FN:s flyktingkonvention har, förutom tilläggsprotokollet från 1967, varit oförändrad och har ett brett politiskt stöd sedan den utarbetades och antogs i kölvattnet av andra världskriget.
Det ökade antalet flyktingar och migranter har emellertid lett till att flera europeiska statschefer och politiker har ställt frågan om konventionen har blivit inaktuell. Vissa politiker hävdar att länder kollektivt ska dra sig ur konventionen. Men debatten om att skrota flyktingkonventionen kännetecknas ofta av historielöshet och brist på kunskap.
Flyktingkonventionen ger möjligheter att hitta lösningar för människor på flykt inom befintliga ramar. Men det finns ett behov av förpliktande internationellt samarbete som konkretiserar områden som för närvarande inte omfattas av flyktingkonventionen, speciellt vad gäller ansvarsfördelning.
Här är 5 saker du bör veta om flyktingkonventionen:
# 1: Judeförföljelsen och flyktingkrisen i Europa avslöjade ett akut behov av internationella avtal som skyddar människor på flykt
Arbetet med FN:s flyktingkonvention började efter andra världskriget och skulle lösa de flyktingproblem som världen då stod inför. Konventionen var begränsad till förföljelse som hörde samman med politiska händelser som hade ägt rum före 1951. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling den 28 juli 1951 och trädde i kraft den 22 april 1954.
# 2: Behov av att inkludera skydd för fler personer i konventionen
Som en följd av det kalla kriget och befrielseskrigen i Afrika och Asien uppstod nya flyktingkriser. 1967 antogs ett tilläggsprotokoll till flyktingkonventionen, som sade att konventionens bestämmelser skulle gälla för alla - oavsett när och varifrån de flydde.
Idag har 142 länder antagit både flyktingkonventionen och dess tilläggsprotokoll.
# 3: Tilläggsprotokollet från 1967 banade väg för flera regionala flyktingkonventioner
Tilläggsprotokollet från 1967 bildade grund för att händelser i Afrika, Latinamerika och Asien också kunde få flyktingstatus. Under de följande åren utarbetades också flera regionala flyktingkonventioner, som Cartagena-deklarationen för latinamerikanska länder och den afrikanska flyktingkonventionen i Afrika.
Den afrikanska flyktingkonventionen (OAU-konventionen) från den 10 september 1969 innehåller ett flyktingbegrepp som överlappar det traditionella flyktingbegreppet. Men den tar det också vidare genom att omfatta alla personer som tvingas lämna sitt hemland på grund av människoskapade handlingar, bland annat politisk oro, inbördeskrig och invasion, även om personen inte kan visa individuella skäl för förföljelsen.
# 4: Flyktingkonventionen bygger på två huvudprinciper.
• Den ligger till grund för att alla människor har rätt att söka skydd i ett annat land.
• Den säger också att flyktingar inte kan returneras till ett land eller områden där de kommer att bli förföljda eller där det finns risk för liv eller hälsa.
Den senare är en kärnprincip i konventionen och kallas non-refoulement (artikel 33). För Europas del stärks denna princip ytterligare i Europeiska kommissionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.
# 5: Flyktingkonventionen definierar vilka som räknas som flyktingar
• En flykting måste befinna sig utanför hemlandet.
• Det måste finnas en välgrundad rädsla.
• Det måste finnas en risk för förföljelse.
• Förföljelsen måste relatera till ett eller flera av flyktingkriterierna: ras, religion, nationalitet, medlemskap i en viss social grupp eller politisk åsikt.
• Det måste vara tydligt att hemlandets myndigheter inte kan eller vill ge skydd.
