Innovation

Kraften i att bestämma

När vi tänker på flyktingar är det ofta med fokus på deras ”behov”. Vi tänker sällan på deras idéer, kunskaper och potential. Men nu har ett innovativt projekt sjösatts för att utmana dessa tankesätt – och därigenom lämna över makten till flyktingarna så att de själva äntligen kan ta kommandot över sin egen framtid.

Vid 16 års ålder blev Hanna* bortförd. Hon fördes bort från sin familj för att säljas som hustru till en man. Omgivningen antog att hennes bror arrangerat detta för att tjäna pengar.

Tillbakablick till tre år före denna händelse.

I en stad nära Hannas by i Malawi startades klubben ”Young Women Can Do It” av en NGO. Där samlades unga människor för att diskutera och tackla de sociala barriärer som utestänger unga kvinnor och flickor från skolan. Med rätt resurser och stöd från samhället kunde de bestämma vilken framtid de skulle skapa sig under och efter skolgången.

Hanna, då 13 år gammal, var tystlåten men ändå full av ambitioner.

– När Hanna först kom till klubben var hon så blyg. Hon behövde alltid lite påstötning för att prata inför andra, till och med för att säga något alls, berättar Hamelmal Getachew, NRC Flyktinghjälpens globala specialist på ekonomisk inkludering.

Ett av klubbens mål var att stärka Hannas röst.

Hamelmal Getachew, NRC Flyktinghjälpens specialist på ekonomisk inkludering, som utformade detta innovativa ungdomsprojekt. Foto: Privat

Klubben bildade en ledningsgrupp som skulle fatta beslut baserade på den bredare gruppens åsikter. Hanna var en av ledningsgruppens medlemmar. Tillsammans hade de i sin beslutsfattande roll större auktoritet än NGO:ernas personal. Nu kunde Hanna peka på hinder för utbildning och utforma de lösningar som bäst skulle gynna dem hon företrädde.

Efter flera års arbete med klubben hade hennes ängslan ersatts av mod.

– Hon började höja rösten, till och med mer än sina kollegor, säger Hamelmal.

Som respekterad medlem i klubben hade Hanna byggt upp sitt självförtroende och hittat sin röst.

Framåtblick.

Tre år senare – Hanna som tonårshustru. Allt hon hade byggt vilade på vacklande grund – hennes ledande roll, tillgången till utbildning och hennes framtid – allt smulades sönder och rann ur händerna på henne.

Men det gick inte att tysta Hanna. Efter bortförandet hittade hon tillbaka till klubben – tillbaka till sina vänner och sitt stöttande nätverk. Hennes röst var djärv och stark.

– Hanna upprepade ihärdigt: ”Jag kan göra något bättre med mitt liv. Jag kan stå upp för mig själv och de andra flickorna”, minns Hamelmal.

– Klubben och projektet ingrep. Polisen kontaktades.

Människor har en dold potential. Ibland behöver den bara lockas fram och ges en plattform för att komma till uttryck.
Hamelmal

Efter en otrolig insats av vännerna blev Hanna slutligen löst från äktenskapet.

Alla klubbmedlemmar samlades för att hjälpa henne att komma ifatt med det skolarbete hon hade missat. Hanna höll jämna steg med utbildningen samtidigt som hon ägnade sig åt klubbens aktiviteter i ytterligare två år. Hon blev de unga kvinnornas talesperson i lokalsamhället samtidigt som hon jobbade på sin gymnasieexamen.

Med det självförtroende Hanna upparbetade genom att ta en ledande roll lyckades hon värja sig mot den framtid som hon var nära att påtvingas.

– Ett projekt kan verkligen ge människor förmågan att påverka, säger Hamelmal. Det handlar inte bara om att dela ut material eller kontanter. Det handlar om att investera tid – om att åstadkomma så mycket som möjligt genom mänsklig kontakt. Människor har en dold potential. Ibland behöver den bara lockas fram och ges en plattform för att komma till uttryck.

