Läs bildtexten Mosab lärde sig att spela piano på egen hand när han bodde på en asylmottagning. Här spelar han sitt egenkomponerade verk "Syrien".

Sexton år och på flykt ensam från IS

Text: Kristine Grønhaug I Foto: Beate Simarud/NRC I Layout och grafik: Anastasia Buialo I Videoredigerare: Eirill Dalan|Publicerat 26. mar 2019
2013 flydde den då16-åriga Mosab från IS i Syrien. Han reste ensam till Norge. Idag bor han i Oslo. Han talar norska, går i skolan, har jobb - ett betalt och ett som volontär - och han har lärt sig att spela piano. Men på natten drömmer han att de döda från kriget kommer till honom.

En som dyker upp i mardrömmarna är hans vän, Ahmad. Han dödades under ett flygangrepp. Mosab sprang för att hjälpa de många sårade, och det var då han hittade sin vän död.

Han beskriver den hemska drömmen så här:

– Min kompis är väldigt liten. Han har vingar och flyger omkring mig. Hans mun är öppen, med en massa blod.

I drömmarna upplever Mosab på nytt vad han upplevde under kriget. Många av dem som kommer till honom i mardrömmarna var vuxna när de dog, men nu är de förvandlade till barn. De är väldigt små. De flyger eller kryper in och ut genom hans fönster.

– Det är läskigt. När jag vaknar är jag stressad. Rädd att jag ska drömma samma nästa natt.

Han tillägger:

– På senare tid har jag också börjat drömma att människor i Norge sviker mig. Det som jag upplevde under flykten.

Stöd NRC:s arbete för barn och ungdomar på flykt.

Läs bildtexten Genom att berätta sin historia, vill Mosab visa vilka utmaningar barn och unga som flyr ensamma står inför. Här är han tillsammans med NRC:s Kristine Grønhaug.

  

Kan vi förstå?

De som känner till 22-årige Mosab beskriver honom som en mjuk, social och snäll kille. Han har humor, är intelligent och musikalisk. Han är öppen, nyfiken på världen. Men han kan också vara lite reserverad. Tankfull.

För hur påverkar det dig att se din egen farfar bli avrättad av IS på torget? Hur är det att ha en 14-årig bror som blir tagen av IS på skolvägen och sedan mördad? Att ha över 20 manliga släktingar som dödas av IS? Hur är det att ha blivit piskad av IS för att du rökte? Eller ha stora ärr på kroppen efter splitter från bomber?

Och det här - kan vi verkligen förstå hur det är att vara 16 år och resa från din mamma som du älskar över allt på jorden och dina syskon? Hur det är att vara på flykt - helt ensam - i en främmande värld? Hur det är att vandra genom ett iskallt Europa, utan att ha andra ägodelar än ett par skor, ett par byxor, en tröja, en liten ryggsäck och en mobiltelefon - och leva på två Snickers om dagen?

Den arabiska våren

Under 2010 pågick det stora folkliga upproret mot myndigheterna i flera länder i Nordafrika, och året därpå kom upproret till Mellanöstern. Det kom att kallas den arabiska våren och utmanade auktoritära regimer med krav på demokratiska rättigheter. I Syrien övergick demonstrationerna vartefter till inbördeskrig.

Mosabs hemstad Manbij ligger i norra Syrien, inte långt från den turkiska gränsen.

– Hemma hos oss stod alltid tv:n på. Vi såg bara på nyheter och följde med i politiken från att vi var barn. Vi insåg att den arabiska våren skulle komma till Syrien också.

Upproret kom till Manbij under 2011. Sedan dess har Mosabs hemstad styrts av tre olika regimer: syriska oppositionsgrupper, IS och kurdiska grupper.

  

  

Hos Mosab

Snöflingorna dalar stilla från himlen och lägger sig som en tjock vit filt över granar och en tom fotbollsplan utanför Mosabs fönster. Han går ut på verandan för att röka.

