Glimtar av hopp
Under 2020 passerade antalet människor som tvingades på flykt 80 miljoner och covid-19 blev både en skydds- och försörjningskris och en global folkhälsokris.
För oss på NRC har det viktigaste jobbet varit att ”stanna kvar och leverera”. Trots restriktioner, nedstängning och rädsla har vi har kunnat ge livräddande hjälp och hopp inför framtiden för fördrivna människor i mer än 30 länder.
”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att bo i ett sådant hus”
DR CONGO: För Monique betyder ett hem mycket mer än fyra väggar och ett tak. Efter att ha flytt från sin hemstad, förlorat sin man och tillbringat fem månader med att gömma sig i bushen, betyder hemmet trygghet och stabilitet för Monique.
Idag står Monique i sitt splitternya hus full av stolthet. Och även om huset fortfarande till största delen är tomt, har hon stora drömmar om möblerna som hon så småningom ska fylla det med och de sista avslutande detaljerna som hon har planerat, som att måla det.
”Jämfört med hur jag bodde tidigare, känner jag mig speciell och stolt i det här nya huset. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att bo i ett sådant hus”, säger Monique.
”När jag undervisar, är jag fri”
UGANDA. Dugale, 38, flydde från Sydsudan utan någonting, men så snart som han anlände till Uganda började han undervisa. Han tror på den nästa generationen och han kommer att göra allt i sin makt för att alla barn ska kunna återvända till sina närsamhällen, redo att möta framtiden.
”Jag har förlorat mycket”, säger han, ”men när jag går in i klassrummet lämnar jag allt det bakom mig. Jag undervisar som vanligt och jag känner mig fri.”
Flickorna på den afghanska drömakademin
AFGHANISTAN. Fyrtio par skor är snyggt uppställda på en betongtrappa utanför en enkel grå entrédörr. Detta är ingen vanlig skola. Det är en generös grannes hem, som har ställt delar av sitt hus till förfogande för 40 flickor som drömmer om en utbildning och ett yrke.
De flesta av flickorna är mellan 10 och 16 år gamla och kommer från familjer som har tvingats fly från konflikten i Afghanistan. Nu deltar de i ett program som organiseras av Norska flyktingrådet där de har möjlighet att ta igen förlorad skolgång.
De vill bli lärare, läkare och allt annat som flickor drömmer om att bli.
”Jag tror på en ljusare framtid”
UGANDA. Athieng är ung mor, student och flykting och bär en tung ansvarsbörda. Men hon har en gnista i ögonen. Hennes blick är fast riktad mot framtiden.
Athieng, 20, är en mjuk och tystlåten ung kvinna som sällan pratar om sitt svåra förflutna. Konflikten i hennes nyligen självständiga hemland Sydsudan tvingade hennes familj att fly för sex år sedan. Att stanna kvar skulle ha varit detsamma som att riskera livet.
Men Athieng vacklar inte under tyngden av allt ansvar. ”När jag drömmer, drömmer jag om min framtid”, säger hon oförväget.
En mobil livlina för Malak
JORDANIEN. När pandemin slog till och deras skola stängdes blev familjens enda mobiltelefon en livlina för Malak, 14, och hennes sju syskon.
Bara 12 dagar efter att det första fallet av covid-19 upptäcktes i Jordanien, stängde myndigheterna alla skolor i landet. Kort därefter stängdes också Zaataris flyktingläger.
Över 76 000 syriska flyktingar låstes bokstavligen in, utan möjlighet att lämna lägret. Samtidigt förlorade ett stort antal lärare och humanitära hjälparbetare möjligheten att arbeta i lägret.
”Det är vi som kommer att bygga upp landet”
UGANDA. David, 22, flydde från Sydsudan till Uganda 2014. Nu studerar han datorvetenskap och planerar att gå på universitet i Kampala för att förverkliga sin dröm om att bli ingenjör.
Unga människor som har tvingats fly får ofta kämpa för att få den utbildning som de behöver. Bara 3 procent av unga flyktingar har tillgång till vidareutbildning efter avslutad grundskola, jämfört med 36 procent av de unga i hela världen.
David är en av de lyckligt lottade. Han bodde tidigare i flyktingbosättningen Nyumanzi och gick gymnasiet på en lokal skola i Uganda. Därefter skrev han in sig på en datorvetenskapskurs som drivs av Norges flyktingråd i samarbete med Arizona State University (ASU).