South Sudanese women refugees during an ICLA training at Tierkidi camp in Gambella, Ethiopia. Photo: NRC Ethiopia
Sydsudanska kvinnor på flykt lär sig om sina rättigheter på ett möte om rättslig rådgivning (ICLA). Foto: NRC Flyktinghjälpen

Flyktingar sätter sig vid beslutsbordet

Hamelmal Getachew hade en central roll i samordningen av “Young Women Can Do It”-klubbarna. I denna roll samarbetade hon med Hanna i fem år.

Hamelmal har 14 års erfarenhet av humanitärt arbete bakom sig. Men Hannas omvandling minns hon som en av de mest imponerande. Den fick henne att verkligen inse vikten av att unga människor har makt att själva fatta beslut om sina liv.

Med inspiration från Hanna har Hamelmal tillsammans med NRC Flyktinghjälpen nu utformat ett nytt innovativt ungdomsprojekt som fokuserar på ungdomars ekonomiska inkludering. Detta innovativa projekt syftar till att hjälpa unga flyktingar att ta ledande roller så att de kan fatta beslut om sin ekonomiska framtid. Målet: att förändra både vår syn på delaktighet och på hur vi behandlar flyktingar som kunskapskällor.

Traditionellt delas flyktingar in i kategorier på basis av deras olika behov. NGO:ernas personal brukar intervjua dem för att ta reda på vilka dessa behov är. Sedan avgör de vilken typ av bistånd och service som kommer att ge dem det mest meningsfulla stödet.

Under denna process måste emellertid de behov flyktingarna vittnar om modifieras så att de passar finansieringsförslag och även möter givarnas förväntningar. Detta leder ofta till att NGO:er inte tar till sig flyktingarnas tankar fullt ut.

Hamelmal anser att detta slags delaktighet inte är tillräckligt inkluderande.

Det måste ske en överflyttning av makt genom att flyktingar ges ledande roller.
Hamelmal

– NGO:er betraktar ofta intervjuerna som delaktighet. Men vi anlägger alla alltför ofta en expertblick och utgår från att ungdomar inte vet vad de vill, att de är osäkra på vad de anser eller att de inte vet hur man följer protokoll, säger hon. Och efter att inledningsvis ha frågat dem vilka behov de har, kommer vi inte tillbaka för att tala med dem och revidera våra beslut utifrån deras synpunkter på det som kommer att tillhandahållas. Det är inte verklig delaktighet och tar inte vara på vad de vet.

Problemet med ”behov”

För Hamelmal börjar en del av problemet med ordet ”behov”, som omedelbart definierar flyktingar som passiva mottagare. Hon anser att det finns en bättre utgångspunkt.

– Om vi istället tänker i termer av färdigheter och potential, blir människorna aktiva deltagare, säger hon. Därmed kan deras idéer lyfta och deras talanger komma till uttryck.

En del av Hamelmals plan tacklar dessa problem genom att placera unga människor vid beslutsfattarnas bord. Därigenom kommer både deras färdigheter att visas och tillit skapas till deras vittnesmål.

– Det måste ske en överflyttning av makt genom att flyktingar ges ledande roller, framhåller hon.

Och med tanke på Hanna är det tydligt hur effektivt det kan vara att lämna över makt.

“When the crisis started I was going to school and at the same time helping my mom with her business. But, the fighting made things tough, business was tight, it was hard. I continued to go to school but the boys would come and meet us in school and beat us, then drive us away from school and force us to go back to the house. I have been beaten not once, not twice, but many times by those boys. They don’t want us to go to school, to make a future for ourselves and the society. If we go, they will beat you up and attack your family. So, I had to stop school because my family was really in danger,” Kelly, 21 years old, tells us when we meet her in November 2019.

The boys are what the armed separatists are called locally in the North West province. In 2016, as English-speaking lawyers, students and teachers began protesting what they saw as their cultural marginalisation and under-representation in the central government, the Government forces hit back with a hard hand. Several armed separatist groups emerged and eventually declared independence 1. October 2017. They called their new country Ambazonia. 

Kelly lived in a big compound with her mom, dad, her siblings and extended family. Her parents ran a business and they had a farm.

