- Vi gick till fots i sex dagar. Vi attackerades flera gånger på vägen, berättar hon.
På den sjunde dagen kom de fram till Mankien i Unity state i norra Sydsudan, en del av landet som har drabbats hårt av konflikten.
Glad att de överlevde
I juli 2011 firade invånarna i världens yngsta land Sydsudans oberoende från Sudan med sång och dans på gatorna. Två år senare bröt en våldsam konflikt ut, som sedan dess har drivit mer än tre miljoner människor på flykt.
- Jag är väldigt glad att barnen och jag överlevde. Många människor dödades, säger Kugar.
Idag bor den 36-åriga änkan och hennes barn i en liten stuga med grästak i Mankien. Det är svårt att skaffa mat och varje dag är en kamp för att överleva.
- Vi saknar mat och vatten och mina barn har ingen skola att gå till.
Ibland ligger hennes barn raklånga på marken, utmattade och utan energi att leka. Då går Kugar till närmaste flod för att leta efter vattenliljor som hon kan ge barnen att äta. Ibland går hon till skogen för att plocka frukt och ved som hon kan sälja på marknaden. Hon är alltid rädd för vilda djur eller för att hon ska bli våldtagen. Mest av allt är hon orolig för sina barn.
Jag är den enda de har, jag är både mamma och pappa. När vi saknar mat, är jag den som måste skaffa det.
Ibland äter vi inte tillräckligt på fyra eller fem dagar. Hela mitt liv handlar om att hitta mat.Kugar (36 år)
Raserad ekonomi
Fyra år in i konflikten är ekonomin i Sydsudan helt raserad. Matpriserna fortsätter att öka, och 70 procent av familjerna i Sydsudan går hungriga. Så många som 6,3 miljoner människor saknar säker tillgång till mat och siffrorna förväntas öka.
- Ibland äter vi inte tillräckligt på fyra eller fem dagar. Hela mitt liv handlar om att hitta mat.
Kugar säger att hon ibland frågar grannarna, men de har inte alltid tillräckligt med mat för att dela med henne.
Förra året förhindrades svältkatastrofen i Sydsudan, men nu har matsituationen i landet blivit mycket värre. Många marknader är stängda och bönder har drivits på flykt från sin mark. Trots detta har landet bara fått 21 procent av de pengar som behövs för att möta de humanitära behoven.
Kugar klamrar sig ändå fast vid ett litet hopp för framtiden.
- Allt jag vill är att mina barn ska få tillgång till mat och trygghet och att de ska gå i skolan.
