Opinion
Denna opinionsartikel blev först publicerad i The Standard den 14 augusti 2025.
En vän gav mig en mango häromdagen. I ett svältande Gaza är detta den ultimata altruistiska handlingen. Jag tog med mig frukten hem för att dela den med mina fyra barn.
Förut hade mina barn större drömmar än att få en näringsrik måltid. Men det här är vad månader av nästan total belägring har gjort med barndomen i Gaza. Frågan upprepas om och om igen: ”Mamma, vad ska vi äta i dag?”. Jag svarar ofta samma sak, ibland med lite variation – lägger till lite linser eller byter ut riset.
Så många barn i Gaza vet i dag inte hur äpplen och bananer ser ut. Än mindre hur de smakar. Faktum är att de inte känner till många alternativ utöver bröd och bönor. Umbärandet har lett till undernäring som kräver palestiniers liv, samtidigt som omvärlden inte gör mycket för att sätta stopp för det. Vilka långsiktiga effekter får det när barn svälter under en så viktig period av sin utveckling? Jag måste förtränga sådana funderingar.
I konfliktområden kan humanitär hjälp ofta innebära skillnaden mellan liv och död. Det är ett av få sätt som finns kvar för mig och mina kollegor att upprätthålla en känsla av trygghet och värdighet. Under tidigare fientligheter i Gaza har vi alltid kunnat hjälpa människor.
Den här gången har det blivit livsfarligt för både hjälparbetare och utsatta personer att ge och ta emot hjälp. Varje dag på jobbet går vi ut för att hjälpa människor lika oss själva: Familjer som har fördrivits så många gånger och föräldrar som har förlorat sina nära och kära. Barn som, i stället för att lära sig vetenskap och matematik, lär sig skillnaden mellan surret från en övervakningsdrönare och ljudet från en stridsdrönare.
I en ond cirkel drivs människor nära döden redan innan de uppmanas gå för att försöka få tag i en påse mjöl flera kilometer bort. De möts där av stridsvagn-eld och skarp ammunition i en militariserad zon.
En gång frågade jag en kvinna varför hon låter sin son gå till matutdelningsplatser, där människor ständigt dödas när de försöker skaffa mat. Hon svarade att hon har försökt stoppa honom men att han varit för hungrig. Det fick mig att tänka att om jag inte hade mitt jobb så hade jag varit bland dem som vandrade långa sträckor med vetskap om att jag kanske inte skulle komma tillbaka.
Men inte ens vi hjälparbetare och de andra som har jobb förskonas från hunger och törst. Marknaderna är antingen tomma eller säljer basvaror för orimligt höga priser. Ett kilo ris kostar nu runt 250 kronor. Det motsvarar flera dagars lön och det är pengar som många helt enkelt inte har. Varor som kött och ägg går inte att få tag på alls.
Min arbetsgivare, Norwegian Refugee Council (NRC), delar ut dricksvatten till tiotusentals människor på platser för fördrivna. Den rekommenderade minimiransonen per person är 15 liter per dag i en nödsituation. Vi kan dock endast tillhandahålla 6 liter, då Israel bara tillåter att en bråkdel släpps in av bränslet som behövs till vattenreningsverken.
Detta innebär att palestinierna måste välja mellan att tvätta sig eller dricka. Varje dag ser jag hundratals människor vandra längs gatorna med tomma vattendunkar i händerna, i väntan på att det ska komma en vattenbil. Ofta kommer det ingen vattenbil, och folk tvingas dricka osäkert vatten. Det är så humaniteten dras undan för palestinierna – en klunk vatten i taget.
Medan medierna med rätta har fokuserat på de svältliknande förhållandena i Gaza är det viktigt att framhålla att Gaza berövas mycket mer än bara mat och dryck. Det saknas också förutsättningar för grundläggande hygien. I flyktlägren hålls människor vakna av myggor, råttor och löss som sprider sig. Sjukdomar sprids då avloppsvatten läcker ut i tätbefolkade områden. Folk bär nu kläder gjorda av gardinmaterial. För de nyfödda finns det inga kläder.
Det är sant att viss hjälp har kommit in efter internationella påtryckningar. Men det är inget att jämföra med den mängd hjälp som just nu finns precis utanför Gaza, utom räckhåll för de behövande. Avståndet dit är kortare än vad många av er som läser detta har till jobbet.
Ändå säger Israel nej till att släppa in de flesta av förnödenheterna i Gaza, inklusive skyddsmaterial. NRC har tält redo som skulle kunna räcka till över 3 000 familjer. Men innan Israel tillåter att tälten transporteras in i Gaza får dessa familjer fortsätta tillbringa dagar och nätter under bar himmel, eller i improviserade nödbostäder som är överbefolkade.
Det är så vardagen ser ut i Gaza. Under tiden fortsätter människor att dödas, och det finns inte plats kvar att begrava dem på. Familjerna får inte heller tid till att sörja. Israel fortsätter att fördriva människor med tvång runtom i Gaza. Det sker ofta med kort varsel, på ett sätt som gör det omöjligt att ens få med sig sina viktigaste saker.
Våra barn vet inte vad ett normalt liv är längre. Efterdyningarna kommer att märkas i generationer. Men vi har rätt att leva i säkerhet och med värdighet. Därför måste världens ledare agera för att få till ett permanent eldupphör, för att bistånd ska släppas in och för att hjälpa oss återuppbygga Gaza.