Väggen i hans lägenhet är dekorerad med två bonader. Han har lärt sig att detär typiskt norskt, och det är därför han har dem på väggen. Han vill gärna anpassa sig till sitt nya hemland.

Det finns också ett papper inom glas och ram på väggen. Där har ungdomar från ett ungdomsläger i regi av den norska stiftelsen Forandringsfabrikken, skrivit personliga hälsningar:

”Tack för väldigt fina dagar, du är riktigt cool och så duktig på att spela piano.” ”Du är en riktigt cool kille som det har varit härligt att vara tillsammans med.” ”Du är en vacker människa. Du är sjukt varm och klok.” ”Din energi och godhet sprider glädje till alla. Tack för fina dagar!”

  

I vardagsrummet finns ett matbord med fyra stolar och en soffa med soffbord. En keyboard står vid fönstret. I köket finns ett torkställ med kläder. I sovrummet en säng. Allt kommer från en återbruksbutik:

– Jag fick möblerna eftersom jag hjälpte till i affären, förklarar han.

Har du ingenting från Syrien?

– Ingenting.

Mosab arbetar som volontär för att hjälpa människor i Norge. Inbjudan till Mosab är från det kungliga slottet.

Stöd NRC:s arbete för barn och ungdomar på flykt.

  

Läs bildtexten För hans insats blev han inbjuden till slottet för att träffa kronprinsparet. Kronprins Haakon är också NRC:s högsta beskyddare.

  

”All by myself”

– Uppväxten var den bästa tiden i mitt liv. Men det är klart, ibland upplevde jag något som inte var bra. Du vet den där känslan av att du är ingenting. Den kunde jag känna många gånger. Tror att det var för att jag kom från en fattig familj. Eftersom vi inte hade allt vi behövde, kände vissa att de var bättre än oss, liksom. När du ser att de andra barnen har allt och du vet att du inte har det, är det svårt.

Han reser sig från stolen och går ut i köket för att skära upp bröd. Kommer tillbaka och ställer fatet med bröd på soffbordet, tillsammans med tre små skålar med olika dippar. En av dem har han gjort själv.

– Jag äter sund mat. När jag kom till Norge kunde jag inte ens koka ägg. Jag var den yngsta på asylmottagningen och stod alltid i köket och såg på när kvinnorna lagade mat.

Tog kvinnorna hand om dig?

– Om jag bad om hjälp. Men jag ville inte krångla. Jag var "all by myself”.

   

Läs bildtexten Mosab serverar bröd med dipp. ”Jag äter sund mat. När jag kom till Norge kunde jag inte ens koka ägg. Jag var den yngsta på asylmottagningen och stod alltid i köket och såg på när kvinnorna lagade mat”, säger han.

  

Mamma

Mosab kommer från en arabisk familj. Hans far var ingenjör och konstnär. Mamman var hemmafru. Föräldrarna skilde sig senare, fadern bor idag i USA.

Barnaskaran bestod av Mosab och hans tvillingbror. De är de äldsta. Sedan var det två bröder - idag lever bara en av dem - och två systrar.

– Min tvillingbror och jag var bland de bästa i skolan. Jag gillade speciellt matte och filosofi. Filosofi eftersom du lär dig att det finns många sätt att tänka, det är nyttigt. Jag studerar de människor jag pratar med, säger han och berättar att han också tyckte om att arbeta vid sidan om skolan.

Han sålde bröd, cigaretter eller var på byggarbetsplatser. Han gav pengarna till sin mamma.

Mosab missade gymnasiet i Syrien och tar därför igen det i Oslo. På helgerna jobbar han för närvarande på en chokladfabrik i Gjøvik. Han skickar hälften av lönen till sin mamma, Mona.

Hur skulle du beskriva henne?

 – Min mamma ...

Han börjar gråta. Efter ett tag säger han:

– Hon är allt.

Pratar du ofta med henne?