“I had many people around me back then, but due to the crisis I have just a few left.”

On 11. February 2016, on the National Youth Day, clashes were intense in her village. The separatist did not recognise the youth day and put up the Ambazonia flag and the military retaliated. 

“The military came to our compound. The gate was closed, but they climbed the fence and entered. They shot at anybody they saw, they never cared to know who was who, they were just shooting. My younger sister and myself were hiding under a bed. My uncle was also there and they just entered the room and shot him, thinking he was one of those boys. They shot him right in front of me and my sister. After that, there was no way we could sleep in the house, so we fled to the bush and slept there. In the morning we came back and took my uncle to the morgue to prepare the funeral. That’s when my mom and my dad decided that we should look for another way for me to go to school, because staying in the village, doing nothing, will not help me so it’s better I leave”.

Three months later, at the age of 18, Kelly left her home to go to Yaoundé. She found a place to live and started to work to save up money to continue her education and slowly built a new life for herself over the next three years. She felt safe again. Then, everything changed. 

“I lost my dad 5. November. This month. I was not in the village when it happened, but they told me that he got up at night to ease himself. We do not have a toilet inside the compound so he had to go outside. Unfortunately, he was shot that night. He was taken to the hospital, but they could not save him.”

Every bullet victim is automatically investigated in the area, so the police came to talk to the family and her mother tried to answer all their questions. They found out it was the separatists, the boys, who had shot him. The situation was very intense in the village in that period. Kelly travelled from Yaoundé to the village for the funeral and then quickly returned to the capital due to the fighting. 

Two days after her dad was killed, another crisis hit the family. Kelly’s older sister got kidnapped by the boys. The kidnappers asked for 2,5 million francs in ransom for the group. The family tried to raise 500 000 francs. Kelly gave 50 000 francs that she had managed to save during her time in Yaoundé. These were the money she would use for her school fees, but instead she had to spend them to pay for her dad’s funeral and now her sister’s kidnapping. Together, the family managed to find money and her sister was released. 

“My sister was badly beaten. All her body; wounds, wounds, wounds. Fortunately, she was not raped, because those boys don’t sleep with girls who have their period. So, that was the only way she was saved from those guys. It was a miracle.”

After Kelly’s sister was released, she fled for safety to Bamenda, a bigger town in the area, where she is trying to attend some classes now and then. Kidnappings for ransom have become a regular thing in the province. Armed separatist groups have killed, tortured, assaulted, and kidnapped dozens of people, including students, teachers, clergy, and administrative and traditional authorities.

“I think the boys are kidnapping because they need money to purchase weapons,” Kelly states.

While her sister was still missing, Kelly received yet another call, this time from an unknown number, telling her she had to come back to the village for an emergency. They did not say what had happened, just that she had to come as fast as she could. Kelly was afraid she would lose her job if she left so soon after she had just been away for her dad’s funeral, but had to go and risk it. 

“As I entered the compound, everyone was crying. The first thing I asked was ‘Where is my mom?’ Everybody was crying in silence. They asked me to sit down, but I said ‘No, I don’t want to sit down, I want to see my mom.’ Then they told me that my mom had passed away. I had a shock. The next thing I remember is waking up in the hospital. I spent two days there.”

“My mom was shot by those boys due to the investigation after my dad was killed. They know our house. They came inside our compound and asked for her. They shot her with four bullets to her body and left. No one else was shot. My mom was their main target. The boys were angry, because she spoke to the police. They don’t want us to have anything to do with the police.”

In less than a week, both Kelly’s parents had been killed. Her sister had been kidnapped. 

She did not feel safe. 

“At the funeral ground the boys kept looking at me. Just looking, looking, looking. I felt like I was going to be the next target. I had to leave the village, cause my life was in danger. It was a lot of gunshots. Everywhere. Everywhere! So, I managed to take the bush backroad and was lucky to find a taxi and I took it straight to Bamenda and then back here to Yaoundé. I told no one I was back. I just stayed inside for a week, mourning my mom and my dad. No school. No work. Just mourning them.”

