Eden, 20 år: På flykt ensam – "Ångrar att jag inte tog farväl av mina föräldrar"

– Jag var tvungen att lämna Eritrea. Livet där var för hårt.

Vi möter 20-åringen i ett flyktingläger i norra Etiopien. Det är torka och temperaturen stiger snabbt under morgontimmarna, upp till nästan 40 grader. Marken är dammig och träden har inte tillräckligt med löv för att skydda oss från solen. Eden bjuder in oss till ett litet turkosmålat hus med tegelväggar och plåttak.

– Jag har bott här i drygt ett år nu.

Planen var inte att bli kvar så länge.

– Jag vill resa till Sudan, sedan Libyen och vidare till Europa, berättar hon.

Hon är väl medveten om att det är en farlig resa. För hon vet flera som har tagit samma väg – men alla nådde inte fram.

Sa ingenting till föräldrarna

Under 2017 flydde över 25 000 eritreaner till Etiopien, genom att korsa den södra gränsen. De flesta är minderåriga och unga vuxna, och många flyr ensamma. De flesta säger att Eritreas militärtjänst, som är obligatorisk för alla över 18 år, är den främsta orsaken till att de flyr.

För fyra år sedan lyckades Edens 27-årige bror komma till Tyskland. Han reste genom Sudan och Libyen och över Medelhavet. I november 2016 beslutade sig Eden att göra detsamma. Hon berättade ingenting för familjen.

– Hade jag berättat för dem om planen, är jag säker på att de skulle ha stoppat mig.

För att undkomma militärtjänsten gömde hon sig hos sin farfar. Medan hon var där, bad hon sin faster att skicka lite pengar. De gav hon till en smugglare. Den dagen då hon gav sig av, såg hon sin pappa på gatan. Hon gömde sig för honom.

– Idag ångrar jag att jag inte sa det, säger hon med tårar i ögonen.

Det var inget enkelt beslut att lämna mamman, pappan och syskonen. Men Eden kände att hon inte hade något annat val.

Gömde sig för militären

Tillsammans med 16 andra reste hon från Eritreas huvudstad Asmara. De gick i fem dagar innan militären dök upp och började skjuta mot dem. 

– Vi gömde oss i två dagar. Vi hade inget att äta eller dricka.

Eden var hela tiden rädd för att bli tillfångatagen. Hon visste att de som försöker fly från militärtjänsten riskerar stränga straff. Till slut bestämde hon och de andra sig för att gå tillbaka till Asmara. Där ringde smugglaren dem och uppmanade dem att försöka på nytt. Tillsammans med fyra från den ursprungliga gruppen bestämde sig Eden för att försöka igen, och en vecka senare kom hon fram till den etiopiska gränsen.

– Jag saknar min familj. De ville inte att jag skulle resa och min faster ser på mig som en tjuv. Den enda familj jag har nu är de tjejer jag bor med.

I flyktinglägret delar hon rum med fem andra tjejer i samma ålder. De kände inte varandra tidigare, men alla har lämnat familjen och flytt från sitt hemland. Eden har inte varit i kontakt med sina föräldrar sedan hon gav sig iväg, men när hon har tillgång till internet, chattar hon med systern på Facebook. Tidigare i veckan ringde hon sin bror i Tyskland.

– Han vill inte att jag ska ge mig av till Europa och säger att jag ska stanna här i lägret, eftersom det kommer att dyka upp möjligheter för mig i Etiopien.

Kan antingen lyckas eller misslyckas

Eden har bestämt sig.

- Som jag ser det har jag två möjligheter i livet: jag kan antingen lyckas eller misslyckas. Jag har hört att resan är svår, men så länge det bara är så som jag kan nå Europa, är det vad jag vill göra.

Och hon är inte ensam. De flesta eritreanska flyktingarna i Etiopien lämnar flyktinglägren under det första året. Många försöker resa vidare till Europa, ofta med hjälp av smugglare och med stor fara för sitt eget liv.

– Den enda anledningen till att jag fortfarande är här, är att det har blivit svårare. Min plan är att resa och jag kommer att ta samma rutt som alla andra. Jag vet inte när jag kan ge mig iväg - imorgon, dagen därpå, om en månad eller ett år - men så snart sjövägen är öppen så reser jag.

Har stora planer

I lägret använder Eden mycket tid till att planera framtiden. Tillsammans med sin rumskompis Winta, 23 år, tar hon en matlagningskurs i regi av NRC:s utbildningscenter för ungdomar och unga vuxna.

– Jag är väldigt glad att jag inte har slösat bort tiden. Andra sitter bara utan att göra någonting. Jag har studerat och jobbat hårt, säger hon med ett leende.

Dagen därpå är det examensprov. Om hon klarar sig, får hon ett officiellt diplom från etiopiska myndigheterna. Men hon är inte nervös.

– Jag känner mig trygg. Jag har förberett mig väl och våra lärare har varit mycket bra, så jag hoppas att jag blir godkänd.

På examensdagen möter vi henne på utbildningscentret. Hon har på sig en rock och en mössa och ser ut att vara redo.

Under de senaste sex månaderna har hon lärt sig att laga olika rätter, göra sås och baka bröd. Hon har tagit lektioner i kökshygien och lärt sig hur man dukar ett bord och betjänar kunder. Nu är det examen, och Eden kommer att visa allt hon har lärt sig för examinatorn från de etiopiska myndigheterna.

En timme senare har hon ett stort leende. Hon har klarat sig. 

– Jag har många planer, säger hon och serverar färska smörgåsar, potatisbröd och sallad. Jag skulle vilja jobba på en restaurang i ett stort hotell, helst i Europa. Sedan, med tiden, vill jag öppna en egen restaurang. Den ska heta Asmara.