Pensionären Aleksandra Gavriutchenko (67 år) bor ensam i ett hus i byn Zolote, i östra Ukraina. Det är bara en kilometer från frontlinjen - den så kallade "kontaktlinjen". Här är stridsåtgärderna mellan de stridande parterna som mest intensiva, och människor som bor på båda sidor är särskilt utsatta för attacker. Dessutom behöver många humanitär hjälp. Foto: Tatiana Stepykina/NRC

— Jag är rädd

Publicerat 14. nov 2017|Ändrats 15. jun 2018
Att vara med familjen, odla grönsaker och ta hand om sina kor - det var vad Aleksandra önskade sig inför ålderdomen. Men för fyra år sedan bröt konflikten ut i östra Ukraina. Då kom bomber och våld till landsbygden.


 

Möt fler av de människor vi hjälper i den senaste fältrapporten från NRC.


 

Pensionären Aleksandra Gavriutchenko (67 år) är ofta rädd. Hon bor ensam i ett hus i byn Zolote, i östra Ukraina. Det är bara en kilometer från frontlinjen - den så kallade "kontaktlinjen". Här är stridsåtgärderna mellan de stridande parterna som mest intensiva och människor som bor på båda sidor är särskilt utsatta för attacker. Dessutom behöver många humanitär hjälp.

 När kriget bröt ut, sköt de med tunga vapen mot byn. Aleksandra gömde sig i källaren. Där blev hon kvar i två veckor.

 -          Jag täckte golvet med kuddar och madrasser för att hålla värmen, säger hon. Och med en huvudskakning lägger hon till:

 -          Aldrig trodde att något sådant skulle hända när jag blev gammal.

 Källaren är ganska stor, det är där hon förvarar grönsaker under vintern och våren. Det finns lite ljus i rummet, men när bombningen inträffade blev det strömavbrott och helt mörkt. Hon tände stearinljus.

Nätterna var hemska. Hon var så rädd att hon inte kunde sova. Men på dagarna kunde hon ge sig ut ibland - hon såg till de två tjurarna och de två korna. Och lagade sig mat.

 Allt var bättre förr. Innan kriget kunde Aleksandra spara pengar, så att hon till exempel hade råd att reparera huset vid behov.

 Och då var rädslan en ytterst sällsynt gäst.

 -          Jag var trygg och tänkte inget annat än att framtiden skulle bli ljus, säger hon och tänder en cigarett.

 Hon var yrkesaktiv i 41 år. Arbetade som installatör vid järnvägen i grannstaden. Hon har hela tiden haft husdjur och grönsaksland.

 När byn attackerades med bomber, fick hennes tak stora skador. Hon blev förtvivlad – hon hade inte pengar att köpa det som behövdes för att reparera skadan. Men NRC, som har några av sina största hjälpoperationer i Luhanskregionen, kunde ge henne byggmaterial.

 De flesta av dem som behöver hjälp tror att om de flyr, kommer de inte längre att få hjälp. Men på frågan om varför Aleksandra inte har rest från sitt hem svarar hon bara…

 -          Egentligen är det ingen som väntar på oss någonstans.

 

      

Vintern står för dörren och Aleksandra berättar att det kan bli -20 grader i värsta fall. I år kommer NRC att se till att hon och andra familjer som inte har tillgång till gas får pengar, så att de kan köpa fast bränsle innan vintern sätter in. Foto: Tatiana Stepykina/NRC

 I vardagen är det dock ingen tid för vila: Aleksandra står upp på fyra varje morgon för att mjölka korna. Klockan sex går hon till byn för att sälja mjölken.

 -          Frukost äter jag klockan tio på kvällen. Har inte tid att få i mig något under dagen. Om du inte arbetar hårt, får du heller inget att äta, konstaterar hon.

 Hon lever av husdjuren och trädgårdslandet. Dessutom har hon sin pension, som uppgår till drygt 600 svenska kronor per månad.

 -          Det blir för lite att leva av. Nu måste jag slakta tjurkalven.

 Den tanken gör henne ledsen. Hon älskar kalven. Den står där och blickar så troskyldigt mot henne med stora ögon.

 -          Men köttet från den kommer att hålla liv i oss, säger hon.

Civila är fortfarande mål för krypskyttar. Två gånger kom kulorna farligt nära Aleksandra. Hon har varit under stor press medan den här konflikten har rasat.

 -          När jag gifte mig vägde jag 96 kilo. Idag väger jag bara 58 kilo. Jag har också börjat röka för första gången i mitt liv. Det här kriget har gett mig dåliga nerver, säger hon och tänder en cigarett.

 

Kontaktlinjen skiljer de regeringsstyrda och rebellstyrda områdena. De flesta som bor vid kontaktlinjen har fått nödhjälp i form av mat, bränsle och mediciner. Men nu, på grund av bristen på pengar, har det gått sex månader sedan någon fick hjälp. Med andra ord är Aleksandra oroad över hur det ska gå med dem som bara har den lilla pensionen att klara sig på.

 Ändå är bristen på mat inte det som skrämmer henne mest.

 -          Det värsta är kölden. Vinter står snart inför dörren och jag har inget bränsle för att få värme i huset, säger hon.

 

När Aleksandra tänker på hur hur kallt det kan bli, ser hon helt förtvivlad ut.

 -          Här blir det snabbt minus 20 grader. Ett ton kol kostar fyra gånger mer än vad jag får i pension i månaden. Under en vintersäsong behöver jag tre ton. Hur i all världen kan jag och andra gamla människor som bor här ha råd med det?

Förra året fick hon gratis kol från humanitära organisationer. I år kommer NRC att se till att hon och andra familjer som inte har tillgång till gas får pengar, så att de kan köpa fast bränsle innan vinter sätter in.

 Grannstaden, där Aleksandra Gavriutchenko hade sin arbetsplats i så många år, är också den plats där hon har många släktingar och vänner. Men eftersom staden nu är under separatisternas kontroll, är hon skild från sina kära.

 -          Min kusin bor i staden, som nu ligger på andra sidan kontaktlinjen. Jag har inte sett henne på flera år. Mina släktingar är begravda på den sidan. Jag kan inte ens besöka deras gravar.

 Hon gråter. Så säger hon:

 -          Jag är så trött på kriget. Jag vill bara ha fred.