In this period, she was also told to move out from the room she shared with a friend and this one’s sister who felt it had become too crowded. Now, Kelly needs to find a new place to rent, but with soaring housing process in the capital and her savings gone, it’s not an easy task. 

“I lost my dad. I lost my mom. My sister was kidnapped. So, all my savings are gone. I’m back to square one. Even to have a meal per day is difficult. I tried to get an advance from my boss. I tried to borrow money from friends so I can afford to move into a new place.”

Kelly now works in a school canteen five days a week. She leaves the house at 5am, works, comes back at 2pm. Rests for a little while, then goes to evening school until 9pm. At night she can seldom afford to eat, so she goes to bed and gets up again at 2am to study when the house is quiet. 

“I really need to go to school. Education is the key to life. Education is the highest thing. It was my parents’ dream for me, to go to school, to become something great in life that make you stand out in a population and talk like a woman. Even though they are no more, I have to work hard for myself and achieve my dreams.”

Kelly dreamt of becoming a lawyer, or a medical doctor, but now she is thinking accounting or management is more realistic. Or, play the American lottery and see if she can leave the country. 

“Even though it’s hard to lose two parents at the same time, it’s nothing I can do. All the things they used to do for me, I now need to do alone. It’s hell. But, this is what my fate has decided for me. I just need to move on with life.”

Photo: Ingebjørg Kårstad/NRC
Foto: Ingebjørg Kårstad/NRC Flyktinghjälpen

Planen: renovera och revolutionera

Detta ungdomsinitiativ kommer att testas, modifieras och lanseras i flera olika regioner och, hoppas Hamelmal, världen över. När projektet går in i sin första fas är hon och kollegorna på NRC Flyktinghjälpen som hjälpt till att utforma projektet ivriga att se hur det påverkar människors potential.

Så här fungerar det:

Inledningsvis kommer unga människor att utforma egna affärsprojekt, besluta vilka ekonomiska lösningar som skulle passa dem och deras lokalsamhällen bäst. Oavsett om det handlar om jordbruk, teknik eller om att bygga upp ett lokalt företag, ska de själva välja det som passar.

När de har planerat sina projekt tar de med dem till projektets ledningsgrupp. Ledningsgruppen består av de unga deltagarna, några medlemmar av det samhälle som är värd för dem och bara två från NRC Flyktinghjälpen. Dessa beslutsfattare avgör tillsammans vilka projekt som ska gå vidare.

– Den här plattformen sammanför alla för att kläcka idéer om unga människors ekonomiska framtid, och den här gången är det de unga själva som tar ledningen, understryker Hamelmal. Den blir en perfekt plats för människor att visa upp och utveckla sina färdigheter och sin potential – det blir som att överlämna en megafon till de ungdomar vars röster i annat fall inte skulle höras eller vinna gehör.

Genom att bilda ett kollektiv med olika perspektiv avser Hamelmal och hennes team att skapa större utrymme för kvinnor och människor med funktionsnedsättningar, så att de kan ta ledningen. Dessutom kan projektet ge unga flyktingar en chans att ändra negativa uppfattningar om dem som medlemmar i deras värdsamhällen kan ha. Samarbete erbjuder en möjlighet att utveckla mer positiva sätt att se på ett delat socialt landskap.

Location: Youth Center in Nyumanzi Settelment, Adjumani, Uganda 
Photo: Ingrid Prestetun/NRC
Studenter vid ett ungdomscenter i bosättningen Nyumanzi, Adjumani, Uganda. Foto: Ingrid Prestetun/NRC Flyktinghjälpen

Var kommer NRC Flyktinghjälpen in?

Traditionellt dikterar NGO:er vad som är möjligt och hur. Den här gången är det ungdomar, som ofta har tvingats ut i marginalen, som får bestämma och NRC Flyktinghjälpen finns där för att lyfta deras beslut.