– Ungefär var tredje dag på WhatsApp, om de har internetuppkoppling. Min mamma har vackra bruna ögon. Hennes hår är svart. Hon är inte så lång, hon är varken smal eller tjock, men lite så där mitt emellan. Om någon behöver något, ger hon bort allt hon har. Min mamma är solen för mig.

  

Läs bildtexten ”Min mamma är min sol”, säger Mosab. Han har inte sett sin mamma sedan 2013, men han pratar med henne ungefär var tredje dag.

  

När IS kom

På bara några timmar var de där.

– Vi visste inte något i förväg. Vi la oss bara på kvällen och nästa dag var de där. Plötsligt gick män i svarta kläder runt på våra gator. Först var de inte så många och de försökte ge intryck av att de var snälla. De delade till exempel ut pengar till de fattiga. Men vi var inte dumma. Vi var medvetna om att de var farliga, säger Mosab.

Hans familj tittade på nyheterna och var väl insatta i situationen i Irak. De kände till Al Qaida och IS - att de på sätt och vis var detsamma. Att båda var farliga.

Blev ni rädda?

– Nej, svarar han och fortsätter:

– Men en dag tog de mig. Jag körde runt i staden på min motorcykel och rökte medan jag körde. En bil kom upp bredvid mig, jag visste inte att det var de. Sedan la sig bilen bakom mig, och i spegeln såg jag vem det var. Sedan slängde jag diskret min cigarrett och stannade cykeln.

– Jag svarade att jag inte hade någon cigg. De kollade och fann ingenting. Men de kände att jag luktade rök. Så tog de mig till ett provisoriskt fängelse, där det fanns många andra fångar.

Där dömdes han till trettio piskrapp.

– Jag hade blivit slagen förut och brydde mig på ett sätt inte. Även om det skulle göra ont, visste jag att jag inte skulle dö, säger han.

Lyckligtvis fick han behålla kläderna på under piskningen.

– Efteråt var jag tvungen att läsa från haditherna (berättelsen om profeten Muhammeds liv och lära, och som framhävs som exempel på vad som är rätt och bra sätt att leva, red.anm.).

Nästa dag fick han gå. Mosab bestämde sig för att ligga lågt. 

Den största förlusten

Mosabs yngre bror, Sahib, hade varit i Aleppo för att ta examen. På vägen tillbaka blev han och över 90 andra elever tagna som gisslan av IS. Flera av eleverna var kurder. Mosab tror att det var en hämndaktion efter strider med kurdiska militärer.

– Några av studenterna försvann. Några dödades. Någon kom tillbaka till sin familj, berättar han.

Det var ett torg mitt i staden, där IS avrättade människor. När många människor hade samlats där, insåg alla att nu skulle någon dö.

– Någon sa att Sahib hade dödats på den platsen. Vi fick aldrig tillbaka hans kropp. Min bror stod mig väldigt nära, vi delade allting. Det var väldigt svårt att förlora honom.

Det var efter den händelsen som Mosab började tänka: kan det bli så att IS tar mig också?

Därefter dödade de hans farfar.

– Farfar släpades till avrättningsplatsen. Jag tror att de måste ha gett honom en spruta eller något, för han gick som en full person.

”De la farfars huvud på ett block. En man med yxa högg huvudet av honom.”

Mosab slår förtvivlat ut med armarna.

– Men det var inte bara farfar som dödades på det sättet. Många av mina farbröder också, och två av mina kusiner.

Han grät inte när han såg sin farfar dö:

– Den viktigaste personen för mig var Sahib. Det allra värsta för mig var att jag förlorade honom. Efter det blev mitt hjärta förstört på något sätt. Så jag gråter inte längre när någon dör. Jag blir väldigt ledsen. Det är allt. Om jag ska gråta över någon, är det bara min mamma. Hon är den enda.

 

Läs bildtexten ”När jag vaknar är jag stressad, rädd för att jag ska drömma samma nästa natt.”

