Läs bildtexten ÄNTLIGEN HEMMA: "Det vi behöver mest är en plats att sova", säger Bernard Vita, 35 år, medan han binder samman grenarna han använder för att bygga sitt nya hem. Foto: Aléxis Huguet/NRC.

Kommer hem till ingenting

Publicerat 06. nov 2018
DR KONGO / Kasai: Invånarna i byn Mbulungu återvänder nu hem efter att ha varit på flykt i över ett år. Husen, skolan - allt har bränts ner. De står på bar backe. NRC är den enda hjälporganisationen i området. 600 familjer har fått hjälp till att bygga nya hus, men organisationen saknar pengar.

– Jag har ingenting. När jag flydde fick jag bara med mig kläderna som jag stod och gick i, och det är det enda jag har på mig nu, säger 70-åriga Marie Bakumba.

Hon är en av de 3 000 invånare som NRC hittills har haft möjlighet att hjälpa. 600 familjer har fått cirka 3 000 kronor vardera, så de har kunnat köpa material för att bygga nya hus och köpa det mest nödvändiga som de behöver för att överleva.

Men det är långt ifrån tillräckligt.

– Vi är glada att vi kan hjälpa dem som återvänder hem, som invånarna i Mbulungu, men vi kan inte göra det ensamma, säger Ulrika Blom, som leder NRC:s arbete i DR Kongo.

FN och hjälporganisationerna saknar fortfarande mer än en tredjedel av de pengar som behövs för att möta landets humanitära behov. Framför allt saknas pengar till hjälparbetet i centrala Kasai-regionen, där byn Bakumba ligger.

NRC varnar

– Det är en stor skam att det inte finns någon större vilja att hjälpa. Om situationen inte förbättras, och det snabbt, kommer människor att dö, varnar Blom, som har arbetat för NRC under flera år.

Många hjälparbetare i området är rädda för att den osäkra situationen kan leda till ökad konflikt mellan personer i nöd, som konkurrerar om att få hjälp.

”Vi blir tvungna att välja vem vi ska hjälpa av människor i djup nöd, medan resten inte får någonting”.
Ulrika Blom, NRC:s landsdirektör i DR Kongo

Bristen på pengar leder till att det endast är de mest nödställda som får hjälp, och minst pengar är det till dem som återvänder hem.

– Vi måste erkänna att vi riskerar att göra mer skada än gott, när vi inte kan möta de mest grundläggande behoven i utsatta samhällen, fortsätter Ulrika Blom. Vi blir tvungna att välja vem vi ska hjälpa av människor i djup nöd, medan resten inte får någonting.

Marie Bakumba sitter och tittar på en grupp äldre bybor, som har samlats under ett stort träd en bit bort. Hon hälsar på kvinnorna som går fort, men självsäkert förbi. De bär ved på huvudet. Hon ler mot barnen som leker och sjunger precis intill. Det enda som avslöjar de brutala attacker som ägde rum i byn är två nedbrända administrationsbyggnader. Bakumba tittar på byggnaderna med smärta i blicken.

– Jag har upplevt mycket lidande, säger hon lågt och ser ner på sina händer. Enormt mycket. Hennes ord ger genklang i den lugna byn.

   

Läs bildtexten NYTT HEM: Bakumba är glad att vara tillbaka i byn och att hon nu kan flytta in i ett nytt hus. Men de svåra minnena har hon tagit med sig och nöden runt omkring henne är påträngande. Foto: Aléxis Huguet/NRC.

Bakumba är en av drygt en miljon människor i centrala Kasai-regionen i DR Kongo, som tvingades fly till följd av en blodig konflikt mellan väpnade grupper under senare delen av 2016 och början av 2017. Det fruktansvärda våldet drabbade den lilla byn Mbulungu i mars förra året. Över 16 600 personer tvingades fly djupt in i djungeln och stannade där i månader av rädsla för att bli dödade. I byn blev hem plundrade och nedbrända, skolor förstördes och hälsovårdscentraler lagda i ruiner.

Kommer hem igen

De första invånarna började återvända till Mbulungu i juni 2017, då de militanta grupperna slutligen jagades ut ur byn. Befolkningen var traumatiserad och fruktade nya attacker. Många stannade kvar i djungeln i flera månader, efter att det var tryggt att komma hem.

Vägen hem kunde ta ett par veckor till fots. Byn såg ut som en krigszon. Deras hem hade plundrats och bränts ned, marken låg i träda och verktygen som de kunde ha använt för att bygga upp husen igen var stulna eller förstörda.

”Nedbrända hem, förstörda saker. Nu sover vi på bar backe. Vi har ingenstans att sova. Allt brändes ner.”
Bernard Vita, 35 år

NRC startade hjälparbetet i Mbulungu och en annan by, Bakuakashila, 30 kilometer längre västerut. Det fanns inget rent vatten i byarna, de flesta skolor var förstörda och hälsovårdscentraler plundrade. Många av kvinnorna hade upplevt våldtäkt och förlorat män och barn. Stämningen var spänd, också för att några av de unga männen hade stridit i väpnade grupper medan konflikten pågick.

   

Läs bildtexten Bernard Vita, 35 år, tillsammans med sonen och NRC:s medarbetare, framför sitt nya hem. Foto: Aléxis Huguet/NRC.

De flesta som återvände hem var tvungna att sova utomhus, eftersom deras hem var förstörda och de hade inte pengar eller material för att bygga nya. Det var extra svårt när regnperioden började.

– Kylan och regnet leder till att människor blir väldigt sjuka, säger Bakumba tyst.

NRCs arbete

Med stöd av FN:s flyktingorgan (UNHCR) har NRC delat ut pengar, så att invånarna kan köpa det material och den arbetskraft som de behöver för att bygga nya bostäder.

I centrala Kasai-regionen bidrar NRC med cirka 2 300 kronor till material, såsom dörrar, fönster och lås. Dessutom får varje familj drygt 900 kronor, vilket ska täcka grundläggande behov förutom mat.

NRC har arbetat i DR Kongo sedan 2001. Idag hjälper vi invånare i Södra Kivu, Norra Kivu, Ituri, Tanganyika och centrala Kasai-regionen. Vi hjälper människor som har flytt, de samhällen de bor i och de som har återvänt hem efter att ha varit på flykt. Vi tillhandahåller utbildning, mat, information, rådgivning och fri rättshjälp, så att invånarna säkras rätten till mark och egendom.