NRC Flyktinghjälpens personal kommer att agera som ett tekniskt team och hoppa in för att hjälpa projektdeltagarna att nå sina mål. När de utvecklar sina entrepenörsprojekt bistår vi med vägledning coaching. Efter att projekten har godkänts, erbjuder vi specialiserad företagsutbildning, startkapital och långsiktigt mentorskap för att se till att de lyckas.

– När vi stöttar unga flyktingar i utvecklingen av ett projekt blir de mer självständiga, fortsätter Hamelmal. Därigenom skapas också en känsla av ägande – att jag ansvarar för detta. Därmed ökar sannolikheten för att de initiativ de väljer ska hållas vid liv eller replikeras, eftersom de tycker att det är tillfredsställande och har de färdigheter som krävs för att genomföra det.

Most of the NRC staff in Shire office and Hitsat refugee camp.
The camp is just outside Shire, a district in northern Ethiopia. The camp houses about 10,000 refugees from Eritrea. Most of them are minors, and about one in ten have fled alone.

Photo: Beate Simarud/NRC 

Facts and figures:

Eritreans are the third largest group of refugees living in Ethiopia, with 37,321 refugees currently registered in refugee camps in the Shire area camps. 

Currently there are 163,281 Eritrean refugees in Ethiopia.

It is estimated that nearly 40 per cent of Eritrean refugees leave the camps within the first three months of arrival, and 80 per cent leave within the first year, with significant numbers of the population departing irregularly from Ethiopia to third countries – often with the assistance of smugglers and at great risk to their lives. 

The population in the Shire camps is unique, with a large number of children below the age of 18 and unaccompanied children. 

As of June 2017, 72 per cent of the refugees living in Shire were under the age of 18, including 4,725 unaccompanied and separated children, representing approximately 11.5 per cent of the total refugee population. 

Unaccompanied and separated children live in a variety of care arrangements, including community care, foster care, or family-based care.
NRC Flyktinghjälpens personal är ivriga att hjälpa ungdomar att nå sina mål. Foto: Beate Simarud/NRC Flyktinghjälpen

Ringar på vattnet

För att öka effekten planerar Hamelmal att engagera ett brett nätverk av organisationer på alla nivåer.

– De flesta organisationer delar den traditionella tankemodellen. Om vi verkligen vill förändra människors tankesätt, måste NGO:er och organisationer på hög nivå komma med för att tillsammans bygga självförtroende och rättvisa i regionerna, säger hon.

Hamelmal och hennes team hoppas att den förändring som en gemensam prioritering av unga människors idéer och självständighet innebär kommer att sprida sig som ringar på vattnet inom den humanitära sektorn – med början i NRC Flyktinghjälpens eget team.

Date: 05 August 2020
Location: Kaya - Center North Burkina Faso
Photo:  Innocent Parkouda/NRC
Efter att ha flytt undan en väpnat attack deltar Fatouna (16) i yrkesutbildning anordnad av NRC Flyktinghjälpen i Kaya, Burkina Faso. Foto: Innocent Parkouda/NRC Flyktinghjälpen

Flexibel finansiering möjliggör förändring

Att pröva innovativa idéer kräver ofta experimenterande – den spännande biten! Med små anslag till projekt som engagerar ungdomar i att hitta egna lösningar, är Hamelmal och hennes team nu hänförda över att ha beviljats flexibel finansiering från NRC Flyktinghjälpen.

– Traditionella finansieringsmodeller begränsar människor till traditionella modeller för det praktiska arbetet, förklarar hon. Därför är flexibel finansiering avgörande för innovativt tänkande. Självklart är det alltid viktigt att ha ramar att arbeta inom. Men det är dags att lämna det stelbenta tänkandet och utveckla nya metoder. Och för att göra det måste vi börja med människor. Människor är inte oföränderliga. De förändras – av sammanhang och nya situationer. Och för att anpassa oss till dessa förändringar behöver vi en finansiering som möjliggör detta.

När finansieringen speglar den föränderliga mänskliga kontexten kan vi i sanning sätta människor först.

*Namnet har bytts för att skydda personens identitet


***

Vår flexibla finansiering kommer från människor som du. Bli månadsgivare i dag: