Åtgärderna som infördes 2015 och 2016 hade den avsedda effekten. Medan mer än en miljon flyktingar och migranter kom till Europa och Medelhavet under 2015, sänktes siffran till 170 000 under 2017.
EU följde Norges exempel
Norge var först ut med att definiera länder utanför EU som tryggt tredje land, som asylsökande kunde returneras till. Hösten 2015 ändrade Stortinget invandringslagen, för att göra det möjligt att sända tillbaka asylsökande till Ryssland, som hade kommit över gränsen till Storskog. Det visade sig svårt att få Ryssland att ta emot de som redan hade kommit, och många har därför ansökt om asyl i Norge. Lagändringen innebar emellertid att Ryssland började hindra alla utan giltigt visum till Schengen att ta sig till den norska gränsen. Nu är det nästan omöjligt för flyktingar att söka skydd i Norge, genom att resa via Ryssland.
I mars 2016 ingick EU ett avtal med Turkiet för att stoppa flyktingflödet till Europa. Tysklands kansler Angela Merkel var arkitekten bakom avtalet, som innebär att flyktingar som kommer till Grekland kan skickas tillbaka. Samtidigt ska Turkiet stoppa båtar som försöker nå Grekland.
Det är nästan omöjligt att komma vidare in i Europa från Grekland, därför söker fler asyl i Grekland än tidigare. De humanitära förhållandena i landets flyktingläger är mycket dåliga och flyktingar har vägrats lämna de öar de ankom till. I april 2018 beslutade en grekisk domstol att det är olagligt att neka asylsökande att röra sig fritt i landet. Men detta gäller endast asylsökande som anländer efter att domen föll, och inte 15 000 asylsökande som redan befann sig på öarna vid den tidpunkten.
EU vill ha avtal med fler transitländer
EU ser avtalet med Turkiet som en framgång, eftersom det har lett till en omfattande minskning av antalet invandrare och flyktingar från Turkiet till Grekland. Därför vill EU ha liknande avtal med andra transitländer, för att ytterligare begränsa invandringen till Europa.
Italien dömdes 2012 av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för att de skickat tillbaka asylsökande till Libyen, efter att de hade tagits ombord på italienska fartyg. För att kringgå detta förbud betalar Italien istället Libyens kustbevakning, för att stoppa migrantbåtarna medan de fortfarande befinner sig på libyskt farvatten. De har också ingått avtal med grupper som kontrollerar delar av Libyen och myndigheter i andra afrikanska länder, som Niger och Sudan, för att stänga migrationsrutterna. Dessa åtgärder ledde till att färre flyktingar och migranter kom över Medelhavet till Italien från och med sommaren 2017. I augusti 2017 kom 82 procent färre än i samma månad 2016.
Förlängda gränskontroller i flera länder i Europa
En annan viktig orsak till att antalet asylsökande i Europa har fallit kraftigt är att det har blivit mycket svårare att resa vidare från Grekland. 2016 ingick Österrike ett avtal med den högerpopulistiska regeringen i Makedonien för att stänga gränsen mot Grekland, och Österrike hjälpte till att stärka gränskontrollerna i landet.
Det har också införts gränskontroller i Österrike, Tyskland, Frankrike, Danmark, Sverige och Norge, vilket gör det svårt att söka asyl i Nordeuropa.
Gränskontrollerna var en viktig anledning till att länderna i Sydeuropa hade en betydande ökning av antalet asylsökande under 2017, trots att antalet asylsökande till EU som helhet bara var hälften av året innan.
Människosmugglare söker nya vägar
Eftersom det nu är svårare att använda både den östra och centrala Medelhavsrutten till Europa, söker människosmugglare alternativa vägar. Antalet som kommer till Spanien har länge varit relativt lågt, men det ökade betydligt när det blev svårare att komma till Italien. Flyktingar och migranter anländer Spanien både via Medelhavet och över landgränserna till de två spanska enklaverna Ceuta och Melilla vid Marockos kust.
