— Jag vill begravas med min man

Idag är det två år sedan Labang Lu lämnade byn hon tyckte så mycket om. Där hade hon påtat i trädgården, pratat med grannarna och lagat mat till hela familjen i köket. Där hade hon sett sina barn växa upp. Där hade hon begravt sin man för 16 år sedan.

 -          Jag är väldigt fäst vid mitt hem, säger Labang Lu.

 Den 73-åriga kvinnan sitter framför mig på en ostadig plaststol. Hon är liten, närmast späd. Det mörkgråa håret tittar fram under en sjalett i djupa röda och gröna toner.

 Jag är i ett läger för internt fördrivna personer i staden Bhamo, i delstaten Kachin, i nordöstra Myanmar. Här bor människor som har drivits på flykt från våld mellan regeringsarmén och väpnade grupper. Tätt intill varandra bor de, i rader av små bambustugor. Stugorna har samma gulaktiga färg som de sandiga gatorna som snirklar sig genom lägret. De lever trångt. Det är människor överallt. Inuti stugorna, utanför dem, på gatorna. Några barn springer runt i en ivrig lek, andra hjälper de vuxna med hushållsarbetet, gör läxor eller passar småsyskonen.

I ett stort, ljust tegelhus håller NRC kurs för de boende i lägret. Unga och gamla, kvinnor och män, har förts samman eftersom våldet tvingade dem på flykt hemifrån. Nu sitter de och lyssnar uppmärksamt medan NRC:s anställda berättar om hur de kan hjälpa till att organisera det lilla lokalsamhället som de ofrivilligt har blivit en del av.

 Labang Lu är bland de äldsta deltagarna. Hon har tagit en paus för att berätta sin historia för mig. Vi har satt oss på terrassen precis utanför kurssalen. Hennes ögon ler först, som bara sjuttiotre år gamla ögon omgivna av rynkor kan. Men ansiktet blir snabbt allvarligt när hon berättar om allt hon har fått fly från.

 Hemma i byn var livet bra. Där levde hon med familjen och med sina vänner. De hade husdjur och en liten bit mark där de odlade grönsaker. Nu bor hon här, i ett läger för människor på flykt. Hennes barn och barnbarn bor i Bhamo, och av och till bor hon hos dem, men hon har inte råd att skaffa sitt ett eget hem.

 -          Livet här är svårt, suckar Labang Lu.

2015 drevs hon på flykt, 71 år gammal. Hon har tidigare haft hjärtinfarkt, och nu är hon beroende av att ta mediciner varje dag.

 -          Jag har inte råd med medicinen. Jag tycker att myndigheterna borde hjälpa mig.

 Efter femtio år med militärstyre, hade Myanmar sitt första civila val 2015. Trots den gradvisa förändringen mot en mer demokratisk regim, är flera delstater fortsatt drabbade av våld och konflikter mellan regeringsarmén och olika väpnade grupper. Under de senaste åren har hundratusentals människor drivits på flykt i delstaterna Shan, Kachin och Rakhine.

 Striderna kom också till Labang Lus by, och hennes grannar och familj flydde. Till slut var hon ensam igen. Men hon vägrade att lämna sitt kära hem. Det var så svårt att resa från allt.

 Fram tills den dagen då soldaterna började skjuta mot hennes hus.

 -          Då de sköt in i mitt kök, förstod jag att jag måste fly.

 Labang Lu hade packat en väska som stod klar i köket, men den blev kvar. Hon var tvungen att bara springa.

 -          Jag förstod att jag var tvungen att fly. Jag hade inte ens tid att ta med mig väskan.

Hon lämnade allt och sprang så gott hon kunde. Helt ensam gick hon genom skogen till fots, i flera timmar, tills hon kom till närmaste by. Hon hade tur. Det fanns en tuk-tuk i byn, en slags motorcykel med lastflak, och chauffören ropade på henne.

 -          Farmor, ropade han till mig. Farmor, kom hit!

 Labang Lu gick bort chauffören, som körde henne hela vägen till Bhamo.

 Här har hon varit sedan dess.

 -          Snälla, berätta min historia och berätta om vad vi har förlorat. Vi förlorade våra egendomar, våra gårdar, djuren, husen och alla ägodelar.

 Hon har tårar i ögonen, hennes röst är arg.

 -          Jag vill inte dö här i Bhamo. Jag vill resa hem så snart som möjligt. Jag vill begravas tillsammans med min man.