Efter månader med stor spänning på den koreanska halvön, enades överraskande Nord- och Sydkorea i januari i år om ett banbrytande avtal inför vinter-OS i Pyeongchang. Under öppningsceremonin gick de 22 idrottarna från Nordkorea tillsammans med den sydkoreanska truppen. De enades också om att gå under en "unionsflagga" med en bild av Koreahalvön, något som Japan har protesterat mot eftersom två omstridda öar i Japanska havet finns med på kartan.
Politiskt töväder
En mindre töväder mellan Nord och Sydkorea efter månader med stor spänning är positivt, men det är väldigt långt fram till både reell avspänning och ett enat Korea.
Även om många koreaner ser sig själva som "ett folk - en nation", så har 70 år av separation skapat stora skillnader. Det uppenbara är naturligtvis två helt olika sociala system, men avståndet har också vuxit när det handlar om kultur och språk.
Exempelvis upplever ofta nordkoreanska flyktingar i Sydkorea att de betraktas som "bondska", eftersom de talar "ren" koreanska utan engelska låneord, något som speciellt den yngre generationen i Sydkorea använder.
Känner sig som räkor bland valar
Status i söder är att vara lång, ha ljus hy, prata flytande engelska, snygga kläder och hög utbildning - med andra ord allt det som nordkoreanerna saknar. Därför är det stora utmaningar som möter nordkoreaner efter den tre månader långa omskolning alla måste genomgå och med ett stipendium i handen. Många hamnar ner i systemet och efter en tid kommer tankarna på familjen de lämnat och som de fruktar kommer att straffas. De tänker också på kamratskapet som de trots allt hade i norr.
Norr eller söder - en sak är många koreaner är överens om - de känner sig som räkor bland valar, där valarna är Japan, Kina och USA.
Det mörka årtiondet: 1990-talet
Efter Sovjetunionens sammanbrott och Kim il-Sungs död 1994 stannade Nordkorea. Kim il-Sung dog 82 år gammal den 8 juli 1994, precis i tid för att bevara en viss legitimitet efter sin död. Alla vuxna i Nordkorea kommer ihåg den här dagen. Över hela landet samlades människor kring bronsstatyer av den stora ledaren, där de la ner buketter med krysantemum, sorgens blomma i Asien. Landets far var död, men utsågs till president för evigt. I fadern, sonen och partiets namn tog Kim il-Jong över.
Utan subventionerade varor, billig olja och reservdelar till industrin, i kombination med missväxt och naturkatastrofer, så sänkte sig mörkret bokstavligen över landet. Satellitbilder från östra Asien på natten visade ett landområde lika stort som England i nästan totalt mörker.
På bara några år blev det dagliga livet upp- och nervänt för nordkoreanerna. Landet föll plötsligt från den utvecklade delen av världen till katastrof. Inkomsten per capita minskade från 19 5000 kronor 1991 till 5 600 kronor 1995.
Allt började gå åt fel håll. Måltiderna blev färre och sämre. Många skolor slutade att ge eleverna mat. Allt mindre ris var tillgängligt, och folk blandade gräs och växter i soppan. Allt som kunde ätas, grodor och småfåglar, fångades. Det offentliga distributionssystemet kollapsade, och FN välkomnades 1995. Vid den här tiden var människor beroende av sin egen förmåga att överleva.
Ris och mat är samma ord på koreanska
Ris och mat är samma ord i koreanska- bap. Det visar att ris är basen i all koreansk mat. Men plötsligt fick nordkoreanerna inte tag i sitt ris längre. Under 1990-talet dog någonstans mellan 600 000 och 2 miljoner nordkoreaner. Ingen vet det exakta antalet. De dog av hunger, men också av sjukdom. För om man är kroniskt undernärd blir kroppen mindre motståndskraftig mot infektioner. Diarré blev dysenteri. Förkylning blev lunginflammation. Sammanbrott i avloppssystemet på grund av elbrist ledde till utbrott av tyfusfeber orsakad av salmonella, som kan vara livshotande. Dessa sjukdomar kan kureras med antibiotika. Problemet var att antibiotika inte gick att få tag i.
Men även för Nordkoreas regim var det nu omöjligt att spärra in alla. Från och med 1999 började allt fler nordkoreaner att korsa gränsfloderna Tumen och Yalu över till Kina.