Gaza blir svältfött på liv. Var är omvärlden?
Förut hade mina barn större drömmar än att få en näringsrik måltid. Men det här är vad månader av nästan total belägring har gjort med barndomen i Gaza. Frågan upprepas om och om igen: ”Mamma, vad ska vi äta i dag?”. Jag svarar ofta samma sak, ibland med lite variation – lägger till lite linser eller byter ut riset.
Så många barn i Gaza vet i dag inte hur äpplen och bananer ser ut. Än mindre hur de smakar. Faktum är att de inte känner till många alternativ utöver bröd och bönor. Umbärandet har lett till undernäring som kräver palestiniers liv, samtidigt som omvärlden inte gör mycket för att sätta stopp för det. Vilka långsiktiga effekter får det när barn svälter under en så viktig period av sin utveckling? Jag måste förtränga sådana funderingar.
I konfliktområden kan humanitär hjälp ofta innebära skillnaden mellan liv och död. Det är ett av få sätt som finns kvar för mig och mina kollegor att upprätthålla en känsla av trygghet och värdighet. Under tidigare fientligheter i Gaza har vi alltid kunnat hjälpa människor.
Den här gången har det blivit livsfarligt för både hjälparbetare och utsatta personer att ge och ta emot hjälp. Varje dag på jobbet går vi ut för att hjälpa människor lika oss själva: Familjer som har fördrivits så många gånger och föräldrar som har förlorat sina nära och kära. Barn som, i stället för att lära sig vetenskap och matematik, lär sig skillnaden mellan surret från en övervakningsdrönare och ljudet från en stridsdrönare.
I en ond cirkel drivs människor nära döden redan innan de uppmanas gå för att försöka få tag i en påse mjöl flera kilometer bort. De möts där av stridsvagn-eld och skarp ammunition i en militariserad zon.
En gång frågade jag en kvinna varför hon låter sin son gå till matutdelningsplatser, där människor ständigt dödas när de försöker skaffa mat. Hon svarade att hon har försökt stoppa honom men att han varit för hungrig. Det fick mig att tänka att om jag inte hade mitt jobb så hade jag varit bland dem som vandrade långa sträckor med vetskap om att jag kanske inte skulle komma tillbaka.
Men inte ens vi hjälparbetare och de andra som har jobb förskonas från hunger och törst. Marknaderna är antingen tomma eller säljer basvaror för orimligt höga priser. Ett kilo ris kostar nu runt 250 kronor. Det motsvarar flera dagars lön och det är pengar som många helt enkelt inte har. Varor som kött och ägg går inte att få tag på alls.
Min arbetsgivare, Norwegian Refugee Council (NRC), delar ut dricksvatten till tiotusentals människor på platser för fördrivna. Den rekommenderade minimiransonen per person är 15 liter per dag i en nödsituation. Vi kan dock endast tillhandahålla 6 liter, då Israel bara tillåter att en bråkdel släpps in av bränslet som behövs till vattenreningsverken.
Detta innebär att palestinierna måste välja mellan att tvätta sig eller dricka. Varje dag ser jag hundratals människor vandra längs gatorna med tomma vattendunkar i händerna, i väntan på att det ska komma en vattenbil. Ofta kommer det ingen vattenbil, och folk tvingas dricka osäkert vatten. Det är så humaniteten dras undan för palestinierna – en klunk vatten i taget.
Medan medierna med rätta har fokuserat på de svältliknande förhållandena i Gaza är det viktigt att framhålla att Gaza berövas mycket mer än bara mat och dryck. Det saknas också förutsättningar för grundläggande hygien. I flyktlägren hålls människor vakna av myggor, råttor och löss som sprider sig. Sjukdomar sprids då avloppsvatten läcker ut i tätbefolkade områden. Folk bär nu kläder gjorda av gardinmaterial. För de nyfödda finns det inga kläder.
Det är sant att viss hjälp har kommit in efter internationella påtryckningar. Men det är inget att jämföra med den mängd hjälp som just nu finns precis utanför Gaza, utom räckhåll för de behövande. Avståndet dit är kortare än vad många av er som läser detta har till jobbet.
Ändå säger Israel nej till att släppa in de flesta av förnödenheterna i Gaza, inklusive skyddsmaterial. NRC har tält redo som skulle kunna räcka till över 3 000 familjer. Men innan Israel tillåter att tälten transporteras in i Gaza får dessa familjer fortsätta tillbringa dagar och nätter under bar himmel, eller i improviserade nödbostäder som är överbefolkade.
Det är så vardagen ser ut i Gaza. Under tiden fortsätter människor att dödas, och det finns inte plats kvar att begrava dem på. Familjerna får inte heller tid till att sörja. Israel fortsätter att fördriva människor med tvång runtom i Gaza. Det sker ofta med kort varsel, på ett sätt som gör det omöjligt att ens få med sig sina viktigaste saker.
Våra barn vet inte vad ett normalt liv är längre. Efterdyningarna kommer att märkas i generationer. Men vi har rätt att leva i säkerhet och med värdighet. Därför måste världens ledare agera för att få till ett permanent eldupphör, för att bistånd ska släppas in och för att hjälpa oss återuppbygga Gaza.
Gaza blir svältfött på liv. Var är omvärlden?