Somalia. Photo by Adrienne Suprenant.  On the side of the road going from Burao to Erigavo in the Sanaag region, the little village of Shisha counts 60 newly arrived internally displaced families. It almost doubled the village population on a very short period of time. 

Miglo Barre, carrying the wood, fabric and cords necessary to build her tent just arrived. She walked four hours, crossing the mountains bordering the dry valley. From her 200 sheeps, nothing is left. Sick from the lack of food, her husband is now in Garadag's hospital, leaving her alone to care for their five children. 

She will look for a place to build the tent, and when done, will go back on the other side of the mountain, and come back walking with her children. She is hoping to receive help from the muslim community or from NGO's as she stays closer to the road, and not in an isolated valley as she used to.
Läs bildtexten I den lilla byn Shisha räknar man till 60 nyanlända familjer som är på flykt inom landet. Det fördubblar nästan antalet invånare i byn på en väldigt kort tid. Miglo Barre bär ved, tyg och remmar som behövs för att bygga att tält till hennes familj. Foto: Adrienne Suprenant/NRC.

Afrika: Konflikt, våld och torka har fört miljoner på flykt

Richard Skretteberg|Publicerat 12. sep 2018
Medan Europa stöttar stängda gränser i Afrika, finner migranter och flyktingar nya vägar. De flesta flyr emellertid i sitt eget hemland eller i ett grannland. För att förhindra nya och eskalerande flyktingkriser, måste världssamfundet investera mycket mer på kontinenten.

Situationen i Afrika är väldigt komplex. Under 2017 hade sammanlagt 22,4 miljoner människor drivits på flykt på grund av förföljelse och våld i Afrika. Det är 7,2 miljoner fler än för tio år sedan. Under samma period har befolkningen i Afrika ökat med nästan 300 miljoner, till närmare 1,3 miljarder under 2018, enligt FN:s befolkningsfond. Den största ökningen i flyktsiffrorna såg vi i Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo) och Sydsudan, där konflikter drev miljoner på flykt under 2017.

Saidi Olivier (right), 39, was displaced from Mutarungwa village to Mpati IDP settlement in July 2016. He arrived to Mpati with his wife Nyirarukundo Anonciate, 39, and their five children.

“In my home village I was a farmer. When the clashes broke out, I fled with my family. I was during the night. I couldn’t save anything except my children and my wife. I lost four pigs, three goats and our clothes. I have lost all necessary things we had in our household like plates etc.

“Since we arrived to Mpati we have had many problems. We lack food, clothes, proper shelter etc. The children are not in school because we don’t have the money for school fees. Every day I struggle to supply food for my family. 

He always offers his services to cultivate the fields belonging to the host community. He works in the fields everyday from 6am to 4pm.

He has not received any humanitarian assistance since arriving to Mpati.

Saidi has no hope of returning to his home village due to the insecurity there. 

In the Mpati area in North Kivu province, NRC is implementing a multi-sector assistance programme funded by the European Commission (ECHO). The programme aims to improve lives for displaced populations and the most vulnerable host families by offering education, food security and legal assistance. The two ongoing ECHO funded programmes in North and South Kivu provinces, implemented by NRC, are reaching a total of 174. 675 people (25.596 households).

Photo credit: NRC/Christian Jepsen. March 2017
Läs bildtexten Nyirarukundo Anonciate och hennes man Saidi Olivier flydde med sina fem barn från byn Mutarungwa till flyktinglägret Mpati i juli 2016. "Sedan vi kom till Mpati har vi haft många problem. Vi saknar mat, kläder och tak över huvudet. Barnen går inte till skolan eftersom vi inte har pengar till skolavgifterna. Varje dag kämpar jag för att skaffa mat till min familj", säger Saidi. Foto: Christian Jepsen, NRC.

     

Det humanitära lidandet i DR Kongo är i nivå med Syrien

I oktober 2017 förklarade FN att krisen i delar av DR Kongo hade nått den högsta krisnivån som FN arbetar med. Landet hade det största antalet nya flyktingar i världen både 2016 och första halvåret 2017. Ändå fick hjälporganisationer inte in mer än 56 procent av de medel de behövde under 2017.