  

Måste fly från Syrien

När Mosab lämnade sitt hemland 2013, visste han att han var färdig med Syrien. 

Hade du pengar?

– Inga pengar.

Nu följde en svår tid som varade upp till ett år. Han upplevde att han bodde bland soporna på gatan. Han blev både lurad och rånad. Han levde av att samla tomflaskor. Till sist fick han flera jobb: i ett turkiskt bad, i butik. Han arbetade som murare, målare och fruktplockare. På sex månader lärde han sig flytande turkiska.

I staden Adana hörde han att många syrier reste till Tyskland. Han började tänka att det kanske var i Europa som han kunde få ett så bra liv som möjligt.

Den turkiska staden Edirne ligger på gränsen mellan Bulgarien och Grekland. Det var i den staden som Mosab under en period serverade i en restaurang.

– Jag lärde känna en man som tog flyktingar från Turkiet till Albanien och vidare därifrån. Jag sa till honom att jag skulle med.

En natt fick han chansen. Mosab var i en grupp på cirka 20 personer - de flesta kvinnor och barn. Målet var Albanien. Men efter en och en halv timmes vandrande i skogen togs de av brutala albanska soldater och skickades tillbaka till Turkiet.

Hur mycket betalade du den människosmugglaren?

– Innan jag fick lära känna honom, trodde jag att han var fattig, så jag gav honom lite gratis mat i restaurangen. Nu ville han vara snäll mot mig tillbaka.

  

  

Stort ansvar

I den turkiska staden Izmir blev Mosab bekant med en som skulle till Europa.

– Han föreslog att jag också skulle dra dit. När jag sa att jag inte hade pengarna, fick jag höra: men om du kör båten behöver du inte betala. De förklarade för mig att människosmugglarna inte själva är med i båten.

Mosab bestämde sig för att försöka igen. En natt transporterades han och omkring 30 andra människor till en öde plats.

– Men då blev jag rädd. För en gång i Edirne hörde jag någon säga att människosmugglare dödar folk och säljer deras organ.

”Jag ringde till min mamma och sa att om du inte hör ifrån mig mer, så är jag död.”

– Jag sa: "jag älskar dig, be för mig." Hon grät.

Männen hade pistoler. Flyktingarna placerades i bilar. De satt väldigt trångt och körde länge på skumpiga vägar, tills de kom till en plats med berg. Nedanför låg havet. Stilla som en spegel.

– Det var en vacker plats. Men männen var farliga. En familjefar diskuterade med dem när han såg båtarna, men han var tvungen att ge sig för att inte bli skjuten. De använde pistolerna om någon protesterade. Vi insåg att vi inte kunde ändra oss: antingen följde du med, eller så blev du dödad.

Det var två plastbåtar.

– Jag trodde att det skulle vara sju personer i båten som jag skulle köra. Plötsligt var vi 30-40 personer i varje båt.

Mosab hade aldrig styrt en båt tidigare. Men det visade sig vara lätt - det var ju bara att vrida på handtaget. Han testade en liten runda utan passagerare.

– Men jag var väldigt stressad. För det skulle ju finnas så många i båten. Många barn. Familjer. Liv som jag skulle ha ansvar för. Jag försökte lugna mig själv: Vi lever bara ett liv, jag ska inte förlora den här chansen. Jag har inget val, vi kan inte vända nu. Men jag ska göra mitt allra bästa, så att vi kan klara oss.

Mot alla odds

De hade sagt att båtturen från Izmir skulle ta 50 minuter. Mosab bad hela tiden till Gud.

– Båten var så full av människor att de nästan satt ovanpå varandra. Motorn var inte tillräckligt stark. Efter tio minuter stannade den. Alla var tvungna att sitta still medan de försökte starta motorn igen. Jag lyckades med det och vi körde vidare.