Flera andra nya rutter har också uppstått under det senaste året. Nästan 4 000 reste från Turkiet till Italien och över 1 000 reste från Turkiet till Cypern. Människosmugglare försöker också skapa en ny rutt över Svarta havet, från Turkiet till Rumänien, men den rumänska kustbevakningen har intensifierat patrulleringen av vattnet och förhindrar de flesta båtar från att nå kusten.
Turkiet huserar fler flyktingar än resten av Europa tillsammans
Avtalet mellan EU och Turkiet har hjälpt till att förbättra den humanitära situationen för flyktingar i Turkiet och har till viss del också stärkt rättssäkerheten.
EU åtog sig 2016 att bidra med tre miljarder euro till nödhjälp till flyktingarna i Turkiet. I mars 2018 beviljade de ytterligare tre miljarder. Detta används bland annat till kontantutbetalningar till syriska flyktingar.
Turkiet huserar mer än 3,5 miljoner syriska flyktingar, dessutom ett betydande antal flyktingar från andra länder. De har därmed tagit emot fler flyktingar än övriga Europa tillsammans under senare år. Endast en mindre del av flyktingarna bor i flyktingläger, och de flesta hittar själva en bostad på den privata bostadsmarknaden. I teorin har syriska flyktingar fått möjlighet att söka arbete i Turkiet, men de flesta är fortfarande hänvisade till underbetalda jobb på den svarta marknaden.
Liten vilja till solidaritet mellan europeiska länder
2015 antog EU ett omlokaliseringsprogram för 160 000 asylsökande i Italien och Grekland. De asylsökande skulle fördelas mellan medlemsländerna enligt en formel baserad på befolkning, bruttonationalprodukt, arbetslöshet och hur många flyktingar landet tagit emot tidigare.
När omlokaliseringsprogrammet avslutades i oktober 2017 hade endast drygt 30 000 asylsökande skickats till nya länder. Det finns flera anledningar till att bara 20 procent av den ursprungliga kvoten fylldes. Endast asylsökande från länder där mer än 75 procent hade beviljats asyl under de föregående månaderna var kvalificerade. Det begränsade i realiteten möjligheten för asylsökande från Eritrea och Syrien. I Italien var endast drygt tio procent kvalificerade. Det visade sig också att många flyktingar som hade varit kvalificerade reste vidare på egen hand, istället för att vänta på att skickas till ett nytt land.
Det finns ett stort motstånd i många EU-länder att ta emot icke-västerländska invandrare. De enda länder som uppfyllde sin ursprungliga kvot var Irland och Malta. Norge är inte medlem i EU och omfattas därför inte av programmet, men erbjöd sig, liksom Schweiz, att delta. Norge har tagit emot de 1 500 asylsökande som utlovades.
Med Storbritanniens beslut att lämna EU finns det en rädsla för att fler länder kommer att dra sig ur, om påbuden från Bryssel blir för kontroversiella.
Merkel pressad av ett ökat invandrarmotstånd
Angela Merkel blev känd för "välkommen-politiken" under 2015, men har senare kraftigt stramat åt. Många i hennes eget parti, Christlich Demokratische Union (CDU) och bland koalitionspartnerna vill nu att politiken blir ännu strängare.
Tyskland införde en tillfällig begränsning under 2016 i rätten till familjeåterförening för krigsflyktingar. Detta drabbar bland annat många flyktingar från Syrien. Den tillfälliga perioden var över i mars 2018, och ämnet blev en viktig fråga i regeringsförhandlingarna. Kompromissen var att den tillfälliga begränsningen upphävdes, men det sattes ett tak på 1 000 personer varje månad, som får återförenas med familjemedlemmar i Tyskland som är krigsflyktingar.