FN uppskattar att 13 miljoner människor i DR Kongo kommer att behöva nödhjälp under 2018. Över 5,2 miljoner har flytt från sina hem. Mycket tyder på att våldet i östra DR Kongo kommer att trappas upp ytterligare under 2018, samtidigt som krisen i grannlandet Burundi fortsätter. Ökat kaos i regionen kan få Uganda och Rwanda att ingripa och hela området riskerar ytterligare destabilisering. 

Vi ser tecken på att många av de väpnade grupperna i DR Kongo får en mer politisk dagordning - de strider för eller mot regeringen. President Kabilas mandat tog slut i december 2016, men det är fortfarande osäkert när ett nytt val ska hållas. Situationen är polariserad, och den katolska kyrkan har dragit sig tillbaka från rollen som medlare mellan regeringen och oppositionen.

Risken är stor att det uppstår nya flyktingströmmar och fler internt fördrivna i en region, som redan nu inte kan erbjuda skydd och hjälp till alla. Den civila befolkningen har upplevt extrema våldshandlingar och fördrivning i decennier, men har näst intill varit borta från den internationella radarn. DR Kongo behöver mer stöd från det internationella samfundet, eftersom risken är stor att både den humanitära och politiska krisen försämras. Utan en politisk lösning på konflikterna i landet riskerar vi en enorm kris i hela regionen.

    

Pastor Mbuyu (43) is looking after displaced people, Nyunzu

What does he want the world to know?

“I’m pleading for humanitarian aid for all the displaced in Nyunzu. They need assistance.”

Never before in the violent history of DR Congo have more people been displaced than in 2017. 
DR Congo is experiencing one of the world's most critical and complicated humanitarian crises. By the end of 2017, a total of 4.5 million Congolese were internally displaced, and more than 685,000 had fled to neighbouring countries.
Violence, diseases, malnourishment and displacement characterise the lives of ordinary people in large parts of the country. Schools have been destroyed and women and children are at risk of abuse. Displaced people, 60 per cent of them children, have large, unaddressed needs for protection, healthcare and education. 
A total of 8.9 million people lack access to food and clean drinking water. 2.2 million children are acutely malnourished. Health stations need rebuilding, cholera outbreaks are reoccuring and child soldiers continue to be recruited by armed groups. 
A neglected crisis
Despite DR Congo and Syria having the same number of people in need, media attention on the former has been scarce. 2017 was no exception. The population of DR Congo has seen violent conflict for decades, and international attention is decreasing. 
In October 2017, the UN declared the violent conflict an L3 crisis, UN’s highest level of emergency, on par with the emergencies in Syria, Iraq and Yemen. This implied that the humanitarian system would need to step up the preparedness and respond quickly to cover the enormous need for emergency relief. Despite this important move, the necessary funding was not provided. International donors only contributed with a little more than half the amount that the UN and aid organisations considered necessary to cover the humanitarian needs.  
Despite increasing humanitarian needs, the number of aid organisations has decreased in several provinces. In North Kivu, the number of organizations has gone down by half, even though one-in-four internally displaced people reside in this province.
In 2018, the UN launched its largest humanitarian appeal so far, for DR Congo. It amounts to US $1.680 billion and will cover the needs of 10.5 million people. To be able to meet the appeal, the international community will have to quadruple its efforts compared to 2017. The lack of funding is very serious and without an immediate response, many human lives will be lost.
Many and complicated conflicts
People are forced to flee due to a range of armed groups fighting each other and the state. The conflicts in DR Congo are fuelled by ethnic rivalries, the struggle over natural resources and lack of government control. The armed groups range from small groups of armed bandits to larger guerrilla groups with centralised structures. 
Throughout 2017, new conflicts emerged in the Greater Kasai region, previously untouched by armed clashes. In the province of Tanganyika, long-simmering inter-ethnic tensions boiled over. In addition to these newer hotspots, older conflicts re-emerged and escalated in North Kivu and Ituri provinces, in the eastern parts of the country. 
The humanitarian crisis in DR Congo is expected to worsen and will likely spread further across the Great Lakes region.

PHOTO CAPTION:
On the outskirts of Nyunzu village in eastern Congo, stands a small thatched roof church. Vumi is just one of a hundred men, women and children huddle together inside, sheltering from torrential monsoon rains. Families live on top of each other in appalling squalor. The raw coughs of children are muffled by the rain spitting through the roof. They sleep rough on wet soil, thinly covered by empty sacks of sugar. 