– Så plötsligt, mitt på havet på gränsen mellan Grekland och Turkiet, stannade den. Då upptäckte vi att en turkisk militärbåt kom mot oss. Folk fick panik, grät och skrek. Jag var bara tvungen att få igång motorn och fick hjälp av en man.

Det började blåsa upp. Mannen visade Mosab hur han skulle möta vågorna med båten. Mosab försökte lugna passagerarna genom att hela tiden säga att de skulle tänka på allt annat än havet. Han ville få dem att sitta stilla.

Den turkiska polisen kom närmare och närmare. När det bara var femhundra till sexhundra meter kvar, fick motorn plötsligt liv igen.

De kom över på den grekiska sidan.

– Människor ropade av glädje och de började sjunga. De som hade GPS ringde den grekiska militären, för att rapportera vår ankomst. Jag var väldigt lättad. För jag hade haft ett stort ansvar - de är ju människor! 35 personer! Jag hade räddat dem på ett sätt. Även om jag bara var en ungdom.

   

Läs bildtexten Mosab på den grekiska ön Lesbos, direkt efter att han och de andra flyktingarna överlevde den livsfarliga båtfärden.

  

Två Snickers om dagen

Grekland, ön Lesbos. Det fanns många andra flyktingar där. Tält och köer.

En av de grekiska soldaterna var från Turkiet. Han frågade: "Pratar du turkiska?"

– Det kunde jag ju. Jag gillar att prata med människor. Och särskilt då, efter allt jag hade upplevt, säger Mosab och ler.

Soldaten hjälpte honom att skaffa ett dokument som han behövde för att få lämna Grekland. Allt hände mycket snabbt. Efter bara ett par timmar satt Mosab på en färja över till Aten. Därifrån hade han rekommenderats buss till Makedonien. Därefter skulle han gå. Tyskland var målet.

Han gick i en oändlig ström av människor.

– Jag hade en liten väska med Snickers-choklad. Jag levde på två per dag. Kläder hade jag bara vad jag gick och stod i. Jag använde samma skor som jag hade köpt i en second hand-butik i Syrien.

På natten sov han så lite som möjligt, bara tre till fyra timmar.

– Den svåraste platsen vi kom till var Slovenien. Där var det så kallt. Där såg jag flera barn som frös ihjäl. Det var hemskt. Stackars människor. I förtvivlan brände folk allt de ägde för att få lite värme – till och med deras mobiltelefoner. Jag trodde också att jag skulle dö i Slovenien. Jag hade bara ett par byxor och en tunn tröja. Och jag hade inte ätit på många dagar heller. Vi fick noll hjälp av slovenerna. Ingen hjälp.

I Serbien släppte människor grisflockar framför flyktingarna, som de visste var muslimer. På så sätt ville de hindra flyktingarna att komma vidare.

– Men jag brydde mig inte, jag bara gick, säger Mosab.

   

Läs bildtexten De här skorna och kläderna var allt han hade på sig, då han gick genom ett iskallt Europa.

  

Genom Europa

Han gick genom Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien, Österrike och till Tyskland – närmare bestämt München.

– Kanske tog det 18 dagar? Jag kommer inte ihåg exakt. Du har inte tid att tänka på hur många dagar eller timmar det tar. Du fortsätter bara att gå.

– Men jag tänkte på min familj. På dagen jag skulle ringa hem för att berätta att jag har det bra. Jag skickade ett meddelande till min mamma när jag var i Tyskland. Hon blev så glad. Jag skrev var jag var och att jag hade det bra och att det inte var farligt här.

Både i Tyskland och i Österrike fick flyktingarna mycket hjälp: mat, kläder, duschar och en plats att sova.

– Det var som att komma från helvetet till paradiset, säger Mosab.

  

Läs bildtexten I Turkiet fick Mosab höra att människosmugglare dödar flyktingar och säljer deras organ. Han ringde sin mamma och sa: Om du inte hör ifrån mig mer, så är jag död”.

  

”Have a nice day”

I Berlin mötte han en kurd som sa att det bästa skulle vara att åka till Norge.

– Jag sa: var är Norge? Visa mig. Och han visade mig Norge på kartan. Sedan kom jag ihåg en episod från när jag gick i sjätte klass. Jag satt och tittade i en atlas, livet var lite svårt just då och jag kommer ihåg att jag sa: Jag reser till det landet där. Pekfingret hade av en händelse hamnat på Norge.

Mannen gav honom pengar till en båtbiljett från Tyskland till Sverige. Därifrån måste Mosab ta en buss till Malmö. Men först var det buss till Travemunde, där han skulle köpa en båtbiljett i hamnen.

I biljettluckan ville de se mitt pass. Jag gav mannen mitt syriska pass. Han log och skrattade, gjorde ingenting med passet, bara gav det tillbaka till mig tillsammans med biljetten. Jag tror att han hjälpte mig. För alla andra fick en stämpel i passet. Han sa bara: Have a nice day!

Det var trevligt att resa med en så stor båt.

Mosab ville inte stanna i Tyskland eller Sverige. Han ville till Norge.

– I Sverige ville de behålla mig, men jag hade bestämt mig för Norge. Det var poliser runt oss. Alla var tvungna att ta fingeravtryck. Jag var liten och det var lätt att sticka därifrån.

Så mötte Mosab en man som talade arabiska:

– Jag sa till honom att jag hade stuckit från polisen, för att jag ville åka till Norge. Jag bad honom hjälpa mig. Han sa att jag borde stanna i Sverige, att det är ett bra ställe. Men jag sa nej, jag ska till Norge.

– Han köpte en bussbiljett till mig. Sa att bussresan skulle ta tre till fyra timmar, sedan så skulle jag vara i Norge. Han förklarade att när polisen kommer in i bussen, då är du framme.

– Jag tror att jag var den enda utlänningen i bussen.

Efter några timmar stannade den och norsk polis kom in. Då reste sig Mosab. Han vevade med sina tunna armar och ropade så högt han kunde: syrier, syrier, syrier.

  

  

NRC OCH PSYKISK HÄLSA

En av våra viktigaste uppgifter är att se till att barn och ungdomar fortsätter att lära sig, även i kristider. Genom skola och yrkesutbildning får barn och ungdomar tillbaka en slags normal vardag och stabilitet. Det hjälper till att ge dem tillbaka hoppet och tron på en framtid.

NRC arbetar inte i Norge och Sverige, men vi finns i 32 andra länder. Vi bygger skolor och klassrum, utbildar lärare, bidrar med riktiga läromedel och inte minst – vi investerar i bra lärare som också kan hjälpa eleverna att övervinna sina trauman. Under de närmaste åren kommer vi att fokusera mer på att hjälpa unga flyktingar som kämpar med trauman, i länder där det är krig och konflikter, eller i grannländer där flyktingar har sökt skydd.

Läs mer om vårt arbete med trauma här och här.

MANBIJ IDAG

Mosabs hemstad Manbij ligger i norra Syrien, bara några kilometer från den turkiska gränsen. Kurdisk milis har varit i området sedan de tog det från IS år 2016. USA samarbetade med kurderna för att få bort IS.

Turkiet ser den kurdiska milisen som terroristorganisationer. Nu när president Trump har bestämt sig för att USA drar sig tillbaka från Syrien, har kurderna bett den syriske presidenten Bashar al-Assad, som samarbetar med ryssarna, om hjälp vid en eventuell turkisk invasion. Idag finns det syriska regeringssoldater, ryska soldater, turkiska soldater och kurdisk milis utanför Manbij.

Den 16 januari dödades 19 personer i en självmordsattack i Manbij, enligt Syrian Observatory for Human Rights (SOHR).

Situationen är spänd.

Läs mer om vårt arbete i Syrien här.

       

Vill du hjälpa människor på flykt?