Hälsovådligt
– Nu har vi bott här i ett år. De två yngsta barnen går i skolan som ligger i närheten. Min äldste son bor hos släktingar och går på gymnasiet.
Jag vill inte bo här.
Det är inte ett bra hus att bo i. Rummen är varma på sommaren och kalla på vintern. Vi försöker hålla kylan ute genom att täcka fönstren med filtar. Vi har en matta på golvet. Det läcker in vatten på många ställen. Rummen är fuktiga. Vi har ingen garderob eller byrå att förvara våra kläder i, så de är också fuktiga. Kylskåpet är trasigt. Vi har ingen tvättmaskin. Jag har dålig rygg och bör inte tvätta för hand.
När vi flyttade in var huset väldigt smutsigt och det var arbetsamt att få det rent. De senaste månaderna har jag desinficerat inomhus för att hålla coronaviruset borta. Jag tackar Gud för att ingen av oss har smittats.
Det här huset saknar allt. Vi vet inte heller när det ska rivas.
Det vi behöver mest är en plats som är vår.
En plats som känns som hemma.
För alltid.