Four people have died since the group fled to this church for safety in September, including two children. This scene is replicated in countless churches across Congo, as a little known conflict is tearing the central African nation apart.

Pastor Mbuyu (43) is looking after this group of displaced people.

“It’s only the grace of God that I find money to help them. Often I don’t have enough to send my own children to school because of what I give to the families in the church. I work in my own fields, and in other people’s fields to earn money for the families.

“I just said to them stay here. I no longer have church services here, I’d rather the people would just stay that need it.”

What does he want the world to know?

“I’m pleading for humanitarian aid for all the displaced in Nyunzu. They need assistance.”

An upsurge in violence in several parts of DR Congo in 2015, has left over 1.7 million people to flee their homes this year alone; that’s over 5,500 people per day. This week the DR Congo was declared the worst affected by displacement in the world by the global analysts, IDMC. Tanganyika province, is one of the hotspots of the current crisis.

Despite the UN putting the world on notice about Congo’s crisis, little has changed since October. Money has only trickled in to help the 13 million people in need. Today the country is the second lowest funded of the world’s largest crises - less than half of the US$812 million aid appeal is funded. 

The violence has prevented many families from accessing land and maintaining their livelihoods. 7.7 million people are severely food insecure, up 30 per cent in a year. Lack of access to clean water has led to a cholera outbreak that has killed some 600 people.

Photos: NRC/Christian Jepsen 
Date: 1 December 2017
Läs bildtexten "Jag ber för humanitär hjälp till alla flyktingar i Nyunzu. De behöver stöd," säger Pastor Mbuyu, 43. Han ser efter den här gruppen av flyktingar som söker skydd i en liten kyrka i den östra delen av DR Kongo. Foto: Christian Jepsen/NRC.

    

Flykt på grund av torka

Väderfenomenet El Niño har sedan 2015 drabbat Afrikas horn, delar av Östafrika och områden längre söderut på kontinenten. Enbart under 2017 var 1,3 miljoner människor fördrivna från sina hem på grund av torka, översvämning och konflikter i Somalia, enligt NRC:s Center för internt fördrivna (IDMC). FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) uppskattar att 6,2 miljoner människor behöver hjälp för att överleva under 2018. Det är hälften av Somalias befolkning. Nomaderna förlorar sin livsgrund när boskap dör, bönder klarar inte att producera tillräckligt med mat till sina egna familjer och priset på mat stiger i städerna.

På Afrikas horn bedömer FN att 5,2 miljoner barn och kvinnor är akut undernärda och att 15,2 miljoner lider av allvarlig matbrist. Även i det torra savannbältet nära Sahara är befolkningen mycket utsatt för klimatförändringar, eftersom de har lite eller inget redan i utgångsläget. På många ställen är El Niño-effekten bara en av många utmaningar. Väpnade konflikter förstärker den humanitära krisen och försvårar tillgången till dem som behöver hjälp.

Allt värre i Sydsudan

Afrikas yngsta stat, Sydsudan, kastades in i ett blodigt inbördeskrig i december 2013, bara två år efter att landet blev självständigt 2011. Sedan dess har befolkningen stått inför en humanitär katastrof på grund av djup politisk splittring samt brutna löften och fredsavtal.

Situationen förvärrades 2017, och i februari förklarade FN svältkatastrof i delar av landet. Vid årets slut saknade fortfarande 4,8 miljoner människor i Sydsudan säker tillgång till mat och 4,3 miljoner människor var på flykt. Experter på matsäkerhet varnar för att situationen kommer att försämras ytterligare under 2018. Konflikten hindrar bönderna från att odla jorden, kvinnor utsätts för sexuella övergrepp och hundratusentals barn saknar möjlighet till skolgång.

    

     

Fattigdom och sårbarhet i länderna i Sahelbältet

Kustsländerna i Västafrika är relativt stabila och flyktingkriserna från 1990-talet är lösta. Österut i Sahelbältet är situationen annorlunda. Här finns några av världens fattigaste och mest utsatta länder. Klimatförändringar samt migrations- och flyktingströmmar skapar stora utmaningar i området. Dessutom gör organiserad brottslighet, som smuggling av människor och vapen, och en försämrad säkerhetssituation det svårt att nå människor i nöd.

