Situationen i Afrika är väldigt komplex. Under 2017 hade sammanlagt 22,4 miljoner människor drivits på flykt på grund av förföljelse och våld i Afrika. Det är 7,2 miljoner fler än för tio år sedan. Under samma period har befolkningen i Afrika ökat med nästan 300 miljoner, till närmare 1,3 miljarder under 2018, enligt FN:s befolkningsfond. Den största ökningen i flyktsiffrorna såg vi i Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo) och Sydsudan, där konflikter drev miljoner på flykt under 2017.
Afrika i siffror
System.Threading.Tasks.Task`1[Microsoft.AspNetCore.Html.IHtmlContent]
Det humanitära lidandet i DR Kongo är i nivå med Syrien
I oktober 2017 förklarade FN att krisen i delar av DR Kongo hade nått den högsta krisnivån som FN arbetar med. Landet hade det största antalet nya flyktingar i världen både 2016 och första halvåret 2017. Ändå fick hjälporganisationer inte in mer än 56 procent av de medel de behövde under 2017.
FN uppskattar att 13 miljoner människor i DR Kongo kommer att behöva nödhjälp under 2018. Över 5,2 miljoner har flytt från sina hem. Mycket tyder på att våldet i östra DR Kongo kommer att trappas upp ytterligare under 2018, samtidigt som krisen i grannlandet Burundi fortsätter. Ökat kaos i regionen kan få Uganda och Rwanda att ingripa och hela området riskerar ytterligare destabilisering.
Vi ser tecken på att många av de väpnade grupperna i DR Kongo får en mer politisk dagordning - de strider för eller mot regeringen. President Kabilas mandat tog slut i december 2016, men det är fortfarande osäkert när ett nytt val ska hållas. Situationen är polariserad, och den katolska kyrkan har dragit sig tillbaka från rollen som medlare mellan regeringen och oppositionen.
Risken är stor att det uppstår nya flyktingströmmar och fler internt fördrivna i en region, som redan nu inte kan erbjuda skydd och hjälp till alla. Den civila befolkningen har upplevt extrema våldshandlingar och fördrivning i decennier, men har näst intill varit borta från den internationella radarn. DR Kongo behöver mer stöd från det internationella samfundet, eftersom risken är stor att både den humanitära och politiska krisen försämras. Utan en politisk lösning på konflikterna i landet riskerar vi en enorm kris i hela regionen.
Flykt på grund av torka
Väderfenomenet El Niño har sedan 2015 drabbat Afrikas horn, delar av Östafrika och områden längre söderut på kontinenten. Enbart under 2017 var 1,3 miljoner människor fördrivna från sina hem på grund av torka, översvämning och konflikter i Somalia, enligt NRC:s Center för internt fördrivna (IDMC). FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) uppskattar att 6,2 miljoner människor behöver hjälp för att överleva under 2018. Det är hälften av Somalias befolkning. Nomaderna förlorar sin livsgrund när boskap dör, bönder klarar inte att producera tillräckligt med mat till sina egna familjer och priset på mat stiger i städerna.
På Afrikas horn bedömer FN att 5,2 miljoner barn och kvinnor är akut undernärda och att 15,2 miljoner lider av allvarlig matbrist. Även i det torra savannbältet nära Sahara är befolkningen mycket utsatt för klimatförändringar, eftersom de har lite eller inget redan i utgångsläget. På många ställen är El Niño-effekten bara en av många utmaningar. Väpnade konflikter förstärker den humanitära krisen och försvårar tillgången till dem som behöver hjälp.
Allt värre i Sydsudan
Afrikas yngsta stat, Sydsudan, kastades in i ett blodigt inbördeskrig i december 2013, bara två år efter att landet blev självständigt 2011. Sedan dess har befolkningen stått inför en humanitär katastrof på grund av djup politisk splittring samt brutna löften och fredsavtal.