Tyskland beslutade också att fortsätta gränskontrollen under 2018, men har samtidigt åtagit sig att ta emot ytterligare 10 000 kvotflyktingar från Nordafrika. Trots åtstramningen är Tyskland fortfarande det land i EU som tar emot klart flest asylsökande.
Efter att Emanuel Macron valdes till president har Frankrike spelat en viktig roll vid utformningen av EU:s flyktingpolitik. Macron har föreslagit att asylsökande ska kunna ansöka om asyl till Frankrike och få dem behandlade på centra i Libyen, Tchad och Niger. Han insåg dock snabbt att säkerhetssituationen i Libyen än så länge har gjort det omöjligt att genomföra detta, medan både Tchad och Niger har varit avvisande, eftersom de fruktar att detta kommer att leda till en ökad migration till deras land. Frankrike har tecknat avtal om att hämta 3 000 kvotflyktingar, som har strandat i Nordafrika, inom loppet av två år.
Motstånd mot invandring i Östeuropa
Ett motstånd mot invandring har svept över Europa de senaste åren, och framför allt har det varit märkbart i Östeuropa. De östeuropeiska länderna tar emot väldigt få asylsökande och det finns knappt en muslimsk befolkning i länder som Polen och Ungern.
Polen har tagit emot hundratusentals arbetskraftsinvandrare från grannlandet Ukraina, varav många också drivits på flykt från inbördeskriget i den östra delen av landet. Ukrainare har till stor del välkomnats i Polen.
Inbördeskriget i Ukraina mellan regeringsstyrkor och ryskstödda separatister har pågått sedan 2014, och det finns inga tecken på en snar lösning. Det är dock färre stridsåtgärder än tidigare, och antalet internt fördrivna minskade från 1,6 miljoner till 800 000 under 2017. Många flyktingar har också återvänt från Ryssland, men fortfarande är över 180 000 ukrainare på flykt i andra länder.
Skandinavisk konkurrens om att ha strängaste flyktingpolitiken
Alla de skandinaviska länderna har stramat åt flyktingpolitiken de senaste åren.
Danmark har en ännu strängare flyktingpolitik än Norge på många områden och är det enda landet i Europa som har infört stopp för kvotflyktingar på obestämd tid. Anledningen var det höga antalet asylsökande 2015, men beslutet har inte omprövats, trots det faktum att väldigt få asylsökande nu kommer till landet.
Regeringen i Danmark utmanas av den socialdemokratiska oppositionen, som vill ha en ännu strängare asylpolitik. Bland annat har de sagt att inga asylsökande borde få uppehålla sig i Danmark innan de fått asyl, utan istället placeras i ett mottagningscenter utanför Europa. Nordafrika nämndes som ett aktuellt område, men myndigheterna i flera nordafrikanska länder vände snabbt tummen ner för förslaget.
Sveriges 180-gradiga omsvängning
Sverige hade länge Europas mest liberala asylpolitik och det fanns en tvärpolitisk enighet om att det borde vara ett gästfritt land för människor på flykt. Undantaget var Sverigedemokraterna (SD). Få andra europeiska länder följde Sveriges exempel och det ledde till att det så småningom kom många asylsökande till landet. Till slut var regeringen tvungen att dra i nödbromsen och införde en tillfällig lag som placerade svensk flyktingpolitik nära miniminivån i EU.
Inför riksdagsvalet hösten 2018 blir flykting- och invandringspolitiken en avgörande fråga. Flera partier har lämnat gamla ståndpunkter. Både moderaterna och socialdemokraterna går nu till val med en strikt invandringspolitik, som syftar till att Sverige inte får fler flyktingar än andra europeiska länder i förhållande till befolkningstal. Båda partierna är dock beroende av småpartier på höger och vänster sida, för att kunna bilda majoritetsregering efter valet. Dessa är anhängare av en mindre sträng politik än de två stora partierna. SD har haft en stark utveckling de senaste åren, och undersökningar visar att de kommer att fortsätta ha en vågmästarroll mellan de två blocken även efter valet.