 

Fakta om Sahelbältet

  • Sahelbältet är ett landområde som består av savannbältet söder om Sahara. Den sträcker sig tvärs över den afrikanska kontinenten - från Senegal i väster till Somalia i öster.

  • Sahel täcker delar av Mauretanien, Mali, Burkina Faso, Algeriet, Niger, Tchad, Sudan, Sydsudan, Eritrea, Etiopien, Nigeria, Kamerun och Centralafrikanska republiken.

  • Marginalisering av regioner och folkgrupper är en viktig underliggande orsak till våld och konflikter i Sahelbältet.

 

Terrorhot och flykting- och migrationsströmmarna har fått EU att inse att Europa och Afrika är sammanlänkade av ett gemensamt öde. De försöker nu stoppa tillströmningen till Europa. Men de långsiktiga resultaten av detta erkännande återstår att se.

Länderna i Sahelbältet, såsom Mali, Niger och Nigeria, har ett stort behov av stöd, både i form av nödhjälp och långsiktigt bistånd. Porösa gränser, stora områden där statliga myndigheter inte är närvarande, dåligt styre, korruption och marginalisering av etniska grupper har utgjort en grogrund för konflikter och organiserad brottslighet.

Regimens fall i Libyen förändrade säkerhetssituationen i Sahel

2011 varnade flera afrikanska länder för konsekvenserna av ett militärt ingripande i Libyen, för att avlägsna Gaddafi-regimen. Nu är säkerhetssituationen i stora delar av Sahelbältet värre än någonsin.

I Libyen kämpar tre regeringar om makten, och stora områden styrs av olika milisgrupper. Det innebär att både migranter och människor på flykt är extremt sårbara med lite eller inget skydd. Libyen utpekas som ett av de värsta länderna för personer i transit. Hälften av kvinnorna har utsatts för sexuella övergrepp och unga flickor tvingas till prostitution.

Villkoren varierar i de interneringscenter där migranter och flyktingar hålls inlåsta. Men i de värsta lägren lever människor under fängelselika förhållanden och utsätts för tortyr och övergrepp.

Tre månader efter att franska soldater gick in norra Mali, etablerades FN-styrkan MINUSMA i april 2013. Trots ett fredsavtal med några väpnade grupper under 2015, har våldet trappats upp och MINUSMA har inte klarat av att ge civilbefolkningen effektivt skydd. Detta och bristen på återuppbyggd infrastruktur är anledningen till att få människor, som har flytt Mali till fattiga grannländer som Mauretanien, Burkina Faso och Niger, har återvänt hem.

    

EUROPE-MIGRANTS/LIBYA. Migrants look out of a barred door at a detention center in Gharyan, Libya October 12, 2017. REUTERS/Hani Amara
Läs bildtexten Migranter på ett interneringsläger i Gharyan i Libyen, i oktober 2017. Foto: Hani Amara/Reuters/NTB Scanpix.

    

Flyktingar och migranter hittar nya vägar till Europa

Minst 3 139 flyktingar och migranter dog i försöken att nå Europa via Medelhavet 2017, enligt Internationella Organisationen för Migration (IOM). De flesta tog sjövägen från Libyen med kurs mot Italien. Sedan år 2000 har över 33 000 personer drunknat i Medelhavet, vilket gör farvattnet till den farligaste gränsövergången i världen.

Sedan 2017 har antalet personer som reser över Medelhavet till Italien minskat betydligt. Bakgrunden är Europas stöd till den libyska kustbevakningen, som stoppar båtarna med flyktingar och migranter. Europeiska länder har också ökat stödet till viktiga transitländer som Niger, Libyen och Tunisien, för att stärka deras vakthållning vid gränserna och därmed förhindra migranter från att nå europeiska stränder.

Samtidigt visar siffror från FN:s flyktingorgan (UNHCR) att 28 349 migranter och flyktingar anlänt Spanien från Marocko och Algeriet under 2017. Det är dubbelt så många som kom samma väg under 2016 och ett tecken på att människosmugglare anpassar sig efter de ändrade förhållandena. Detsamma gäller Sahel. Om Niger lyckas stänga gränsen mot Libyen, kommer troligtvis nya rutter uppstå via Tchad och Algeriet. 