Situationen förvärrades 2017, och i februari förklarade FN svältkatastrof i delar av landet. Vid årets slut saknade fortfarande 4,8 miljoner människor i Sydsudan säker tillgång till mat och 4,3 miljoner människor var på flykt. Experter på matsäkerhet varnar för att situationen kommer att försämras ytterligare under 2018. Konflikten hindrar bönderna från att odla jorden, kvinnor utsätts för sexuella övergrepp och hundratusentals barn saknar möjlighet till skolgång.
Fattigdom och sårbarhet i länderna i Sahelbältet
Kustsländerna i Västafrika är relativt stabila och flyktingkriserna från 1990-talet är lösta. Österut i Sahelbältet är situationen annorlunda. Här finns några av världens fattigaste och mest utsatta länder. Klimatförändringar samt migrations- och flyktingströmmar skapar stora utmaningar i området. Dessutom gör organiserad brottslighet, som smuggling av människor och vapen, och en försämrad säkerhetssituation det svårt att nå människor i nöd.
Fakta om Sahelbältet
- Sahelbältet är ett landområde som består av savannbältet söder om Sahara. Den sträcker sig tvärs över den afrikanska kontinenten - från Senegal i väster till Somalia i öster.
- Sahel täcker delar av Mauretanien, Mali, Burkina Faso, Algeriet, Niger, Tchad, Sudan, Sydsudan, Eritrea, Etiopien, Nigeria, Kamerun och Centralafrikanska republiken.
- Marginalisering av regioner och folkgrupper är en viktig underliggande orsak till våld och konflikter i Sahelbältet.
Terrorhot och flykting- och migrationsströmmarna har fått EU att inse att Europa och Afrika är sammanlänkade av ett gemensamt öde. De försöker nu stoppa tillströmningen till Europa. Men de långsiktiga resultaten av detta erkännande återstår att se.
Länderna i Sahelbältet, såsom Mali, Niger och Nigeria, har ett stort behov av stöd, både i form av nödhjälp och långsiktigt bistånd. Porösa gränser, stora områden där statliga myndigheter inte är närvarande, dåligt styre, korruption och marginalisering av etniska grupper har utgjort en grogrund för konflikter och organiserad brottslighet.
Regimens fall i Libyen förändrade säkerhetssituationen i Sahel
2011 varnade flera afrikanska länder för konsekvenserna av ett militärt ingripande i Libyen, för att avlägsna Gaddafi-regimen. Nu är säkerhetssituationen i stora delar av Sahelbältet värre än någonsin.
I Libyen kämpar tre regeringar om makten, och stora områden styrs av olika milisgrupper. Det innebär att både migranter och människor på flykt är extremt sårbara med lite eller inget skydd. Libyen utpekas som ett av de värsta länderna för personer i transit. Hälften av kvinnorna har utsatts för sexuella övergrepp och unga flickor tvingas till prostitution.
Villkoren varierar i de interneringscenter där migranter och flyktingar hålls inlåsta. Men i de värsta lägren lever människor under fängelselika förhållanden och utsätts för tortyr och övergrepp.
Tre månader efter att franska soldater gick in norra Mali, etablerades FN-styrkan MINUSMA i april 2013. Trots ett fredsavtal med några väpnade grupper under 2015, har våldet trappats upp och MINUSMA har inte klarat av att ge civilbefolkningen effektivt skydd. Detta och bristen på återuppbyggd infrastruktur är anledningen till att få människor, som har flytt Mali till fattiga grannländer som Mauretanien, Burkina Faso och Niger, har återvänt hem.
Flyktingar och migranter hittar nya vägar till Europa
Minst 3 139 flyktingar och migranter dog i försöken att nå Europa via Medelhavet 2017, enligt Internationella Organisationen för Migration (IOM). De flesta tog sjövägen från Libyen med kurs mot Italien. Sedan år 2000 har över 33 000 personer drunknat i Medelhavet, vilket gör farvattnet till den farligaste gränsövergången i världen.
