Photo: Violetta Shemet/NRC
26-årige Maksym Solovei arbetar som människorättsadvokat för NRC i östra Ukraina, där han själv växte upp. Foto: Violetta Shemet / NRC.

Han försvarar människors rättigheter i konfliktens Ukraina

Text: Violetta Shemet|Publicerat 29. apr 2019
”Om det står i min makt att hjälpa människor, ska jag göra allt jag kan för att göra det.” Maksym Solovei, 26 år, arbetar som människorättsadvokat för NRC i östra Ukraina, där han själv växte upp.

I östra Ukraina arbetar NRC med att försvara rättigheterna för människor på flykt, lösa behoven hos de som drabbats av konflikten och bygga upp förstörda hem.

Läs också: 5 saker du borde veta om konflikten i Ukraina

The entry/exit control point “Maiorsk” is one of four vehicle and pedestrian crossing points in Donetsk region. It is located about 20 km from the non-government controlled Horlivka town. The grey zone between the Ukrainian checkpoint and self-proclaimed “DPR” is the widest among all of the EECPs. After the ECCP was opened in early 2015 there was no bus connection in this corridor, people had to walk nearly 2-3 kilometres to take another bus. The situation changed in 2016, when it was agreed to launch bus shuttles. Over the period of its existence, the EECP has had many temporary closures due to escalation of the hostilities. Every day at least 7,000 people, mostly elderly, cross this entry-exit point to get their pension and social payments, visit their friends and relatives, buy essential goods. While crossing the contact line, concerned civilians are often exposed to serious security and safety risks such as minefields along the roads, periodic shelling and queuing at the checkpoints in harsh weather conditions for long hours.


50-year old ski-instructor Oksana is one of many people waiting for hours to cross the entry-exit point. 

“I left Alchevsk town on the non-government controlled area (92 km away) at 07:00 in the morning. It is afternoon, and I have not passed yet. There were times we were waiting for several days to cross, because of military hostilities. I currently live in government controlled Kharkiv with my husband. Comparing with other internally displaced people it is easier for me to adapt to new city, because I have my own apartment and job there. I am not planning to come back to my hometown, because there is no job for me there. Many people left, mostly elderly remained in the town”, -  says Oksana.  

In this picture Oksana talking to NRC communication officer Anastasiia Karpilianska

Photo: Ingebjørg Kårstad/NRC
NRC arbetar med att försvara rättigheterna för människor på flykt i östra Ukraina, lösa behoven hos de som drabbats av konflikten och bygga upp förstörda hem. Foto: Ingebjørg Kårstad / NRC.

  

Lever och jobbar mitt i konflikten

– Människor har problem med att skaffa jobb och få tillgång till offentliga tjänster. De behöver hjälp att få identitetshandlingar eller andra offentliga dokument som gör att de kan få tillgång till hälsovård och andra grundläggande tjänster. Andra behöver hjälp för att få en riktig plats att bo på och att lösa konflikter relaterade till sysselsättning och egendomsfrågor, säger Maksym Solovei.

Så som den rättsliga situationen i Ukraina är i nuläget, är de flesta frågorna problematiska. Maksym måste ofta leta efter alternativa lösningar.

– Tack vare stöd från humanitära organisationer känner människor sig inte helt övergivna och glömda. Jag ville vara en del av det humanitära systemet, för att ge konkret hjälp till dem som behöver det.

  

Veronika (4) 

Kateryna Matuliz is 29 years old, mother of 3 children, from Popasna town.

“I lived with my husband and two daughters in our own apartment in Popasna. But, four years ago the war came to our town and the constant shelling makes it too risky to stay at home anymore.  When the conflict started I was pregnant with my third daughter. One of the shells hit the house of our neighbor and I got so stressed that we immediately had to go to the maternity ward in a town nearby and our daughter Veronika came to this world a little bit earlier”, Kateryna says. 

Kateryna and her three daughters moved to her mother’s house in a safer part of the town. The house is very small without basic facilities and can hardly accommodate the big family. Kateryna’s husband left to Russia several years ago to help his sick mother and cannot afford to come to see them often. 

“It is impossible to come back home now since the shelling has become even more frequent lately. Every day I have to travel to that district with my children because of school and kindergarten. My daughters also attend dancing and gymnastics there, and we do not want to change our teachers. Every evening we come back to my mother’s home to do homework and to stay overnight. I cannot work, because my youngest daughter gets sick very often”, says Kateryna. 

