Närmare 60 000 människor har korsat Medelhavet hittills i år. Det är ungefär hälften jämfört med samma period förra året. Trots det har inte antalet saknade och omkomna minskat i motsvarande grad, enligt siffror från FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) och Internationella organisationen för migration (IOM).
Livsfarlig båtsäsong
Under de första sju månaderna 2018 är 1 500 flyktingar och migranter saknade eller har omkommit. Som jämförelse förlorade totalt 3 139 personer livet under 2017.
I juni och juli rapporterades att 1 av 31 personer som försökte korsa Medelhavet var saknad eller hade drunknat. Förra året var motsvarande siffra under samma period 1 av 49. Bara i juni och juli i år miste fler än 850 människor livet. Medelhavet har befäst sin ställning som världens farligaste flyktrutt. Och Libyen - Italien är den farligaste vägen.
Medelhavsrutten till Spanien har nu passerat Italien i antal ankomster. Men det är de som ger sig ut från Libyens kust med kurs mot Italien och Malta som huvudsakligen sätter livet till. 1 111 personer som lämnade Libyens kust har omkommit eller är saknade de första sju månaderna i år. Motsvarande siffror för den östra Medelhavsvägen till Grekland är 96 och 307 för den västliga.
Flera anledningar
Det finns flera anledningar till att antalet dödsfall inte går ner, trots att betydligt färre ger sig ut på de farliga sjöresorna till Europa, enligt NRC:s seniorrådgivare Pål Nesse.
– Den främsta orsaken är att EU och Italien i stor utsträckning har överlämnat räddningsarbetet till Libyen, men Libyen saknar både kompetens och erfarenhet av räddningsoperationer till havs, säger han.
Han hänvisar också till att Libyen har gett besked till privata humanitära organisationer, som under lång tid har arbetat med räddningsaktioner utanför Libyens kust, att de ska avsluta sin verksamhet.
– Men detta har skett utan att Libyen lyckats fylla tomrummet, betonar Nesse.
Ny italiensk politik
Nesse konstaterar att italienska myndigheter har gjort det betydligt svårare att bedriva räddningsarbete.
– De italienska myndigheterna har bland annat nekat räddningsfartyg med flyktingar och migranter i nöd att lägga till i italienska hamnar. Detta är ett klart brott mot internationell sjörätt.
Han menar också att det finns anledning att tro att de italienska myndigheternas nya attityd och politik sätter press på kommersiella fartyg, så att de drar sig för att plocka upp haverister och inleda räddningsaktioner.
Nesse indikerar att försöken att stoppa människohandel kan vara en bidragande faktor till de höga dödstalen. Han nämner till exempel att "Operation Sophia", som EU satte i verket 2015, bland annat gick ut på att förstöra människosmugglarnas båtar.
– Vi ser nu att människosmugglare som saknar sjödugliga fartyg använder billiga skrotade fiskefartyg och inte minst billiga och direkt farliga kinesiska gummibåtar.
Måste stärka räddningsarbetet
NRC anser att EU och andra länder måste ha större fokus på räddningsarbete, och att vi hellre måste stärka än försvaga räddningsarbetet till sjöss.
– EU har lyckats minska antalet flyktingar och migranter till Italien, men priset visar sig vara mycket högt. De extremt höga dödstalen visar att EU och andra länder måste stärka och inte försvaga viljan och möjligheten till att bedriva räddningsarbete, poängterar Nesse.
Han är besviken över att norska myndigheter i våras valde att avsluta den norska räddningstjänsten i Medelhavet.
Norge har under de senaste åren bistått italienska myndigheter med ett eget fartyg, för att stärka gränskontrollen och genomföra sök- och räddningsarbete. De norska fartygen har räddat flera tusen från att drunkna.
Fokusera på orsaker
Nesse menar att vi, förutom räddningsarbetet, måste titta på orsakerna till att människor väljer att riskera livet på havet.
Människor som har flytt från krigshandlingar i Syrien utgör huvudgruppen (nästan 13 procent) av alla flyktingar och migranter som under första halvåret i år hade tagit sig sjö- eller landsvägen till Europa.
– Därför måste vi följa upp alternativa åtgärder som fungerar, säger Nesse och lyfter fram några exempel: lagliga alternativ till människosmugglare, särskilda kvoter för familjeåterförening för flyktingar, men också lagliga alternativ för ekonomiska migranter utan skyddsbehov.
Han visar att människor från den här stora gruppen utgör en extra belastning för asylsystemet i Europa, och att länderna i Europa måste hitta bättre och samordnade retursystem för återvändande migranter utan skyddsbehov eller uppehållstillstånd.