Sedan 2017 har antalet personer som reser över Medelhavet till Italien minskat betydligt. Bakgrunden är Europas stöd till den libyska kustbevakningen, som stoppar båtarna med flyktingar och migranter. Europeiska länder har också ökat stödet till viktiga transitländer som Niger, Libyen och Tunisien, för att stärka deras vakthållning vid gränserna och därmed förhindra migranter från att nå europeiska stränder.
Samtidigt visar siffror från FN:s flyktingorgan (UNHCR) att 28 349 migranter och flyktingar anlänt Spanien från Marocko och Algeriet under 2017. Det är dubbelt så många som kom samma väg under 2016 och ett tecken på att människosmugglare anpassar sig efter de ändrade förhållandena. Detsamma gäller Sahel. Om Niger lyckas stänga gränsen mot Libyen, kommer troligtvis nya rutter uppstå via Tchad och Algeriet.
Nya konfliktmönster gör situationen värre för civilbefolkningen
Under de senaste 20 åren har vi stadigt sett fler interventioner i afrikanska länder. Anledningen har varit kriget mot terror, rädslan för säkerhetsutmaningar och upplösningen av statliga myndigheter i flera länder. Två av tre diskussioner om väpnade konflikter i FN:s säkerhetsråd handlar om afrikanska stater, och det pågår fler fredsbevarande operationer i Afrika än i resten av världen tillsammans.
De uppgifter som de fredsbevarande styrkorna står inför i länder som Mali och Sydsudan har blivit alltmer komplexa i takt med att konfliktmönstret har förändrats. Civilbefolkningen står utan skydd och blir ofta medvetet attackerade. Idag domineras de väpnade aktörerna av mindre miliser, fragmenterade lokala upprorsgrupper och grupper utifrån som söker lokala partners, såsom den islamiska staten (IS) och al-Qaida. Det gör det svårare att arbeta för att få till fredsavtal och skapa stabilitet.
Kriserna blir långvariga
Flera av konflikterna i Afrika, som i DR Kongo och Somalia, är långvariga och väldigt komplicerade. Därför förbises konflikterna ofta av både givare och media. På NRC:s lista över försummade kriser 2018 var sex av tio länder afrikanska, med DR Kongo överst på listan.
Våldet i Nigeria, Burundi och Centralafrikanska republiken (CAR) väcker oro för nya långvariga kriser. Enbart i områdena kring Tchadsjön blev omkring 424 000 personer drivna på flykt i sitt eget land under 2017, 65 procent av dem i nordöstra Nigeria. 543 000 flyktingar från CAR befinner sig i grannländerna, främst Kamerun, DR Kongo och Tchad. Detta är det högsta antalet sedan krisen bröt ut 2013.
Människor flyr i sitt eget land eller till grannländerna
De allra flesta människor som är på flykt i Afrika, flyr internt i sitt eget land eller till ett av grannländerna. 14 miljoner är internt fördrivna i Afrika. Det utgör 63 procent av alla afrikaner på flykt.
Uganda har tagit emot flest flyktingar, totalt 1,4 miljoner. Enbart under 2017 flydde över 500 000 till landet. Flyktingar får bättre behandling i Uganda än i de flesta afrikanska länder. De får söka arbete och många tilldelas också mark. Det har dock avslöjats att det förekommer korruption i samband med hjälp till flyktingar i landet, och det undersöks om det har förekommit brott med registreringen av flyktingar för att utlösa ökad tilldelning.
Sudan har tagit emot över 770 000 flyktingar enbart från Sydsudan. Endast Uganda har tagit emot fler flyktingar i Afrika.
Länder som har tagit emot många flyktingar stramar åt
Tanzania har traditionellt varit gästvänligt gentemot flyktingar. Landet har dock stramat åt kraftigt de senaste åren. Det rapporteras också om flyktingar från DR Kongo som nekas att söka skydd i landet.
Dadaab i Kenya var länge världens största flyktingläger, men ungefär hälften av flyktingarna har återvänt hem till Somalia de senaste åren.