Kateryna’s mother’s house is very old and is located in an open area near the lake where it usually is very windy. To support the family in the winter period, NRC provided them with insulation materials and helped to repair the damaged roof. Kateryna says it has become much warmer than before, and they spend less fuel to heat the house. 

Photo: Ingebjørg Kårstad/NRC
Kateryna Matuliz, 29 år, och 4-åriga dottern Veronika har fått hjälp att reparera huset som skadades till följd av strider vid frontlinjen. Foto: Ingebjørg Kårstad / NRC.

   

Hjälper de som har behov

Maksym besöker ofta områden nära frontlinjen, för att prata med människor som har juridiska problem. Äldre människor, funktionshindrade och människor i en svår livssituation behöver rättshjälp i frågor som rör pensioner och sociala tjänster, tillgång till offentliga handlingar samt bostads- och egendomsfrågor.

– Ofta fungerar inte de statliga myndigheterna, och på många ställen finns det inga andra organisationer som ger liknande hjälp. Det är bara genom våra besök som människor kan få nödvändiga juridiska tjänster.

  

Mykola is 65. He is a pensioner from Pervomaisk in Luhansk region, now in the non-government controlled area (NGCA). He travelled from Zolote town with his wife already at 3 o'clock in the morning in order to have time to arrive at the EECP by the opening and as soon as possible move on to NGCA and get home. Mykola and his wife had waited for their turn to check their documents for about two hours.

“It has become quieter. There is less shelling. It is possible to live. But sometimes it is very scary. Children and grandchildren are far away. They are trying to arrange their lives in a new place. And we survive as we can”, says Mykola. 

Photo: Ingebjørg Kårstad/NRC
Nästan 700 000 pensionärer i östra Ukraina får inte sina pensioner, eftersom konfliktdrabbade måste registrera sig som internt fördrivna för att få pensionen utbetald. Många har pensionen som sin enda inkomstkälla, men utbetalningarna sker helt godtyckligt. Foto: Ingebjørg Kårstad / NRC.

  

Många människor lever i ständig rädsla för att mista livet eller förlora någon de älskar på grund av striderna som pågår i deras närhet.

– Ju längre konflikten varar, desto mer kommer situationen i områdena längs frontlinjen att förvärras. Människor behöver humanitär hjälp, eftersom inga andra alternativ finns längre.

Liksom alla andra i den östra delen av landet berörs också NRC:s medarbetare av striderna och alla bär på sin egen historia. Maksym lever själv mitt i konflikten och förstår vad de människor han hjälper har gått igenom.

– Det är trots allt människor med berättelser från deras verkliga liv. De är inte bara siffror.

Brustna drömmar

2014, strax efter att Maksym hade tagit examen från universitetet, var han tvungen att lägga alla sina framtidsplaner på hyllan. Hans hemstad, Lysychansk, hamnade mitt i den väpnade konflikten. Luftangrepp och kraftig beskjutning ledde till allvarliga skador på infrastruktur och privata bostäder.

– Vår lägenhet var i ett flervåningshus. Det träffades flera gånger och började brinna. Branden varade i två dagar. Efter att den blev släckt, kollapsade en del av byggnaden.

Maksym hade rest från staden en kort tid innan och fick reda på vad som hade hänt genom sociala medier. Han reste genast hem till sin familj.

– Jag visste inte hur skadad vår lägenhet var, och jag visste inte vad som hade hänt med min familj. Jag var både arg och frustrerad och visste inte vad jag skulle göra.

Nästan tre år senare fick Maksym och hans familj ersättning från staten för den förstörda bostaden. De blev kvar i den krigshärjade regionen och försöker nu bygga upp sina liv där.

– Jag älskar mitt hemland och trivs med att bo här. Men jag kommer aldrig glömma vad som hände.

  

The fields surrounding the contact line are filled with lethal mines and will remain a constant threat to the local populations for years to come.

Photo: Ingebjørg Kårstad/NRC
Fem år med strider i östra Ukraina har lämnat odetonerade sprängämnen spridda över stora områden i konfliktzonen. Det här utgör en stor fara för civilbefolkningen, inklusive en halv miljon barn som bor i frontlinjen. Foto: Ingebjørg Kårstad / NRC.

  

Fokuserar på framtiden

Trots otryggheten efter att familjen förlorat lägenheten är Maksym trygg när det gäller hans egen framtid och han gillar att prata om sina planer.

– Jag vill gärna fortsätta att jobba med humanitärt arbete. Jag hoppas att den väpnade konflikten snart är över. Då skulle jag vilja använda min erfarenhet i andra länder, som befinner sig i liknande situationer.

 

Vill du stötta vårt arbete för människor på flykt?