Nya konfliktmönster gör situationen värre för civilbefolkningen

Under de senaste 20 åren har vi stadigt sett fler interventioner i afrikanska länder. Anledningen har varit kriget mot terror, rädslan för säkerhetsutmaningar och upplösningen av statliga myndigheter i flera länder. Två av tre diskussioner om väpnade konflikter i FN:s säkerhetsråd handlar om afrikanska stater, och det pågår fler fredsbevarande operationer i Afrika än i resten av världen tillsammans. 

De uppgifter som de fredsbevarande styrkorna står inför i länder som Mali och Sydsudan har blivit alltmer komplexa i takt med att konfliktmönstret har förändrats. Civilbefolkningen står utan skydd och blir ofta medvetet attackerade. Idag domineras de väpnade aktörerna av mindre miliser, fragmenterade lokala upprorsgrupper och grupper utifrån som söker lokala partners, såsom den islamiska staten (IS) och al-Qaida. Det gör det svårare att arbeta för att få till fredsavtal och skapa stabilitet.

        

Thousands of people from Democratic Republic of Congo have crossed Lake Albert into Uganda between December 2017 and February 2018. They are fleeing inter-communal fighting in Ituri region of DR Congo. Refugees have reported that security has severely 
deteriorated in the area, with tens of civilians killed and hundreds of houses burnt down. According to the new arrivals, as of 20th February, many more people were gathering on the Congolese side of Lake Albert waiting for their turn to cross.

Refugees themselves also report that both the rebel groups and Congolese authorities are actively preventing people from escaping the violence, even stopping boats mid-lake.  This could be one of the reasons behind the sharp drop in new arrivals the last week. 

Photo: Ingebjørg Kårstad/NRC
Läs bildtexten Tusentals flyktingar kom i vintras över Lake Albert från DR Kongo in i Uganda. De flyr från strider i Ituri-regionen, i östra DR Kongo. Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC.

    

Kriserna blir långvariga

Flera av konflikterna i Afrika, som i DR Kongo och Somalia, är långvariga och väldigt komplicerade. Därför förbises konflikterna ofta av både givare och media. På NRC:s lista över försummade kriser 2018 var sex av tio länder afrikanska, med DR Kongo överst på listan.

Våldet i Nigeria, Burundi och Centralafrikanska republiken (CAR) väcker oro för nya långvariga kriser. Enbart i områdena kring Tchadsjön blev omkring 424 000 personer drivna på flykt i sitt eget land under 2017, 65 procent av dem i nordöstra Nigeria. 543 000 flyktingar från CAR befinner sig i grannländerna, främst Kamerun, DR Kongo och Tchad. Detta är det högsta antalet sedan krisen bröt ut 2013.

    

   

Människor flyr i sitt eget land eller till grannländerna

De allra flesta människor som är på flykt i Afrika, flyr internt i sitt eget land eller till ett av grannländerna. 14 miljoner är internt fördrivna i Afrika. Det utgör 63 procent av alla afrikaner på flykt.

Uganda har tagit emot flest flyktingar, totalt 1,4 miljoner. Enbart under 2017 flydde över 500 000 till landet. Flyktingar får bättre behandling i Uganda än i de flesta afrikanska länder. De får söka arbete och många tilldelas också mark. Det har dock avslöjats att det förekommer korruption i samband med hjälp till flyktingar i landet, och det undersöks om det har förekommit brott med registreringen av flyktingar för att utlösa ökad tilldelning.

Sudan har tagit emot över 770 000 flyktingar enbart från Sydsudan. Endast Uganda har tagit emot fler flyktingar i Afrika. 

Länder som har tagit emot många flyktingar stramar åt

Tanzania har traditionellt varit gästvänligt gentemot flyktingar. Landet har dock stramat åt kraftigt de senaste åren. Det rapporteras också om flyktingar från DR Kongo som nekas att söka skydd i landet.

Dadaab i Kenya var länge världens största flyktingläger, men ungefär hälften av flyktingarna har återvänt hem till Somalia de senaste åren.